#runforannie Skåne och 28015 kr åt Annie

Frida Södermark  

Tänk om man inte kunde springa. Usch vad hemskt det skulle vara. Ingen skulle nog vilja vara i närheten av mig då. Det är mitt sätt att stressa av. Lösa världsproblem. Kunna äta all den goda mat jag vill äta. Få se massor av spännande saker. Njuta av naturen. Träffa kompisar. Sättet jag transporterar mig på. Det är i grund och botten löpningen som tagit mig dit jag hamnat. Till att ha löpning som livsstil och att driva Löparäventyret AB. Jag lever på löpningen och dess synergieffekter. Man blir inte rik på att vara ultralöpare. Men jag har fått och får fantastiska upplevelser längs vägen. Det är dessa som gör mitt liv rikt.

Utan löpningen skulle jag sannolikt aldrig ha hamnat drickandes sprit på en armenisk kyrkogård under ett långpass. Ha firat jul med en armenisk familj iklädd mitt svettiga underställ. Sovit en natt på en bänk i en georgisk kyrka. Kokat fisk med en abbot en julhelg. Blivit spontant inbjuden på ett bröllop i Jordanien. Sovit själv på ett vandrarhem i skogen utanför Trehörna. Åkt med min bror till Chile och Mexico. Skulle såklart heller inte sprungit de 32 milen mellan Wien och Budapest och samlat in 37 000 kr till minne av min pappa och som stöd till Cancerföreningen.

Ibland kan jag nästan börja grina om jag inte får till ett träningspass. Kanske får någon sig en släng av sleven när jag är arg. Det är inte meningen, förlåt. Men jag blir inte mitt bästa när jag inte får springa. Passet behöver inte bli precis som det var planerat eller på den tid det var tänkt. Bara det blir något alls. Tack till alla som genom åren hjälpt mig att få till logistiken. Släppt av mig en bit innan slutmålets destination med bilen. Transporterat mina duschgrejer och ombyte. Väntat med middagen. Planerat olika sammankomster så att jag ska hinna vara med. Hejat under alla lopp. På plats och även framför datorn eller Tv:n. Det skulle inte ha gått utan er.

Förra veckan sprang jag med min bror i Mexico. I måndags Vårruset i Norrköping. Högt och lågt. Stort och smått. Allt är lika roligt fast på olika sätt. Men det är klart, sista kilometern på Vårruset i måndags, var den kul egentligen. Inte just då. Men sedan. Att få komma tvåa. Att ha hejats fram längs gatorna i sin egen stad. Det var värt den korta stunden av trötthet. Och nej, det har inte alltid varit kul efter sex mil i ett 100 km långt lopp. Men det finns saker man kan stoppa i sig att äta. Det finns bra tankar att motivera sig med hjälp av. Letar man positiva saker hittar man dem. Belöningen efter allt slit är att få tävla. Alla timmar av träning har gett resultat. Jag får representera Sverige i VM. Tänker man på det så tar man sig vidare. Varje steg gör skillnad och flera steg blir till meter som blir till kilometer och sedan tar dig i mål. Träning, löpning och livet är en inställningsfråga.

Men det finns de som inte kan springa. Eller som inte kommer att kunna springa. Ni som följer mig har hört talas om Annie, min systerdotter. Hon har en av världens ovanligaste sjukdomar. FOP. En på två miljoner drabbas. 900 kända fall i världen varav 15 i Sverige. Annie är en av dem. Vid ett trauma, fall eller kroppsligt ingrepp kommer hennes muskler och vävnad börja omvandlas till skelett. Hon och andra drabbade kommer att låsas in i ett fängelse av ben. Än så länge har denna process inte börjat hos Annie. Jag önskar innerligt att det heller inte kommer att ske. Om vi tillsammans hjälper forskningen, kan den förhoppningsvis bidra till att denna fruktansvärda sjukdom inte behöver bryta ut. Så att Annie också kommer kunna springa hela livet ut.

Mitt mål i Mexico var att samla in 100 dollar per kilometer vilket blir ca 44000 svenska kronor. Jag är otroligt tacksam att så många har slutit upp och hjälpt mig komma fram till målet. I skrivande stund är vi uppe i 28015 kr vilket är fantastiskt. Fortsätt sprida detta budskap. Insamlingen är öppen hela maj.

Länk till svenska insamlingssidan hos FOP Sverige: http://www.fopsverige.se/event/runforannie/
Länk till den internationella insamlingssidan: https://donate.ifopa.org/fundraiser/971554

I onsdags genomförde jag och Annie ett lopp tillsammans. Superloppet i Skärblacka. Där är vi båda födda och där har vi en stor hejarklack. Foto: Maria Broström

Innan Annie somnade denna kväll sa hon till sin mamma: – ”När jag blir lika stor som storasyster, då ska jag också springa hela själv.” Hjälp mig att göra detta till en verklighet. Hoppet finns. På länkarna ovan finns namn på alla de som hjälpt Annie komma närmare sin dröm. Foto: Sofia Zetterquist

Runners high i Skåne denna helg. Härliga rundor i fin och omväxlande natur, vid och i närheten av havet. Pass man inte vill ska ta slut. Här kändes det som jag skulle ha kunnat springa hur länge som helst. Men bättre då att genomföra enligt plan och ta med sig den bra känslan in i nästa pass istället för att plussa på och känna sig trött. Man ska man låta sig var nöjd, njuta, och komma tillbaka med en positiv känsla till nästa träning, och känna sig som superman eller superwoman.

 Dela på Facebook