Sämre löpare – för att jag är tjej?

Löparglädje  

Från gårdagens milrunda i Stockholm. Den 16 oktober. 18 grader och shorts!

Lite kort. Ett litet nedslag. Stämmer av lite tankar om manligt, kvinnligt och löpning. Tänker alltid när jag uppfattar mig själv som särbehandlad på ett litet konstigt sätt bland män att jag ska ifrågasätta grunden till det. (Visst är det ledsamt att det hänt så ofta så att jag till och med har en strategi/ett verktyg för att hantera det?)

Att jag inte automatiskt ska ta det som att det är en genusfråga, att jag själv inte ska lägga in genusvärderingarna och att jag själv inte ska bygga in skillnader i manligt och kvinnligt. Min lilla tanke-koll har att göra med att det ju verkligen kan ha helt andra orsaker än att jag är tjej som gör att jag blir annorlunda behandlad. Det kan finnas sakliga och korrekta grunder. Såklart! Och så vill jag ju att det ska vara. Jag vill leva i ett jämställt samhälle där vi är olika och ska vara olika och bli behandlade som individer och människor. Men så blir jag så ofta så besviken. För det är lättare sagt än gjort när jag som tjej gång på gång på gång blir behandlad annorlunda i jämförelse med män i samma situationer – och jag inte hittar någon s k saklig grund till det.

”Om jag ändå var en Martin.” Hur många gånger har jag inte tänkt det? Exemplen är otaliga och de kommer från såväl studietiden, från mitt yrkesliv som jurist och i vardagliga samtal och möten. Tröttsamt och jobbigt. Energikrävande. Och i vissa sammanhang blir jag bortviftad som ”känslig” när jag lyfter det. Att det ligger hos mig. Ja, det gamla vanliga. Jag ska inte gå in mer på det nu.

I löpningen då? Senast på Lidingöloppet faktiskt. Jag sprang mitt första Lidingölopp 30 km från mitten av startgrupp 7. Jag sprang under tre timmar, jag spurtade i mål och jag var inte så värst trött. Inte skryt. Bara fakta. Hur många män slog jag i tid? Hur många män sprang jag lätt förbi? Många är svaret på dessa frågor också. Inte heller skryt. Också bara fakta. Hur många män som verkade ha svårt för detta? Många är tyvärr svaret på den frågan också. Jag gjorde som andra som sprang snabbare och ville komma förbi; sa med hög och tydlig röst ”Håll höger, tack!” Femtio procent av männen flyttade sig, som sig bör. Femtio procent låg kvar. Trots att jag upprepade samma sak med samma tydliga röst och även på engelska – för säkerhets skull. Svårt att se att det bara var en tillfällighet att detta hände mig – men inte de andra männen som gjorde samma sak. Och lite intressant också att det i de här femtio-procent-fallen krävdes andra män som hjälpte mig och sa ”Flytta till höger då för fan så att hon kommer förbi!” för att jag skulle kunna komma just förbi. Jag gjorde min tanke-koll även här. Kanske det fanns sakliga och korrekta anledningar osv. Men jag hade svårt att hitta dem.

Jag gör mig inte till något offer. Det är inte min poäng i det här. Jag bara reflekterar och vill väcka lite tankar. Om det stör män att tjejer springer snabbare i sig? Jag vill ju inte tro det.

Ingen av de killar/män jag känner och springer med irriterar sig på mig när jag springer om och förbi och hinner göra 20 upphopp på toppen av backen medan de tar sig upp. De uppmuntrar och pushar mig. Och de kan även säga att de gillar att springa med mig just för att de springer snabbare då. Och då är jag ändå absolut ingen snabb löpare – jag är mer uthållig, en som pinnar på och tycker att det är kul!

En annan tanke är att tjejerna själva bäddar för detta bemötande med att själva ta ansatsen att ”jag är inte så bra på det här” och att det blir självuppfyllande och på det sättet som andra också behandlar en sådan person? Jag vet inte. Det här inlägget har inte heller som syfte att berätta någon sanning. Det är mina tankar och mina erfarenheter. Och jag önskar som sagt väcka lite tankar.

Det sista jag vill ta upp här och nu är en annan dimension på detta. Vad som förmedlats nyligen i tryckt form. Vad jag tog del av under en slapp förmiddag i solen nyss. Vad som stod i näst senaste numret av I FORM – nummer 15 – och som jag reagerade starkt på. Jag hade med mig den tidningen till ännu en resa till Playitas Fuerteventura där jag sprang och sprang och sprang i 27 grader och strålande sol.

Jag hade reagerat hemma också, men där blev det ännu mer absurt, eftersom jag dagen innan ställt upp i en 10 km-löpartävling på Playitas Resort som enda tjej och lite ”sopade banan” med många av de andra medtävlarna (männen). Det handlade om träningstips med sin partner. Fel 1, enligt mig, var att artikeln utgick ifrån att (den kvinnliga) läsaren hade en man som partner, fel 2, enligt mig, var att artikeln utgick från att mannen automatiskt var den starkare löparen. Ur en del av ”träningstipsen”:

Ur I FORM, nummer 15, 2017, sidan 24.

Jag har ringt och bett om ett svar på hur de tänkte och jag lovar att vidarebefordra svaret. Jag hoppas att det blir ett bra svar. Till dess fortsätter jag springa i min Löparglädje – bland härliga medlöpare som på riktigt skiter i det här med manligt och kvinnligt.

Tack för att du läst! Vi hörs!

Marie

 

 

 Dela på Facebook