Rutiner i Marocko

Frida Södermark  

Att ha fastnat i vinkelvolten är jag inte direkt känd för. Men även jag har rutiner. Jag åker på Löparäventyr till Marocko varje år i januari. Ett ställe där man trots fyra resor innan aldrig vet vad man kan vänta sig. På ett många gånger frustrerande sätt. Men härligt. Det är ju så vi gillar dig kära Marrakech. Tio dagar av sol och träning. Springa sig trött. Färgglad kultur. Poolhäng.

Poolhäng läste ni. Men på hotellet möttes vi av en byggarbetsplats. Inte en pool. Hurra. Om tre dagar skulle lägret börja. Nog för att vattnet inte är tempererat och de afrikanska nätterna är kalla. Men ändå. Det är känslan man vill åt. Såg mer ut att ta tre veckor än tre dagar att få detta klart. In shallah. De lovade. Vi tvekade. Men vad kunde vi göra. Bara vara allmänt tjatiga och en pain in the ass för all personal. Det gav resultat. Arbetet gick framåt. Vi gillade läget. Det var ju ändå inte soligt.

Så bra. Då hade vi mer tid för annat. Gav oss ut på en löpande expedition. Jag visste att det skulle finnas en löparbana någonstans vid den franska skolan. Folk verkade veta något. Ritade en karta. Alla var inblandade. Receptionisten. Vakterna vid gaten. En taxichaufför. Vänster. Rakt fram genom två korsningar och så vänster igen. Frågade oss vidare. 300 meter blev till tre kilometer. Då var vi tillbaka vid vårt hotell och vår grusbana. Sprang i det andra väderstrecket. Skulle även reka en park. Inte öppet. Vi fick i alla fall inte komma in. Fotade skylten med öppettider. De på hotellet kunde franska. Kollade läget vid den andra löparbanan dit vi sannolikt som grupp inte var välkomna eftersom vi förra året vägrade betalade det korrupta priset som troligtvis gick rakt ned i någons ficka. De kände inte igen oss. Fick några telefonnummer. Verkade oerhört komplicerat. Vi ville bara springa en timme fredagen efter. Kontakta myndigheterna bara för det. När vi hade vår kära grusbana. Den rutinen gillar vi. Att springa dit för att köra några varv. Vi blir längre inte ens förvånade när gubben på cykel som bor i tältet inne på området av oklara skäl och helt utan mönster bestämmer sig för att ha stängt någon dag ibland.

Rutinerade äventyrare på plats i Marrakech. Saker blir inte alltid som man tänkt sig men man får alltid ett roligt träningspass.

Vi rekade alltså Marrakech i några dagar. Kom in i gamla rutiner. Morgonjoggen vid halv åtta. Sitta i en solstol även om den var dammig och poolen saknade vatten. Drack alldeles för sött te. Åt ljuvligt spröda kakor serverade av mannen i lobbyn med alladinhatt. Åt pizza vid poolen som tog en timme att få in på bordet. Drack alldeles för lite vatten. Drack svalkande inhemsk öl av märket Casablanca. Blev osams med taxichaufförer innan vi fick det rätta priset för en färd. Tänkte köpa saker på marknaden men tröttnade ur på att pruta. Drack juice på torget. Köpte torkad frukt i stånd som dignade av dadlar av olika kvalitet. Sprang skiten ur oss på grusbanan. Gick rakt ut i gatan eftersom man vet att bilarna ändå stannar. Vägrade att låta någon visa oss vägen bland medinans 15 000 butiker som ligger längs de slingrande gränderna eftersom vi inte vill betala för något vi redan vet. Pallade apelsiner som vi egentligen visste skulle vara ruggigt sura, bara för att de luktar så gott att plocka. Fick tillbaka rutinerna för hur man bäst lyckas vid frukosten. När det är mest taktiskt att beställa en omelett. Vem man ska fråga om ost.

Men det kan inte bli rutin med ett nytt gäng. Det blev lördag och lägerdeltagarna anlände. Nya individer. Nya viljor. Nya förväntningar. Det är så roligt att få lära känna ett nytt löpargäng och få ha en hel vecka ihop. Några hade varit med på Spring Marrakech tidigare. Några hade aldrig varit på träningsläger överhuvudtaget. En del var snabba. Andra var långsammare. Men alla kan vara med. Det fick komma snabbt in i leken. Efter incheckning och middag var det redan dags att ladda. Ladda för kommande dags race.

Halvmara eller helmara stod på schemat. Jag hade planerat denna maratonlånga runda i stan som en del i träningen men ändå köra på 3 timmar om det kändes bra. En slags formcheck kan man säga. Den checken gick bra till halva där jag hade 1:32, men nej, det fanns inte där och inte var jag särskilt sugen heller. Nej jag hade redan upp mot 20 mil i benen denna vecka och hade heller inte velat vila mig i form. Detta var ingen A-tävling. Men det var ett toppenbra träningspass som avslutades på 3:12 timmar. Men jag pillade ändå in mig de tre planerade gelen och lite energitabletter för att bli mindre sliten efteråt. Men visst hade det varit kul att än en gång göra sträckan innehållande kameler, hejande barn, bergsmän på trummor, långa raksträckor, olivlundar, oskalade mandariner på energibordet och mycket annat exotiskt. Roligt var det också att efteråt höra om de andras upplevelse under dagen när vi landat vid poolen. Ja för den var faktiskt klar och fylldes långsamt med vatten. Långsamt, då en gul vattenslang tar över ett dygn på sig att fylla en pool av medelstor storlek.

