Seger i Ultravasan

Aktuellt  

Veckans femte och sista tävlingsrapport från Ultravasan kommer från Susanne Bornemar som ingick i det segrande laget på stafetten.

Vasakvartetten – En regnig solskenshistoria

”Veterantjejerna”, Erika Bergentz (Thoren Track and Field Örebro), Josefin Gerdevåg (KFUM Örebro), Erica Lech (Örebro AIK) och Susanne Bornmar (IK NocOut.se, Linköping), blev första historiska segrare i det nya loppet Vasakvartetten 2017…

Jag och tre tjejer från Örebro?!?! Dessutom alla fyra från olika klubbar. Hur gick det här till??? Jag börjar helt enkelt från början, dvs på Lidingöloppet 2016. Under loppet stötte jag på en tjej med lila keps. Vi sprang om varandra fram och tillbaka längs med banan. Jag sprang förbi henne nedför och hon sprang förbi mig uppför. Loppet slutade med att ”den lila kepsen” slog mig med 30 sekunder då jag tyvärr fick lägga ner kampen pga ett svidande håll sista kilometerna.

Men den ”lila kepsen” hade påverkat mitt lopp, jag omnämnde denna lila keps i min racerapport från Lidingöloppet. Tävlingsrapporten publicerades senare på http://springlfa.se/tavlingsrapport-fran-lidingoloppet/ och här läste ”den lila kepsen” om sig själv. Hon delade länken på facebook och jag fick via sociala medier kontakt med Erika Bergentz, som den ”lila kepsen” heter.

Jag var redan i höstas sugen på att springa Vasakvartetten i augusti 2017. Hade varit i kontakt med en del Östgöta-tjejer, men alla jag frågat var upptagna på olika håll.

Jag och Erika klickade dock väldigt bra, typ lika gamla, familj och nästan jämngamla barn, stuga i Tandådalen/Hundfjället båda två och det kändes som att den här tjejen kan man ha kul med! Så efter att haft lite kontakt med Erika slängde jag ur mig en fråga till henne: ”Det skulle vara så himla roligt att ställa upp med ett lag på 4 snabba (och trevliga!) damer i den nya grenen Vasakvartetten. Det lilla problemet är att man ska vara 4 st, än så länge är det jag! :) Men om du är sugen på att haka på, så kanske du har några du känner som platsar in?”

Inom loppet av 1 min kom svaret:”Jag är på!!! Superkul!!! Jag kollar med några kompisar. Jag älskar stafetter”

3 dagar senare har Erika fått ett ja från Josefin Gerdevåg och även ett ja från ytterligare en tjej, Erica Lech. Det enda som nu var kvar var att hitta på ett namn. Fick följande mess från Erika: ”Vi alla är ju veteraner, dvs 35+, så vi kan ju spinna på att vi är gamla tanter när vi sätter namnet” 

Och så föddes laget VETERANTJEJERNA.

Nog med historik. Nu till helgen.

Lämnade Linköping fredag eftermiddag och körde till Örebro för att där möta upp resterande i laget. Fylld av förväntan, inte speciellt nervös. Såg verkligen fram emot helgen.

Efter bara några minuter i bilen kunde jag konstatera att det här kommer bli en lyckad helg. Otroligt pigga, pratglada och trevliga tjejer, hela bunten. I det här sällskapet kommer jag trivas!

På plats i Erikas stuga fredag kväll. Mat, förberedelse, pepp, packande och planerande, lördag morgon kl 07:00 går starten. Logistiken ska fungera och allt måste klaffa. Men vädret…. alltså prognosen säger runt 13-14 grader och 26 mm regn! Bara att plocka med regnkläder, paraply och gummistövlar. Det kommer bli en lerig historia, både att springa i och att heja i…

Kom till starten vid 6 på morgonen. Lugnt och skönt. Inte så mycket folk. Gillas! 164 kvartettlag anmälda. Ultravasa90-löparna hade gett sig iväg kl 5 och Stafett-löparna startar kl 9. Så ingen rusning varken på toaletter eller parkeringsplats.


Lämnade Erika Bergentz som skulle springa första sträckan, de 23,5 kilometerna från Sälen till Mångsbodarna. Än så länge inget regn, men det hängde i luften…

Vi andra tre åkte bilen, mötte regnet efter ca 30 min… Var på plats i god tid i Mångsbodarna och nu regnade det rejält… Men bara trotsa regnet, på med regnkläder, paraply och gummistövlar och ge sig ut och heja på Ultravasa90-löparna som passerade. Hade turen att hinna se min kära storasyster Ulrika (som tyvärr tvingades bryta sitt lopp efter 35 km). Men i Mångsbodarna var hon fortfarande vid gott mod, i alla fall när kameran var framme…

Jösses vad det regnade nu… Allt blev blött, geggigt och lerigt. Men vi kunde inte göra annat än att skratta åt det. Vi hade ju så himla kul!!

