Som hemma i Nice

Frida Södermark  

Och så hamnade väskan på ett litet lägenhetshotell i Nice. Där fick den faktiskt vara i hela 6 dagar. Lugnt, skönt och ovanligt både för den och mig. Kom fram sent och kvällen var ljum. Skulle bli fina dagar. Samtidigt inte massor av saker på en lista man vill se. Så många dagar på ett ställe kändes nästan som att vara hemma på något sätt. Livet i en kappsäck.

Vilket innebar att trots solen som sken från en bar himmel och en riviera ett stenkast bort kändes det ändå bra att sitta inne halva dagen och ha lite kontor. Men med balkongdörren öppen och gatans ljud som en gardin var det väldigt trivsamt. Nästan mer trivsamt än att köra tröskelintervaller på eftermiddagen när strandpromenaden kokade av värme. Men det var somrigt. Det kändes exotiskt. Och det fanns vatten på flygplatsens toalett och vid en kran nere i hamnen.

Jag har ännu inte riktigt känt att träningen spelar så stor roll efter Comrades. Eller att exakt vad jag gör spelar så stor roll. Snart är det dessutom SM så jag är lite inbetween och träningen är egentligen redan gjord. Därför var det extra kravlöst att befinna sig här: Dessutom skulle jag för en gångs skull få heja. Heja på Ironman.

Därför hyrde vi en bil för att reka de 18 milen som skulle cyklas under söndagen. Det skulle cyklas i bergen och banprofilen såg brutal ut. Att följa banan var inga problem för den var markerad med röda pilar redan dagarna innan och på färden fick vi se mycket fint. Magiskt fina dalgångar. Pittoreska byar med mysiga gränder. Vi stannade på café och åt citronpaj. Stannade på café och åt baguetter. Stannade och tittade på fina grejer. Faktum är att det tog längre tid att åka sträckan med bil så som vi höll på än det sannolikt skulle ta att cykla den. Och backarna. Nej de kändes inte så himla brutala när allt kom omkring. Skönt att veta för Tommy. Kul att veta hur banan såg ut för mig som inte skulle haka på söndag. Middag i gamla stan med fler i gänget. Här finns ett oändligt antal mysiga restauranger.

På lördagen gav jag mig ut på ett pass där målet var att runda Cap Ferrat. Sprang genom Villefranche.  Förbi helgens matmarknad och när jag var framme vid starten på udden hade jag redan tagit mig 10 km och var jättetörstig. Drack ur slangen på macken och joggade vidare. Ute på Cap Ferrat har inte alla råd att bo. Vilka som gör det är också svårt att se. De meterhöga häckarna lämpar sig dåligt för paparazzifotografering. En smal trapp ledde ned till stranden och därifrån började en stig bestående av växelvis trappor, plattor och trail.

Ute på udden vid fyren bestod underlaget utanför stigen av spetsiga stenar där badstegar kunde ta dig ned i skummande havspooler.

Eftersom rundan blev längre än jag hade räknat med hoppade jag över den sista tarmen och tog mig tvärs genom bebyggelsen av lägenheter, även de sannolikt pricy, då detta är Europas dyraste halvö. Slangade lite mer vatten på macken och var hemma efter 29 kilometer överhettad löpning. Efter lunchen kunde jag inte hålla mig längre. Dagen innan hade jag fått reda på att det även skulle gå ett 5 km långt lopp på söndagen. Samtidigt som triathleterna skulle vara ute och cykla i bergen. Det var bara för tjejer. Det hette Irongirl. Jag ogillade konceptet starkt. Både tjejer och killar kan ju vara sugna på att springa 5 km en söndag. Men jag kunde inte låta bli. Gick för att anmäla mig. För det behövde man dock ett läkarintyg. Något sådant hade jag inte. Efter mycket övertalande lyckades jag övertyga dem om min friskhet genom att visa att jag är uttagen till VM 100 km i september. Att jag inte varit i närheten av en läkare för att lyckas med det var något jag mörkade. 10 Euro byttes mot en nummerlapp och en påse med enorma mängder duschkräm och lotion. Efter att ha sammanstrålat med några vänner hemifrån nere på stranden gjorde jag sällskap i Tommys bubbla på hotellet. Air-condition, film och godis.

