SM och sån skit

Elmar Engholm  

Ok, jag hade brist på inspiration för en bra rubrik… Kontentan på inlägget håller dock samma höga klass som förväntas!

Tävling har varit på agendan de senaste veckorna. Huvudpunkten var självklart SM förra helgen där jag sprang både 800m och 1500m. 1500m utvecklades till ett 600m-lopp där Staffan Ek drog hårt in mot det nästsista upploppet. Jag missade lite när rycket kom och fick en lucka upp som var kanske 8-10m vid klockringning. Jag avancerade bra sista varvet men kunde inte nå fram till Kalle Berglund som tryckte till lite extra med 200m kvar och defilerade in i mål. Sista varvet gick på 54,1 och sista 600m på ca 1.22,0, mao en stark avslutning! Så ett silver var jag trots allt nöjd med då jag vet att Kalle är en mycket stark löpare, men det är klart att det var lite avslaget då både Johan Rogestedt och Jonas Leandersson saknades i loppet, årets två klart snabbaste löpare. Självklart hade det varit roligare att kunna utmana om guldet lite hårdare, men det taktiska haveriet gjorde det svårt, men man lever och man lär! 2 timmar efter 1500m-finalen skulle 800m försök avhandlas. Jag löpte stabilt och bra och tog mig vidare som tvåa i mitt heat på 1.52.

Till söndagen hade jag fortfarande en bra känsla i kroppen. Helgen hade verkligen bjudit på alla vädertyper; rekordvärme fredag, blåst lördag och kyla söndag. Väl in i loppet la jag mig i mitten av fältet upp mot varvning på lite under 57 sekunder. Innan klockan avancerade jag bra och smärtfritt upp till en fjärdeplats. Vid 300m kvar försökte jag ta mig framåt men kom inte fram och valde att glida ner igen som 4:a. Det skulle visa sig ödesdigert då jag kom bra på upploppet men hade för långt fram till vinnande Johan Rogestedt och Andreas Kramer på andraplatsen. Men brons är inte fy skam och jag var trots allt slagen av två löpare som jag tror var bättre för dagen. Facit för helgen var alltså två starter och två medaljer. Det var svårt att vara missnöjd, svårt att vara för nöjd. Jag slog löpare som jag tycker jag ska slå, jag fick stryk av löpare som jag kanske inte alltid ska slå.

Helgen efter bjöd på Finnkamp. Då jag varit i USA de senaste åren var det debut för mig där. Tävlingen avgjordes i år i Tammerfors och jag var uttagen att springa 3000m hinder, trots att jag inte sprungit några hinderlopp sedan EM. Herrkampen var jämn när jag gick in i hinderloppet tillsammans med Vidar Johansson och Emil Blomberg. Vi hade ett stort statistiskt övertag gentemot finnarna, men loppet ska också springas. Söndagen bjöd på regn och mulet väder, inte idealt när man ska trampa ifrån på en hal hinderbock 7 gånger. Vår taktik var klar, vi skulle dra i ungefär 9 minuters fart, där finnarna gick nära max och vi fortfarande hade mycket kvar i tanken. Taktiken gick lysande och efter växeldragning hamnade vi vid 2 km på ganska exakt 6 min. Där var tanken att jag skulle gå upp och öka farten, vilket jag gjorde precis innan vattengraven. Över vattengraven halkade Vidar till på den regnvåta bocken och föll. Jag märkte fallet bakom mig och såg att det var Vidar som hade trillat. Då bromsade jag istället farten för att ge Vidar en chans att ta igen det han tappat i fallet. Just då bestämde sig den bästa finnen för att rycka. Emil och jag tog upp jakten och var snabbt uppe och förbi. Fram till den näst sista vattengraven ledde jag före Emil, då även han bestämde sig för att bada. Sedermera kunde jag glida ifrån till lätt seger medan Emil och Vidar fixade platserna bakom, vilket fullbordade en onödigt spännande förutsatt trippel. Finnkampen var en riktigt rolig erfarenhet, framförallt då det var bra tryck på läktarna, trots det usla vädret, och de ditresta svenska supportrarna. Konceptet Finnkampsbåten verkar ha varit en stor succé. Finnkampen återskapar också lite utav löpningens grundkoncept, kampen man-mot-man. En start i Finnkampen och en seger, det är svårt att vara missnöjd med. Jag hoppas inte heller att det blir den sista!

Den vanskliga vattengraven under Finnkampen. Att stå på fötterna visade sig vara ett vinnande koncept!