En första rapport om hur det gick för Erika kom från Smågan. YES! Ledning med nästan 2 minuter efter första delsträckan. Så kul!!! Precis som vi hade väntat oss var det laget ”Spårvägen” som låg tvåa. Men Erika höll greppet och sprang väldigt bra på de våta spångarna och vid växlingen i Mångsbodarna hade hon utökat ledningen till hela 8,5 min!

Växling över till Erica Lech, som nu skulle ta sig an de två tuffa avsnitten från Mångsbodarna till Risberg och sedan från Risberg till Evertsberg.

Glädje i bilen när vi nu tog med oss en genomblöt Erika Bergentz. Med spänning inväntade vi en första rapport från Risberg om hur det går för Erica L. Regnet vräker ner hela tiden… Vi sitter i en torr, varm bil och Erica kämpar i leran. JAAAAAA!!! Erica utökar ledningen. I Risberg ligger vi före Spårvägen med 10,5 min. Min sista sträcka börjar kännas softare och softare, mina lagkamrater gör ett gott jobb och det kommer krävas mycket för att någon ska hinna ikapp oss.

Evertsberg: Dags för växling igen. Nu ska stafettpinnen över till Josefin Gerdevåg. Hon är extremt taggad och tävlingshornen har vuxit sig enorma på henne.

Växlingen går smärtfritt och Erica sprang makalöst bra och i Evertsberg ledde vi nu med hela 13,5 min!

Regnet håller i sig och ytterligare en dyngsur, men väldigt glad och stolt, lagmedlem får hoppa in i bilen som ska rulla vidare mot Hökberg.

Det börjar nu närma sig min tur. Tävlingsnervositeten har kommit, toabesöken varit många, och frukost nummer två stoppade jag i mig vid 9. (Frukost nr 1 intogs hemma i stugan kl 04:45…)

Ny rapport från Oxberg. Josefin hade sprungit helt vansinnigt bra. Så bra att Erika B inte ens trodde att det var sant. ”Så där fort kan man inte springa den sträckan, det måste vara nått fel?!?! Eller?!?!? Men det kan ju inte vara fel?!?! Hon har sprunget helt galet fort!!!”

Josefin hade utökat vår ledning till nästan 19 minuter. Hon hade haft ett snitt på 4:05-fart de tuffa 15 kilometerna från Evertsberg till Oxberg som bland annat innehåller de kända ”Lundbäcksbackarna”. Och till råga på allt i extremt geggiga, blöta och leriga spår.

Nu kändes vår seger ganska trygg. Det skulle mycket till för att inte ta hem den där efterlängtade kransen. Även om jag visste att jag skulle möta en riktigt duktig tjej i laget ”Spårvägen” på min sista sträcka, så kändes ändå en ledning på nästan 20 min väldigt betryggande. Det borde inte gå att hämta in det på 19 km…

Det där med att springa sista sträckan har både sina för och nackdelar. Nackdelen för mig var att behöva vänta hela dagen på min tur. Nervös-hispig som jag är blir väntan bitvis lång. Jag kände också en viss press på mig själv. Alla tre övriga tjejer i laget hade vunnit sina delsträckor. Jag vill inte vara lagets ”svarta får” och la press på mig själv att jag vill minsann också vinna. Enligt mina lagkompisar så behövde jag bara jogga ett vanligt distanspass och ändå skulle segern vara vår, men hur kul är det?!?! Jag vill ju självklart också göra mitt bästa.

Under dagens gång formades ytterligare ett mål. Vi hade hela tiden koll på Ida Nilssons tid. Den makalöst duktiga tjejen som vann Ultravasan90! Vi låg rätt jämnt med hennes tider första halvan. Och när segern kändes betryggande blev det nya målet att slå Idas tid. Josefin som sprang så bra hämtade dock in rätt mycket tid, och vid Hökberg, när jag skulle ta över stafettpinnen, hade vårt lag en ledning på nästan 21 min och 50 s (vilket jag aldrig fick veta) och mot Idas tid hade vi en ledning på nästan 3 min, vilket jag inte heller visste.

Men när det var dags för mig att starta hade Ida gått i mål, och jag hade koll på vad hon snittat för tempo sista biten.

