Spanska vänner – tack vare löpningen!

Löparglädje  

”Hur kan du ha de där spanska vännerna, Marie, när du inte kan någon spanska?” Ja, det är en väldigt bra fråga. Men jag besvarar den med att det är tack vare löpningen.

Sitter just nu med en fantastisk vy över vulkanberg, Atlanten och vajande palmer. I gassande sol. På balkongen på Fuerteventura. Under mina tre veckor här, som snart tar slut, har jag inte bara sprungit min bergsslinga på 11 km till grannstaden Gran Tarajal och tillbaka – den jag skrev om i förra inlägget – varannan dag. Jag har också fått förmånen att vara en del av ett träningsprogram inför Sevilla Maratón om ett par veckor. Jag kan ingen spanska, eller bara typ lite – ”un poco” – men genom löpningen har jag fått ett gäng spanska löparvänner som jag regelbundet tränar och skrattar och konverserar med. På vårt sätt. Tala om att löpning förenar.

Det började med det här i september 2014. Jag kom trea i 10 km bergslöpning i tävlingen Coast to Coast. Det var en vecka när jag rest själv till Fuerteventura och Playitas, fick ett infall och anmälde mig till loppet. Och så gick det riktigt bra. Några spanjorer undrade vem den svenska tjejen med trailtekniken var. Det var jag, det. Som året efter ville mer…

Så då blev det såhär. Jag bättrade mig med sex minuter från året innan och kom tvåa.

Och i målfållan började jag och min mamma, som då var med som resesällskap, prata med tredjepristagarens man – Fabio – som kunde engelska. Han tog fler bilder av oss som tagit medaljer och bad om min e-mailadress för att kunna maila bilderna.

Och vips hade jag etablerat kontakt med både Fabio och Mari Jose, här till vänster, och varje gång jag kommer ner till Fuerteventura får jag vara en del av Mari Joses träning i hennes löparklubb och med hennes löparvänner.

Jag hör av mig till Fabio när jag är på plats på ön och sedan hörs vi på Whatsapp  om var jag och Mari Jose ska ses och om jag ska ha trailskor eller asfaltsskor.

Tänkte skriva om tre sådana tillfällen under de veckor jag varit här nu.

Ett meddelande fick jag den 31 januari om att jag, om jag ville, skulle ta mig till deras hus – med en lite tveksam vägbeskrivning – klockan 18.00 för att springa ungefär 10 km till Gran Tarajal och med asfaltsskor. OK.

Lite nervös med mina favoriter Asics Noosa Tri rörde jag mig mot La Angurria, som jag trodde var stället där de bor.

Det visade sig att jag fattat kartbilden rätt. Så vi möttes upp, tog en gruppbild och sen satte vi igång.

Och det visade sig med ett grymt tempo. Och som från ingenstans kom deras löpcoach framspringande och skrek att de skulle öka. I uppförsbacke och hård motvind. Det här är ett foto taget efter den pärsen längs den röda banan som löper från Playitas mot Gran Tarajal. Svenskan hängde i, men hon var lite efter..haha.

Ja, för mig, i deras runt 4.30 och ibland under det, var det riktigt tufft att hänga på. Men jag bet ihop och tänkte att det mitt i det jobbiga var en ynnest att få vara en del av denna kvällslöpning utomhus i januari.

Vi fortsatte runt bergen och in på en löparbana, två varv,

sedan ut igen och ner till hamnen. Tillbaka, in på banan, ut igen och sedan stopp. 11 km. Och yes, I did it! Min Garmin var glad och skrek att jag gjort snabbaste tiden på sträckan. Och då visste den inte heller om vindarna denna kväll.

 

Och efter var vi lite svettigare än innan. Men lika glada. Vilken energi!

Och sedan kom Fabio och hämtade oss med bil. Jag gillade Fabio lite extra då.

Tre dagar efter blev det en helt annan typ av löpning ihop. Samma mötesplats. Samma tid. Samma längd, 11 km, men nu med  instruktion om att jag skulle ha trailskor.

Ett litet lugnare tempo, 5,30-6,00 och i ett annat landskap. Och ingen löpcoach som hetsade..haha. Så för mig lite mer av det jag är van vid här på ön.

