Springa med vingar – årets julklapp!

Ove Haugen  

Jag har just läst årets mest spännande bok – åtminstone ur löparsynpunkt – och det är en roman! Titeln är ”Springa med vingar”, författaren skriver under pseudonymen Dekius Lack och handlingen utspelas under en nätt liten löptur från Lund till Aten och Athens Authentic Marathon. Allt som allt blir det 270 mil – som ska genomföras på 80 dagar – plus maratondistansen.

De som springer är tre medelålders män och en yngre kvinna, men det är männen läsaren lär känna bäst. En av dem – Tommy – är något flummig, men saknar inte intressanta aspekter på löpning som en närmast zenbuddistisk övning. Den andre – Martin – är läkare med ett kliniskt intresse för vad som händer i kroppen under stora fysiska påfrestningar. Och däremellan finns författaren Kristoffer – berättarjaget som medlar och reder ut begreppen.

Det är ett smart grepp. Det ger något åt alla som snöat in på löpning, oavsett inriktning och specialintresse. Jag, till exempel, har aldrig varit särskilt intresserad av kosthållning och kroppens reaktioner på löpning ur en strikt medicinsk synvinkel, men i berättelsens form får jag massor av intressant information till livs ur läkarens Martins mun. Sedan ger den smått flummige Tommy rejält med uppbackning till mina tankar om löpning bortom ambitionen att hålla sig i fysisk form. Så fort man är uppe i maratondistansen kommer ju den obligatoriska frågan från alla icke löpare: Kan det där verkligen vara sunt? Nja, svarar man, man springer ju inte långt för att man tror sig bli sundare, mer hälsosam och långlivad för varje tillagd mil. Det blir snarare ett slags mental träning, och om detta har Tommy, och även Kristoffer, mycket att säga:

”Mina dagboksanteckningar vittnar om kroppens skavanker. Inget om det andliga reningsbadet. Kroppen är dragdjuret som måste skötas om, som måste utfodras och frustande ställas i stallet på natten med lugnande ord. Det var så mycket annat som var på topp. Den totala närvaron. Det som blev så superkonkret…” 

Och så här beskriver Tommy, i ett samtal med Kristoffer, den närvarokänsla löpningen kan hjälpa oss att nå: ”Du lever din existenstillvaro i de sjuttiotvå dimensionerna, och så kommer Gud fram till dig och säger att du ska få leva på jorden i fyrtio sekunder. ’Fundera på vad du tycker’, säger Gud. Det är bara ett experiment. Och så står du på ett mysigt litet torg och vänder ansiktet mot solen och drar in dofterna från fruktstånden och njuter av syret, av den blå himlen och av fågelsträck av hemvändande fåglar framför vackra bulliga molnformationer i fjärran. Och sen är det över. Och Gud frågar dig: ’Hur var det att vara människa på jorden i fyrtio sekunder?’ Och du säger: ’läckert.’ Det är den känslan du ska ta med dig i din vardag. Skit i jobbiga chefen, skit i alla gnällisar som bara jagar fel i sin omgivning. Det finns ingen räddning för dom. Fattar du?” 

Ja, Kristoffer fattar: ”Det vi just nu hade gjort handlade inte om hälsa och icke hälsa, det handlade inte om vad man bör eller inte bör göra, det handlade heller inte om förstånd eller oförstånd, det handlade om något helt annat.” 

Jag antar att boken är, som man säger, ”based on a true story”, men hur mycket av själva berättelsen som är påhittat är för min del ovidkommande. Sammantaget blir det en perfekt mix av löparfilosofi och fakta i skönlitterär förklädnad. Och komiskt blir det dessutom, när berättaren efter cirka 140 mils löpning dyker in på en vårdcentral med ont i hela kroppen och undrar: ”Vad kan det vara för fel på mig?”

Men har jag då inte en enda invändning? Tja, det skulle i så fall vara att de kvinnliga karaktärerna (de finns!) är något vaga i konturerna. Men å andra sidan, författaren är en medelålders man och att han kan och vet mer om de tre medelålderskrisande männens psyke är kanske inte så förvånande. Förutom själva löparresan beskrivs de tre männens vänskap från barndomen fram till den punkt då de bestämmer sig för att genomföra sitt projekt.

”Springa med vingar” är med andra ord den ultimata julklappen till löpare som redan har allt, samt till närmast sörjande som undrar vad som driver dessa flagellanter.

Om huvudpersonerna lyckas i sitt uppsåt, att nå Aten på 80 dagar, tänker jag givetvis inte avslöja.

springa

   

 Dela på Facebook