Som vanligt numera, gick jag ut för hårt, även om jag lovat mig själv att inte göra det. Jag ville så mycket. Ville vinna min sträcka, ville att laget skulle slå Idas tid…

Vägen var lerig och blöt. Det spöregnade och jag blev dyngsur direkt. Men det var så ROLIGT!!! Så skönt att blöta ner sig utan att bry sig. Springa på ordentligt och springa om en massa Ultravasa-löpare. Alla så himla trevliga, dom hejar, peppar och ropar glatt: ”Wow, vilken fart”, ”Snyggt”, ”Vilket steg”, ”Så snabb du är” osv…

Men snabb och springa på ordentligt… det var väl mer en blandning av att springa och simma. Vägen bestod av en mängd sjöar som på bästa sätt skulle passeras. Jag valde leran mellan sjön och skogen, kanske hade valet varit bättre att bara springa på rakt igenom…

Sprang om en klubbkompis i NocOut-linne som lyckades fånga mig på en video. Tack Magnus Lundberg! Tyvärr lyckas jag inte få in videoklippet här i bloggen, men en skärmdump från videon för att ni ska få se hur blött det faktiskt var i spåret kan jag bjuda på.

Det är jag i gult längst till vänster där framme. :)

Eldris passerades och jag hade koll på min klocka att min snittfart dit var 4:10. Jag visste att Ida hade snittat 4:34-fart mellan Hökberg och Eldris, så nu kändes både segern och målet att slå Idas tid betryggande. (Att jag ytterligare drygade ut vår ledning till Eldris till 22:20 visste jag så klart inte då.)

Jag sänkte nu medvetet farten. Dels var det rätt jobbigt parti precis efter Eldris, och del så ville jag inte vara helt klippt slut på målrakan i Mora. Jag ville verkligen uppleva det där utan tunnelseende efter en max-insats.

Jag gick lite vid vätskekontrollerna och fick i mig lite vatten. Hade två gel med mig som energi. Sprang på så snabbt jag kunde, med bibehållen kontrollerad ansträngning.

In över campingen i Mora. Jösses vad jobbigt det var över lerigt gräs! Men nu var målet nära. Publiken tätnade på. Regnet hade faktiskt upphört och till och med solen började spricka igenom.

Hörde nu speakern: ”Nu har vi fått förvarning om att det vinnande damlaget i Vasakvartetten är på väg in”. Publiken hejade och skrek GRATTIS! Jag rös i hela kroppen. Alltså den känslan!!!! Längre fram såg jag tre figurer i regnkläder med gula västar. Trodde det var funktionärer som stod och viftade på mig, men det var ju mina tre lagkompisar!!!

Med några 100 meter kvar till mål anslöt dom och sprang med mig på upploppet. Att se målportalen framför sig, med Kransmasen Linus väntandes med kransen. Att ha tre härliga tjejer vid sin sida och få springa i Mål där i Mora, var en helt fantastisk, obeskrivlig, känsla. Det hade aldrig gått på bara min egen prestation. Detta var nått vi gjorde tillsammans. Som lag! Som löpare att få springa i lag, prestera tillsammans, uppleva och genomföra som ett team, det är så häftigt!!!

Ord från speakern (live-tv från Vasaloppets hemsida där alla målgångar finns sparade, 3h och 20 min in i klippet):
”Vilken glädje, att göra det som ett lag. Härligt att se. Och som ni har gjort det, det är en utklassningsseger så här i premiäråret…” 

Fotografering, pusskalas från kransmasen, segerintervju och glädje!

   

En lycka och extra glädje att efteråt konstatera att vi alla fyra vunnit våra delsträckor. Vi fick en segertid på 6:43:02 med en marginal på 23:03 ner till tvåan, Spårvägen. Vi slog Idas tid med drygt 8 min (vilket i sig säger att Ida är en helt makalös löpare! Hon springer 9 mil på nästan samma tid som vi gör. Hon gör det själv, vi delar på 4. Imponerande minst sagt). Vi kom totalt på 11:e plats av alla kvartettlag, herr-lag och mix-lag även inkluderat.

Prisutdelning, med en fin presentcheck, en stor dalahäst (och varsin liten) och en fri start till nästa års lopp.

Det var ett mycket glatt lag som åkte tillbaka till stugan i Tandådalen och firade på kvällen!

Dagen efter avslutades en mycket lyckad helg med en återhämtningsjogg i fjällmiljö innan bilen rullade hemåt igen. En fantastisk helg var till ända. Ett minne för livet! Nya vänner, ett varmt hjärta, och väldigt geggiga och blöta skor bär jag med mig efter det här helgen.

 

 Dela på Facebook