Vid 06:00 var jag nere på strandpromenaden för att försöka ta mig in och heja på simstarten. Det var inte trivialt. Säkerhetskontroll och enorma köer. Lyckades smita in, ta av mig skorna, ta mig över ett vattendrag och klättra över några grindar. De tretusen deltagarna simmade iväg likt ett fiskstim ut till havs. En mäktig syn. Efter 50 minuter var den första uppe ur vattnet och nu började det hända grejer. Byte till cykel. Gick lättare för vissa. En del var lite groggy och man undrade hur 18 mil cykel skulle kännas med tanke på detta. Tur att banan skulle vara fin om de hade tid att njuta.

Jag började springa eftersom det där 5 km långa loppet skulle bli en del i ett distanspass. Men rackarns vad segt det kändes. Närmade mig starten 7 min innan vi skulle ge oss iväg. Det skulle jag inte ha gjort. Säkerhetskontrollen var inte med i beräkningen. Väl inne var det väldigt oklart var vi skulle stå eller åt vilket håll vi skulle springa. Alla bara stod där. Flera hundra stycken. Precis innan start blev vi motade bakåt mot en startportal. Men att fotas hej vilt var viktigare än att starta i tid. Till slut räknade de ändå ned och vi gav oss iväg. Mitt mål var att få lite fart på benen och det är ju magiskt att det helt plötsligt kan fungera bara för att man har en nummerlapp på. Låg fyra och sprang om trean strax innan vändpunkten. Var inte särskilt långt efter de första två men hade inte tänkt att springa ihjäl mig och efter 4,5 kilometer var vi klara och jag glad över att få låna den fina målgången och springa in som trea.

Detta resulterade i ännu mer lotion, duschkräm och schampo. Nu hade jag närmat mig en årsförbrukning.

Vi joggade ned och efter en andra frukost jag gav mig ut igen för dagens viktigare uppdrag. Att heja. Det gick bra ända till ett magras gjorde att det inte blev någon mara för Tommy. Det kan ha många orsaker vilka vi diskuterade på vägen tillbaka till hotellet. Men efter en dusch, lite mat och insikten om att de där backarna dessutom inte hade varit så triviala som vi hade upplevt dem under vår trevliga biltur så gick vi tillbaka till banan. För vi hade en krigare kvar på banan som tillsammans med många andra genomförde denna brutala Ironman. Väldigt roligt att få heja in unga, gamla, tjejer och killar som var lyckliga över att få korsa mållinjen som Ironmans. Vilken dag och prestation.

Två dagar kvar på rivieran. Det blev jogg. Det blev stranden. Det blev bokläsning. Det blev en del jobb framför datorn. Det blev mat. Det blev rosévin. Ja vi hann verkligen bo in oss här. Och när vi åkte hem. Då hade hotelldirektören äntligen förstått. Att vi inte var ett dugg sugna på att ha honom nästan i knät när vi skulle äta frukost. Att vi smög in genom entrédörren för att han inte skulle springa efter oss på grund av att han var sällskapssjuk. Vi lämnade kvar ett rum som inte luktade barnkalas eller hallontårta. Det gör sällan det när två idrottare har vistats och tränat i ett överhettat klimat utan att ha tillgång till tvättmaskin.

I väskan finns allt jag behöver för alla tillfällen. Jobb. Träning. Finmiddag. Bokläsning. Strandliv. I format handbagage som dessutom kan bäras på ryggen och där materialet är vattenavstötande. Behöver du också en? Den finns i webbshopen på www.loparaventyret.se

 Dela på Facebook