#runforannie – Wings for Life och 22028 kr

Frida Södermark  

I ett överhettat land är det tur att starten i ett lopp går 06:00. En sådan tid på dygnet är det tur att starten ligger 200 meter från hotellet. Efter en god natts sömn med paus för frukost vid 03:00 ringde klockan 05:10. Det var dags för Wings for Life. Tredje gången för mig och nu i Mexico. Drack kaffe, drack sportdryck, åt en bar och gick på toa. Laddade mitt flipbelt med gels. Sen klar för start. Det var det ca 3000 andra som också var. Solen hade inte gått upp och stämningen var hög.

Jag kom iväg som tredje tjej. Låg snart tvåa. Det gick fort. Vi sprang fort. Fortare än åtminstone jag skulle klara under längre tid. Etta låg hon som enligt sig själv var mitt största hot. Det verkade stämma. Eller så körde hon skrämseltaktik och lät det bära eller brista. Svårt att veta. Jag var mer fokuserad på att ta mig framåt i mörkret. Följecyklisterna hade ficklampor. Till de som låg först. Inte till oss andra. Ojämn asfalt, väggupp man inte såg och värst av allt var farthindren av metall. Skrapade i foten på många ställen men ramlade inte. Foten försvann ned mellan två metallgrejer, fast jag lyckades hålla balansen. Första 10 kilometrarna var mest uppför. Inte min superkraft. Vid 10 km låg tjejen 1 minut och 45 sekunder framför mig.

Hon är säkert också trött. Hon hade bara som mål att springa maran. Hon hade varit småskadad och sprungit en bra lopp veckan innan. Frida du är uthållig. Jag försökte tänka så och kämpa på. Solen började gå upp och endast uppför blev både uppför och nedför. Nedför fick jag till ett bra tempo och vid 18 km såg jag henne.

Det var tätt med vätskestationer. Nästan varannan kilometer. De var öronbedövande. Folk skrek och hejade för full hals. Man fick vatten, redbull och energibars.

19 km. Jag låg 100 meter efter men fanns ingen anledning att stressa. Hon såg trött ut. 20 km. 21 km. Jag sprang om med de lättaste steg och snabbaste farten jag kunde uppbringa. Hon höll i. Låg några hundra meter efter fram till 30 km. Då släppte hon och vid 36 km var hon 6 minuter bakom. Jag kunde slappna av. Det hade börjat bli varmt och mitt mål hade omvärderats till att bli 45 km. Men bilen lät vänta på sig. Jag fortsatte springa med ett leende. Man kan ju inte vara annat än glad när man får springa runt i Mexico. Jag hade två kameramän och en fotograf på motorcyklar framför mig hela tiden. Det var roligt att veta att vänner hemma, många av er, följde mig. Det gav massor av energi. 45 km. Målbilen lät vänta på sig. En av förcyklisterna sa att killen som sprang bredvid mig inte trodde tjejer kunde springa så långt. 46 km. 47 km. Kändes som bilen var långsammare än mig. Vänster genom en tunnel. Nu kom den. Jag spurtade lite. 47,6 km. Jag hade vunnit. Hurra. Fotografering. En sombrero. En trumpet. Ännu mer foton. Jag får springa i ett nytt land nästa år igen. Jippi.

Glad gringa i sombrero ute på steppen. Hola.

Alla packade in sig i bussen. Journalisten. Förcyklisterna. Crewet. Vi skulle åka efter målbilen och hämta vinnarkillen. Det var kamp mellan två löpare. Vid 67 km såg vi den stackars tvåan som hade kämpat länge men inte hunnit riktigt ända fram. Vid 68 km hann vi ikapp killen som såg i princip oberörd ut. Såg ut som att detta bara är något man gör. Imponerande. På vägen tillbaka i bussen satt han och jag och pratade om spännande lopp och de ultrakompisar det visade sig att vi hade gemensamma. Tillbaka i Guadalajara fick vi gå till scenen inne på köpcentret omringade av crewet i armkrok som en mänsklig kedja. Hyllningar. Foton. Applåder. Vilken känsla att få vara med om detta. Brorsan hade varit i mål länge och jag försökte smita iväg med honom till hotellet. Men icke. Jag blev tillbakaropad. Mer foton. Selfies. Inbjudan till festen för redbulls crew.

Den ville vi inte missa och de hämtade oss i taxi som först körde oss till vårt nya hotell inne i stan. Vi skålade i bilen, med varandra och bilar bredvid. Då känns det inte stabilt när en förare visar sig skåla tillbaka med en öl i handen.  Lade upp väskorna i rummet och iväg till festen. Klockan var halv fem och uppe på hotellets terrass var ett poolparty i full gång. Kändes som att kliva in i en musikvideo på MTV. Personalen blandade drinkar och såg till att alla trivdes. Jag var först mer fokuserad på om det fanns någon mat. Hittade ett rum fullt av piroger som jag fick tillåtelse att botanisera bland. Blev roligt häng med loppets arrangörer och andra inbjudna. Såklart fanns det tequila. Den tillverkas i staden med samma namn som inte ligger många mil härifrån. Man behövde inte ens beställa. Den kom in ändå. Nej, inte min favoritdryck men tog seden där jag var och intog den i mycket begränsad mängd. Det som är bra med en fest som börjar tidigt är att man har fått mycket roligt trots att man åker hem tidigt. Partyt blev mer och mer livat, folk dansade på borden, men vi åkte hem vid nio för att se vad som hände i vårt kvarter. Där verkade folk mest vänta på bussen. Överallt. Vi hittade glass och popcorn. Köpte det och gick upp till rummet. Somnade direkt. Guadalajara city blir något för morgondagen att utforska.

Medan partyfolket flöt runt på plastdjur i form av donuts, krokodiler, svanar och kräftor trivdes vi badkrukor bättre i solen.

100 dollar per kilometer var mitt mål. 50 km. Det blev 47,6 kilometer och jag är lika glad för det. Jag är otroligt glad för att jag har med mig er. Ni fantastiska vänner som hjälper mig att samla pengar till forskningen till förmån för FOP. Till Annie. Till andra drabbade. Jag är oerhört tacksam att vi nu är uppe i 22028 kr. Insamlingen fortsätter maj ut. Sprid budskapet så att vi tillsammans kan hjälpa fler och uppnå målet:  https://donate.ifopa.org/fundraiser/971554

Nu kan jag lägga skorna på hyllan. På TV blev jag kallad ”the Scandinavian running legend”. Hysteriskt roligt och kanske inte helt sant. Men vad mer kan man uppnå. När dessutom Börje Salming skriver att jag är grym på facebook. Men vet ni, jag springer vidare ändå. Skräll.

 Dela på Facebook