De senaste veckorna har istället ägnats åt ”vila”, vilket egentligen innebär att jag tränar när jag vill, äter vad jag vill och går och lägger mig när jag känner för det. Det är inte alltid den fysiska vilan som är viktig, utan den mentala vilan, att kunna koppla bort löpningen under en stund. Det kan vara påfrestande att hela tiden i vardagen fråga sig själv hur ett beslut ska påverka löpprestationen. Om man aldrig släpper det tankesättet är det lätt att man tröttnar. Vad spelar det för roll att man är i fysiskt toppslag om man ändå inte vill träna och tävla?

Till sist vill jag också röra vid friidrottsjournalistikens roll i det allmänna friidrottsintresset. Tyvärr har friidrottsjournalistiken, precis som den mesta andra idrottsjournalistik, blivit en kändisjakt istället för en skildring utav faktiskt skeende. Ett lysande exempel är friidrotts-SM. De tidningar som jag läser/följer skrev självklart om Kallur och Ståhl, men nämnde inte med ett ord den högkvalitativa 100m-finalen, det rysande 10000m-loppet eller hemmavinsten på 400m häck. Oavsett faktiskt resultat och kvalité så rapporteras det enbart om ”stjärnorna”. Inget ont om de som faktiskt får lite publicitet, men journalisternas kändiskåthet går tyvärr ut över de som presterar på en extremt hög nivå men aldrig riktigt ”kommit in” i kändiseliten. Resultat spelar nästan ingen roll längre, det är som Magnus Betner säger, att det viktigaste verkar vara att man är rik, vit och känd. Många brukar möta argumentet med att journalister skriver vad folk vill läsa och är intresserade av, men någonstans måste ju också det intresset väckas. Skrivs det inget är det svårt att bygga något allmänt intresse. Det är klart att det är svårt att intressera sig för friidrott när vi tvångsmatas med vad Zlatan hade på sig på träningen imorse. Det är lite av ett moment 22. Sen att det som sedan skrivs ofta är dynga hjälper inte heller. Mycket friidrottsjournalistik, med Wennerholm i spetsen, kvalificerar under den smala kategori av grejer jag gör bättre själv. Ointresset och okunskapen lyser igenom. Friidrottsdelen på alla sportredaktioner måste vara någon form av straffkommendering. Att hitta någon som har ett genuint intresse och som faktiskt också uppdaterat sina kunskaper sedan 1980 verkar svåra att hitta. Mainstreamjournalistiken är tyvärr så dålig att de som faktiskt har ett intresse av att följa friidrott inte ges en ärlig chans att göra det, med intressanta artiklar och reflektioner. Det leder till att den supporterbas som finns tappar. Ta t.ex. Svenska Dagbladets sammanfattning av OS friidrotten. Där konstateras att endast fem lämnar med ”godkänt”. Meraf Bahta har ”kämpat sig i mål” som 6:a på 1500m konstateras det krasst. Lovisa och Sarah kan också lämna Rio med ”hedern i behåll”. Charlotta Fougberg gick ju bara nästan till final och gjorde ett av sina bästa lopp någonsin; underkänt. Det är samma tidning som kan ge en allsvensk fotbollspelare betyget ”världsklass” om de lyckas träffa mål för en gångs skull. Krönikören konstaterar också att: ”Några verkar ha drabbats av OS-sjukan; att vara nöjda med att ”bli en olympier”, gå runt storögt i OS-byn och se kända idrottare från hela världen, i stället för att fokusera på uppgiften.” Jag tror säkerligen att de som ”misslyckats” har gjort det för att de varit så upptagna med att stirra ner kanotslalomister, dubbeltrapskyttar och havremoppeförare i OS-byn. Något belägg för påståendet presenterar inte ”journalisten”. Det är alltså detta som vi får dras med, vi som faktiskt har ett intresse. Inte konstigt att intresset sviker. Nej, ska något göras görs det bäst själv. Friidrottsförbundet borde använda lite av sin marknadsföringsbudget till att skriva skräddarsydda artiklar för tidningarna som sedan distribueras. Friidrott.se har många duktiga skribenter som i sömnen gör ett bättre jobb än tidningarnas egna journalister någonsin kommer göra. Som sagt, om tidningarna inte vill göra jobbet får vi göra det. Det är en god investering för framtiden. Friidrottsföreningar har också ett ansvar. Här ligger föreningar som Spårvägen och Huddinge i framkant med intressanta artiklar och snygga tävlingsrapporter. Här får min egen förening, Hässelby, klart underkänt. Tävlingsrapporter publiceras sparsamt och sällan med några avancerade reflektioner eller referat. Artiklar innehåller ofta bara en länk till en artikel på friidrott.se. Så här ser det tyvärr ut i många föreningar. Föreningar måste bli bättre på att ge chansen till ett ökat intresse, och det görs genom att berätta om det som händer, och reflektera kring det. Så länge får vi vända oss till Spring och andra dedikerade källor för vår dos av friidrott och löpning! ;)

På återläsande!

 Dela på Facebook