Jag har haft skrivkramp, tappat orden, inte vetat vad jag vill beskriva, inte haft någonting som känts värt att säga och som andra kan tycka är intressant att läsa. Det har varit tomt och intetsägande, nästan som att jag knappt vetat vad jag upplevt. Och ändå har det hänt en hel del.
Och JA, i jämförelse med alla andra svårigheter världen har att hantera så är det här bagateller…..men jag bortser från de större katastroferna ett tag och håller det här på min nivå: jag, löpningen och livet.
Det har alltså varit en annorlunda period sedan jag för 2 månader sedan skadade min vänsterfot. Jag startade i VM i orientering men resultatet blev bara smärta och efter det var det bara att stryka VM i maraton och inse att hösten skulle ägnas åt läkning av en fraktur i mellanfotsbenet. Minst 6 veckor och därmed ingen höstsäsong.
Nya rutiner – väx upp och skaffa ett jobb!
Så jag kraschlandade hemma efter VM-veckan i Skottland, med ganska ok distans till det hela, eftersom det var så uppenbart omöjligt att fullfölja planen mot maran i Peking – mitt enda datumbaserade mål med hösten (och därefter skulle jag ladda om och fundera över fortsättningen).
Det blev då väldigt, väldigt TOMT och samtidigt kom stressen med att göra något vettigt av tiden jag skulle tillbringat i Peking, fast jag skulle göra det på hemmaplan. Det blev och ÄR fortfarande viss beslutsångest i jakten på att hitta min magkänsla, MEN det blev något – ett steg på väg mot något nytt:
- Jobb som lärare 60% – en helt ny vardag jämfört med mitt tidigare nästan helt och hållet träningsanpassade liv.
- Rehab av foten med total avlastning och uppehåll från löpning i 6 veckor.
- Uppbrott i relationen och massor med praktiska bestyr som sådant för med sig.
Mina lagkamrater i friidrott har hunnit med att springa maraton, Tjejmil, Lidingölopp m.m. (utan att gå sönder!) och orienterarna har haft DM, SM och den här helgen även avslutat världscupen i fantastiskt fina (och snöiga) Schweiziska Arosa. Själv sliter fortfarande med att vardagen ska innehålla mer än 6h sömn och att känslorna ska visa mig vägen in i framtiden! Det kan vara tufft för en ”struktur-/kontrollmänniska” att brottas med att låta känslorna styra, speciellt när känslorna inte är så tydliga…
Alla springer utom jag…men snart så är jag en i ”sekten” igen
Löpning är hett och överallt känns det som att folk springer, pratar tider/skor/förberedelser/övrig utrustning m.m. Hösten är fantastisk för den som vill utmana sig själv mot ett nytt PB, eller bara njuta av fräsch luft och härliga färger. Du kan springa ensam eller med andra, eller du kanske inte kan springa alls…..
Puh, jag har verkligen insett att jag gillar löpning mer än all annan träning och mina 45min som jag nu kan köra var tredje dag ungefär är höjdpunkter och befriande! MEN, för att kunna köra de där löpminutrarna behöver jag göra jobbet med andra träningsformer och bygga upp stabila fötter, sova mina timmar för att återhämta mig och läka.
Därför tackar jag alla er grymma stöttepelare därute, ni som ser till att visa att ni njuter av era löpminutrar – det ger motivation att hänga i när det går emot. Och även alla ni som kämpar där med mig på de alternativa passen, jag lovar att hjälpa tillbaka när ni behöver en push!
Men framförallt uppskattar jag sällskapet som hänger med mig i soffan, släpar iväg mig på bio, fika osv – DET kommer att vara den bäst investerade tiden för min väg tillbaka, uppåt och framåt!
Livets matsedel:
Livets Söta delar gäller det att njuta av. Precis som med vårt vatten på jorden är det viktigare att ta vara på de ca 3% som är sött än att ojja sig över de 97% som inte är det!
Salta tårar får flöda då och då, både i skratt och gråt. Det är ju iaf ett tecken på att känslorna finns därinne.
Minst sagt Surt att behöva kasta in handduken till 2 VM, men ju högre du satsar desto hårdare kan du falla.
Beska droppar sägs vara bra medicin, så det är väl bara att ta all skit på en gång och sen njuta av att vara frisk och hel igen!
