Sub40. Med barnvagn

Svetten rann ner i ögonen i den brisiga augustidagen. Låren var rejält mosiga och andningen var starkt ansträngd. Jag sneglad på klockan samtidigt som jag passerade skylten ”9km”. 36:12. Snabb huvudräkning gav mig att jag var tvungen att springa sista kilometern på 3:47 för att fixa sub40 på loppet. En vanlig dag skulle detta inte vara några som helst problem. Där fanns bara en utmaning. 20kg vagnen innehållandes min 2-åriga son och en massa packning som jag pressade framför mig. Varför gör jag så här mot mig själv?

I sjukstugan här hemma har jag börjat fundera på kommande mål och året som gått och saker som komma skall. Min son Elliot föddes den 2 juli 2012. Den 19 mars är vårt andra barn beräknat till. Där finns 100 blogginlägg att göra om alla känslor kring detta men jag sparar det till den dagen jag börjar blogga på familjeliv. När min son föddes väcktes nämligen en tanke hos mig utöver alla de fantastiska känslorna. ”Hur gör jag nu med löpningen?”. Vid denna tidpunkt sprang jag ungefär 3-4 dagar i veckan och hade haft en god utveckling med löpningen. Snabbt börjades det skämtas om en löpvagn. Jag tackar mina föräldrar som insåg att det var skämt med en stor gnutta allvar. När julen kom fick jag nämligen precis detta i present av mina föräldrar. Jag tror inte någon insåg hur långt jag skulle dra barnvagnsträningen vid detta tillfälle.

Mjölksyran sprutade och Elliot tjöt vid åsynen av en buss utanför Olympia.  Jag kutade in bakom arenan och sprang över ”mållinjen” på passet. 90/30 i 5km med löpvagn. 90 sek snabbt följt av 30 sek långsamt, tills du når slutet på 5km banan. Niklas springer in en halv minut efter mig, sätter sig ner och flåsar ut ”man blir ju för fan helt knäckt när du drar ifrån med barnvagnen”. Niklas hade två veckor tidigare gjort 1:24:26 på Berlin Halvmarathon. Jag hade helt klart hittat min grej.

Mitt stora mål under året var att springa på 2:59:59 på Köpenhamn Marathon men att maraträna för sub3 med en liten son är något av en utmaning. Vid den tidpunkten hade jag ökat dosen till 5-6 löppass i veckan och oftast blev 2-3 av dessa distanspass eller transportpass med löpvagnen. Jag planerade in löppassen noggrant för att det skulle funka med min sons rutiner. Han älskade när jag sprang med honom i vagnen men under vissa premisser. Antingen sprang vi vid lunch och då somnade han efter 5min i vagnen. Perfekt, han får sin middagsvila och jag får min träning. Win-win. Eller så körde vi ett kvällspass med klubben och då fick vi checka schemat så att underlaget funkar för löpvagn OCH se till att det var som ett väloljat maskineri med mat, kläder etc. för att hinna få ihop det till träningsstart 17:30. Ett av mina absoluta favoritpass var långpassen på helgen med inslag av löpvagn. Jag stack ut 07:00 och körde 20km. När jag hade 1km kvar ringde jag min fru som förberedde Elliot och löpvagnen. När jag svänger in på vår gata ser jag dem på avstånd. Elliot är löjligt taggad och håller i sin leksaksbuss i löpvagnen. Jag plockar upp vagnen, ger min fru en kyss och ger mig ut på ytterligare 10km med vagnen i samma tempo. Jag fick då ihop 30km varav sista 10km var med vagn, tyngre för låren vilket var perfekt för maraträningen. Mitt bästa recept för att fixa maran på under tre timmar!

500m kvar. Jag är helt slut men nu har pannbenet tagit över. Jag hade släppt Andreas som var hare vid kilometer 8 i tron av att jag ändå inte skulle fixa målet. Men det fanns inom räckhåll. Jag hade ganska publikt genom en intervju i tidningen veckorna innan loppet gått ut och sagt att målet var under 40 med löpvagnen. Bra jobbat Simon. Låren var helt slut sedan 3km tillbaka, flåset var helt åt helvete (lät som att jag andades genom ett sugrör) och underlaget hade gått över till grus. Men då händer något. Jag tänker tanken att jag springer över mållinjen på 40:01. Då måste jag göra om detta. Jag tänker inte lämna Landskrona med tiden 40:01. Kom igen nu. 400m kvar och jag ser målet höger om mig. Banan går rakt fram och sedan en skarp vänstersväng över en träbro och sedan 200m grussträcka till målet. Jag får i princip upp vagnen på ett hjul när jag påbörjar en 400m långsprint och när det är 200m kvar ser jag klockan ticka upp mot 40. Jag ger ifrån mig ett primalskrik och ökar. Priset som årets bästa pappa kunde jag härmed kasta ut genom fönstret. Jag håller på att springa in i en löpare som är inne på varvning mot sista varvet när jag springer över mållinjen på 39:58. Sätter mig på huk och tittar in i vagnen medan applåderna omringar oss. Elliot är trött, men helt klart med i matchen. Han kollar på mig, ler och säger ”Du är alldeles svettig!”. No shit Sherlock.

Barnvagnslöpningen har gett mig (och Elliot) otroligt mycket glädje och jag hoppas att nästa tillskott kommer att uppskatta det lika mycket. Trots den brutaljobbiga upplevelsen på Citadelloppet i somras har jag nämligen mot all förmodan bestämt mig för att fortsätta min karriär som barnvagnslöpare. Varför då? Tävlingsdjävulen i mig har nämligen satt ett nytt livsmål. Lars Anderssons (IS Göta) barnvagnsrekord på Springtime 10km. Håll i hatten när ni läser tiden.

36.12

Det kommer att bli ruskigt slitsamt och vi kommer behöva trängas, stångas och överprestera för att klara det. Men vad gör man inte för sin son.

Trevlig helg!

Simon