Säsongen som aldrig blev

Elmar Engholm  

Murphys lag säger att allting som kan gå fel, kommer att gå fel. Ur ett rent statistisk perspektiv är teorin helt sann. Även om chansen att något går snett är 1 på 1 miljon är sannolikheten rätt hög att om du provar 10 miljoner gånger kommer att gå snett minst en av de gångerna. Lite så har hösten hitintills sett ut. Redan den tredje träningsdagen av grundträningsperioden gick det snett (eller min fot gick snett för att vara mer precis). Efter ett lättare snedtramp började jag få problem någon dag efter med skarp smärta på utsidan av foten. I snedtrampet hade jag skadat ett ligament/muskelfäste i foten. Det ledde till missad löpning. Istället ägnade jag mig åt många pass på träningscykel. Träningscykel är inte vidare roligt, men när benen inte bär är det bara att krypa till korset. Det ironiska i historien är att när foten väl var hel hade jag cyklat så mycket att jag istället utvecklat knäsmärta som tvingade mig till crosstrainer och vattenlöpning ett tag. Först veckan före terrräng-SM kunde jag genomföra något som jag med hedern i behåll kan kalla ett kvalitetspass (på ben). Efter att ha testat vingarna på terräng-DM med väntat utfall (seg kropp och tunga ben) gick jag in till SM med lite lägre förhoppningar än vad jag trott för några månader sedan. Västerås bjöd på snorkall och blöt höst. Det är inte ofta jag springer med långärmat, men det här blev ett av undantagstillfällena.

Banan som arrangörerna hade fixat var ett steg i rätt riktning där den första kilometern av de två var plant gräsunderlag som en internationell terrängbana bör vara. Perfekt! Den andra kilometern luktade mer unket. Någon terrorist och illgärningsman hade dragit banan i ett slalommönster som gjorde ca 300m av banan olöpbar. Efter det skulle vi av oklar anledning in på en grusstig i skogen för att ta oss upp för en klassisk svensk ”mördarbacke”. Varför man lägger banan på ett stort gräsfält för publikens skull för att sedan dra in banans slutskede i skogen där ingen ser förblir ett mysterium. Nu var det förvisso ingen publik där, så det gjorde ju inte så mycket. Vädret var inte inbjudande, men nog var det ett lågvattenmärke i terräng-SM historien. Såklart hjälpte det inte att friidrottsförbundet inte förens dagen innan ens noterade att terräng-SM skulle avgöras i helgen. Det kanske har någonting att göra med friidrottsförbundets förslag att degradera terräng-SM till ett tredje klassens mästerskap (se friidrottsförbundets ”Remissförslag”). Terräng-SM hamnar bland annat under både SM i mångkamp, ISM i mångkamp och ”Vinterkast-SM”. Det kan vara intressant i sammanhanget att nämna att det i terräng både finns ett EM och VM i terräng, där de övriga nämnda mästerskapen saknar motsvarande (självfallet för att de är inkluderade i ”vanliga” EM och VM, som sig bör). Nu skickar ju förvisso förbundet ogärna deltager till EM och VM i terräng. Lite udda att man kräver topp-8 placering för lagdeltagande på ett internationellt terrängmästerskap medan man utan krav skickar lag varje år till Europacupen i mångkamp, som ett exempel. Senast jag kollade var vi inte ens i förstaligan där, alltså utan ens en chans att placera sig topp-8. Rimligtvis borde samma krav ställas över alla grengrupper, så varför inget topp-8 krav i Europacupen i mångkamp för lag precis som på terräng-EM? Fast nu vet vi ju redan vilka grengrupper som förbundet premierar (senast genom OS-kvalgränserna) så inte är de konstigt att det här blir utfallet. Vinterkast-SM är ett nytt påfund som självfallet direkt går in framför terräng-SM i hackordningen. Sedan kan man också nämna att grovt uppskattat så mångdubblar deltagande på terräng-SM deltagandet i alla de andra nämnda svenska mästerskapen tillsammans. Men trots det; terräng-SM, lägsta prioriteringsgruppen. Som det ska vara när SvFrii bestämmer.

Nå, egentligen har jag bara skrivit ovanstående för att undvika att behöva skriva om mina egna insatser på SM. 4 km loppet på lördagen, som sagt. Kom i mål. Inte vidare trött, inte vidare nöjd. Kom iväg bra men var inte genomtränad nog att hänga med de bästa. Framförallt saknade jag tävlingsinstinkten. När man inte är i bra form eller inte tävlat ”på riktigt” på ett tag finner jag det ibland svårt att helt ta ut mig. Det är som att en osynlig kraft hindrar en från att ta från de krafter man vet finns där. Uddlöshet tror jag är ett bra ord för att beskriva tillståndet. Först 500m från mål vågade jag trycka på lite mer, och då var det redan för sent. I mål var jag 14:e man, långt distanserad från medaljerna. Besviken, men också förstående. Man kan inte koka soppa på spik, eller hur talesättet nu går. Nya tag på söndagen, och då i form utav 12 km-loppet. Tidigt visade det sig att det inte skulle bli någon söndagslunk med snabba avslutande kilometrar när Eskilstunas stolthet Abraham Adhanom drog upp ett vansinnigt tempo från start. Själv la jag mig i en klunga med bland annat Lars Södergård och Staffan Ek. Benen svarade lite bättre än dagen innan, men efter 6 km började den förlorade träningen ta ut sin rätt och jag mattades ordentligt fram till 8 km då benen började bära lite igen. Sprang starkt sista 3 km och kände mig faktiskt rätt matt in i mål som 11:a. Det fanns klart mycket att jobba på, men riktningen var för en gångs skull positiv.

Klunglöpning under 12 km loppet på terräng-SM

Klunglöpning under 12 km loppet på terräng-SM

Efter SM drabbades jag av någon form av influensa med hög feber och muskelsmärta. Sånt som händer. Veckan efter blev dock bättre. Hög volym och 3 st bra pass! Kände att formen var på gång och kände mig starkare och starkare. Tyvärr hade jag lite känningar i knät som veckan efter utvecklades till en stor svullnad och smärta. Diagnosen var en inflammerad slemsäck och ingen löpning. Det som är så jobbigt med knän är att det utesluter väldigt många aktiviteter såsom cykling, vikter och delvis vattenlöpning. Sedan dess har det varit fram och tillbaka med löpning i 1 månad. Det var bättre under en period och jag klarade t.o.m. att köra igenom en lättare kvaliteé och ett lite längre löppass, men känningarna började komma tillbaka. Nu försöker jag helt vila från all löpning under någon vecka så att den sista inflammationen och vätskan ska lämna knät. För att strö salt i såren har jag dessutom borrelia som tvingar mig att ta penicillin. Så med penicillin och anti-inflammatorisk medicin i kroppen och ståendes på en crosstrainer i det lokala Friskis & Svettis gymmet har jag nått någon form av lågvattenmärke i karriären. Man får hitta positiva saker istället. T.ex. har jag lärt mig att simma ”på riktigt”. Förut klarade jag av ungefär 50 m innan jag var helt slut. Nu har jag simmat upp till 2500 m under ett simpass. Man får helt enkelt ta träningen som den kommer. Inomhussäsongen är nära men känns ändå avlägsen. Sommaren är helt klart viktigare, men det skulle vara roligt att avsluta universitetskarriären på ett bra sätt. Vad jag lärt mig dock är att de allra bästa resultaten för mig nästan uteslutande har kommit när jag väntat mig det som minst, så visst finns hoppet där än. Början av 2017 kan iallafall inte bli sämre än slutet på 2016.

På återläsande!

 

 Dela på Facebook