På måndagen började träningslägret på riktigt men såklart lite varsamt efter en tävlingsinsats. Dock började vi med just en tävling till. Det handlade ändå bara om att gissa sin tid på 5 km. En trivial uppgift kan man tycka. Men så är inte fallet. Alla hade olika taktik. Räkna. Leka med barn längs vägen när det hade gått för fort. Ställa sig för att kissa för att vänta in tiden, eller helt enkelt att springa fort i ett tempo som man brukar ha känsla för. Hann även besöka lite palats, tappa bort några deltagare på stan och gå till en klassisk hammam för att skrubba oss under dagen. Nu var gänget inne i de marockanska rutinerna och vi kunde fortsätta drilla dem med träning. Tur då att vi inne i olivlunden hittade en helt ny anlagd grusbana på 2 km. Den skulle visa sig komma väl till pass under veckan.

Till rutinen hör en stadsrunda. Så gör vi alltid. i början av lägret.

Tisdagen spenderades i Atlasbergen. Dit hade ännu inte sommaren kommit. Temperatur runt nollan och snö i luften. Men det kunde ha varit värre. Solen sken stundtals och det regnade inte. Vi delade upp oss i två grupper. Men att springa i bergen har många olika rutin på. Spelar ingen roll hur snabbt man tar sig fram på asfalt, i bergen och på snö är det en helt annan historia. Vi hade med oss både löpande bergsgetter och de som hade stora problem. Läs bland annat jag. De två guiderna hade fullt sjå. Den ena med att hålla ihop sin grupp där somliga ville springa på och den andra med att hålla värmen eftersom att vi där bak var så långsamma. Men det faktum att omgivningarna är så otroligt vackra får de mest sura miner att stundtals skina upp trots att 22 km tog närmare fyra timmar att tillryggalägga. Stigar som gick brant uppåt och på skrå nedåt. Stundtals genom isolerade byar där roskindade barn tittade ut genom dörrarna och där någon timme gamla killingar tog sina första stapplande steg. Efter ett sådant äventyr är det gott med mat men man vill snabbt hem till sommaren likt den svenska nere i Marrakech. För att tina upp.

Ett orutinerat men glatt bergsgäng.

De kommande dagarna fick vi användning av den nya banan. Korta intervaller. Långa tröskelintervaller. Löpteknik. Vi tränade. Vi skrattade. Vi upplevde Marrakech. Vi blev på oklara grunder utskällda när vi sprang i den gigantiska trädgården Agdal gardens, anlagd redan på 1200-talet. Vi körde ordentliga styrkepass på konstgräsplanen nära hotellet. Avslutade eftermiddagsjoggar med lite mysig samvaro i form av styrka vid poolen. Sprang upp på Lejonklippan för att blicka ut över staden. Nej det finns inga lejon här utan det är jag som döpt den till det. Den branta klippan mitt inne i stan. Och mycket riktigt. Visst låg den en löparbana där nere. Vid den franska skolan. Såg den där uppifrån. Vi gick på lokal för att äta gott, röka vattenpipa, se magdansöser och för att själva dansa. Drog igång stämningen på två nattklubbar så till den grad att personalen bad oss stanna kvar. Vi köpte stora foton av det gamla Marrakech att ta hem och sätta på väggarna. För att kunna bevara lite av känslan. En taklampa i marockans style, den kommer att hänga i mitt sovrum. Trafikstockning i gränderna för att folk stannat, klivit av sin motorcykel, brett ut bönemattan och lagt sig i riktning Mecka. Vi hoppade indianhopp i olivlunden och gick draksteg på grusparkeringen. Vi blev trötta. Vi blev hungriga. Och vi peppade varandra. Hela tiden. Vilket gäng.

Springer och delar med oss av träningsrutiner som kommer lägga en bra grund inför säsongen 2018.

Efter sju dagar hade vi kommit in i rutinerna och då var det tyvärr dags att åka hem. Personalen på hotellet hade även de kommit in i rutinerna. Men vi vet att nästa år får vi börja om från början igen. För i Marocko gör man gärna saker på det svåra istället för det enkla sättet. Men det är lite av tjusningen. Det hör till och gör allt till en spännande upplevelse man kommer ihåg. Jag kommer att sakna orutinen. Jag kommer att sakna nya och gamla löparvänner. Jag kommer att sakna Marrakech. Tills nästa januari.

Det bästa med ett äventyr som är slut är att nedräkningen har börjat till nästa. I min kalender står det Berlin och halvmaran 8 april dit du kan följa med. Fram till och med imorgon söndag kan jag garantera en plats till det fullbokade loppet och ett rum på hotellet ihop med det härliga gäng som åker på årets resa till den fantastiska staden. För visst är det härligt med rutiner. Berlin är också en av mina bästa. www.loparaventyret.se/resor

 Dela på Facebook