Och det är det här jag älskar med löparvänner. Vi har kul och ger varandra energi, utan att behöva – eller ens kunna – prata.

Och med det här runt omkring i en härlig och varm solnedgång. Den 3 februari. Det är lyx och kvalitet för mig. Och löparglädje så det smäller om det.

Jag lyckades sedan pressa mig mer än vad jag brukar en till gång med Mari Jose – och det var i fredagskväll. Instruktionen denna gång var klockan 18.00 vid Hotellparkeringen och med asfaltsskor. Och att det var något med intervaller.

På väg och lite laddad med både vätska och bästa skorna Asics Noosa Tri -men med annan färgställning denna kväll. (Ja, jag har fem olika par med olika färgställning. Älskar dem!)

Och så åkte vi bil mot Gran Tarajal och hamnen. Det var kvällssol men med en ganska hård vind. Och Mari Jose beskrev med ord och gester. Vi skulle jogga bortåt från bilen – i medvind – och vid en viss punkt vända och springa tillbaka ”Rapido!” i motvind. Och sedan igen och igen. Tio gånger. OK. Jag joggade med. Det var i 5.30-tempo. Efter 500 meter vände Mari Jose och så ”Rapido!” och ja, för mig blev det tempot 4.00. Snabbare gick inte. Hon sprang på. Och sen om och om och om igen. Jag gjorde sex vändor – 6 km – och höll i och var väl hela tiden ca 30 meter efter henne. Mina knän älskar inte asfalt; så även om jag inte fick ont just då vet jag att det är dumt att pressa mig, så jag vilade en runda, dvs. 1 km. Reflekterade under min vila om denna typ av intervaller. Inget jag kommit på att göra själv här på Fuerteventura, men med Mari Jose, kändes det som en riktigt bra sak att göra en fredagskväll före middag och Cava.

Jag gjorde 9 km. Mari Jose 10 km. Och de sista i mörker och under en häftig fullmåne i den ljumma kvällen.

Och som vanligt har vi väldigt kul, fast vi egentligen inte kan prata med varandra.

Och det är häftigt att hitta samspel och vänner såhär, genom ett genuint intresse och inte genom att vi kan konversera. Lite som att få kontakt på ett djupare plan, faktiskt. Och ett väldigt naturligt sådant.

Inget lika i övrigt mellan människor och hundar; men det är samma känsla med den här hunden som på kort tid givit mig sitt förtroende här på Fuerteventura. Chico – som blivit slagen och övergiven – och som jag nu lärt gå i koppel och även lärt hur kul det är att springa ihop. Vi kan inte heller snacka, men vi har ett grymt samspel för det. Och det tycker jag den här bilden från ett av våra löppass längs stranden visar på. ”Kom igen då, du däruppe. Venga Venga!”

Och det samspelet känner jag även med bergen här. Och med getterna; som också de är som spanska vänner till mig. Väldigt fånigt låter det, jag vet, men det är så det känns. Jag är aldrig rädd i de här bergen. Trots att de är knixiga och tekniska och branta och fulla av rullgrus som bara släpper. Och getfamiljen säger Bää till mig och jag svarar med Hola Amigos tillbaka. Och det får låta hur larvigt det vill det med. Men det är så det är för mig här. Massa spanska vänner, fast jag inte kan spanska.

Men kort och avslutningsvis tillbaka till Mari Jose. Hur hennes och min vänskap växt genom åren och att allt är tack vare löpningen. Det är fint och coolt och kul. Och nu hejar jag på henne när hon ska göra sitt maraton i Sevilla och jag vet att hon kommer att heja fram mig på mitt maraton i Haría. Och jag ser fram emot att vi ska göra ett maraton ihop, så jag ska göra allt jag kan för att hon inte bara ska heja på mig i Haría, utan också vara en del av det. Jag ska ta det med Fabio snart. Men först börja förbereda packningen; det är snart dags att lämna denna fantastiska ö för lite verklighet igen hemma i Sverige. Och med mina fina löparvänner där. Både tvåbenta och fyrbenta!

Vi hörs. //Marie

 Dela på Facebook