Sub-3

Gunnar Durén  

Sub är magiskt för en löpare. De flesta har ett. Många har samma. En del betyder olika saker. Sammanhanget avgör. Idag var det sub-3. I mitt sammanhang betyder det ”mindre än 3 minuter per kilometer i snittfart” i ett pass på 6 x 500m med 90 sekunders ståvila. Kanske inte så värst revolutionerande med tanke på att det är lite långsammare än det manliga marathonvärldsrekordet (2:02.57), som ger en snittfart på 2:55. För att inte tala om Breaking-2, då Eliud Kipchoge höll 2:51 över 42,195 kilometer. Ja ja, det var inte ett världsrekord eftersom det inte uppfyllde några av de tekniska villkoren för det. En del verkar tycka att det i sig gör Breaking-2 förkastligt. Det har jag svårt att förstå. För att bryta gränser och sätta rekord har man i alla tider försökt optimera de yttre förutsättningarna, åtminstone sedan Bannister sprang den första drömmilen. Sprinters letar ständigt efter lagom medvind och höghöjdsbanor, liksom horisontalhopparna. Vertikalhopparna tror jag helst vill ha vindstilla och en ljummen sommarkväll utan sol i ögonen. Somliga kastare vill ha motvind. Långdistansare vill ha svalt och mulet samt gärna torrt underlag. På alla distanser över 400 m sätts i princip alla rekord med hjälp av hare (med undantag för bl a nu gällande manliga 800m-världsrekord, där Rudisha i OS-finalen 2012 drog själv från start till mål). Höjdhopparna har tack vare Dick Fosbury vänt ryggen till ribban och stavhopparna bytt materialet i stavarna ett antal gånger. Även underlaget på arenorna och skorna har utvecklats genom årens lopp. Så varför skulle det vara så förskräckligt att försöka se hur fort man kan springa ett marathonlopp med optimala yttre förutsättningar? För mig är det inspirerande och fascinerande och det är det säkert även för övriga marathoneliten. Drömgränser har ofta inneburit en ketchupeffekt tack vare att pionjären brutit en mental barriär och visat att det tidigare ouppnåeliga är möjligt.

Men åter till mitt Sub-3. 2:59 min/km är inte ens pers. Jag har sprungit betydligt fortare. Ner strax under 2:30 på min huvudsakliga tävlingsdistans, 800m. Men en pace-siffra som börjar med en 2:a i kombination med en känsla av behärskad kontroll är en smula magiskt. Lite grand som när man lär sig göra något svårt för första gången: cykla, jonglera, åka snowboard: ”Jag gör det! Jag gör det!!”

Hela 2017 har jag kämpat för att kroppen ska tillåta mig att springa på medeldistansväxellådan igen och detta var första steget. Men nu ska jag inte vara dumdristig, utan se till att etablera denna nivå innan jag går vidare. Sejfa och bygga basläger här, så att jag inte rasar hela vägen ner till dalens botten, bland motionscyklar, gummiband och stötvågsapparater och tvingas kravla mig upp hela vägen igen.

När jag började springa var Sub-3 snarare relaterat till ”under tre timmar på marathon”. Men det var inget mål jag formulerade från början. Det dröjde innan jag ens övervägde att alls springa så långt. Å andra sidan sprängde jag Sub-3-barriären i första försöket. Och från sub-3 är det ju lite långt ner till Sub-2… Så det fick bli Sub-4 istället, d v s i detta fall ”en snittfart under 4 minuter/kilometer över ett marathon”. Det gick det med.

Men någonstans där började min marathonkarriär plana ut lite grand. Sonen och B-G tjatade om 800 meter och på den vägen är det. Där fick Sub-2 en ny och nåbar betydelse. Fast även denna inriktning innebär förstås ett antal olika farter: distansfart, tröskelfart, A-fart, B-fart, I-fart och allt vad det heter. Farten dödar, heter det, och det stämmer. Alla farter dödar, förr eller senare. Det gäller alla distanser från 60 meter till fotrally – det är bara en tidsfråga. Och efter att ha tävlat på de flesta distanser mellan 400 meter och marathon kan jag intyga att alla sträckor har sin egen demon. Man kan bli trött av alla sträckor, fruktansvärt trött. Men på något sätt har folk (åtminstone de som inte springer) svårt att ta in utmaningar som innebär något annat än att längre = jobbigare. Att springa 400 meter kanske låter ungefär som att jäkta ner till busshållplatsen på morgonen? Det är svårt att förmedla den otroligt intensiva ansträngning det innebär att dra iväg och springa all-out i en knapp minut. Tänk om man kunde hala fram ett löpband på fikarasten och skruva upp farten till cirka 26-27 km/h och få folk att testa hur länge de kan hålla sig kvar? Eller för den delen cirka 21 km/h, för att förmedla hur fort Kipchoge sprang i två timmar… Det bedrägliga är väl att det ser så oförskämt lätt ut när marathoneliten tuffar iväg. Man kan inte tro att det går så fort. Faktiskt är det magiskt att se någon avspänt jogga iväg och näsandas i 2:55-fart. Sub-3.

 Dela på Facebook