Summering av min tid i Umeå.

Joel Stenow  

Om några veckor flyttar vi till Linköping. Det kräver en summering av ett kolossalt spännande händelseförlopp under åren som gått. (Innehållandes begränsat med löpning men obegränsat, nästan, med löprelaterade lärdomar.)

I fyra år har jag och Maria bott i Umeå. Det är förmodligen de mest händelserika åren i mitt liv, inte bara hittills, utan totalt sett. Det har varit fyra fantastiskt lärorika år, där jag har vuxit mer som människa än vad jag ens kunnat föreställa mig på förhand vilket var tur, för när jag kom hit föreställde jag mig att jag vuxit färdigt som människa och att jag visste allting. När jag nu åker härifrån vet jag ingenting och undrar ibland hur liten en människa faktiskt kan vara utan att försvinna helt.

Vi tar det från början.

Jag sade alldeles för tidigt till Maria: ”jag har kollat. I Umeå finns de utbildningar du vill gå. Vi kan flytta dit tillsammans…” Maria, som vid den tiden var min bästa vän, fick sig en liten tankeställare eftersom vi alldeles precis nyligen övervägt att tippa vår vänskap till någonting mer seriöst. Roligare. Djupare. Hon fick kanske en chock. Men med lite eftertanke blev det så!

Först ville jag bo själv. För att testa det. För att jag aldrig gjort det tidigare. För att jag skulle gå från föräldrasnyltande till självständig världserövrare. Flytta tillsammans, bo isär. Det ville inte Maria. ”Kom ner på jorden en sväng Joel, det blir kul!” Med en stunds övervägande och kalkylerande sade vi: okej, vi flyttar ihop i Umeå. Bära eller brista.

Det bar bara bra.

Dagen då vi fick antagningsbeskeden är den enda dagen då jag har gråtit över någonting annat än min egen sorg och motgång. Jag hade kommit in. Detta är dagen. Allt MVG-jagande flimrade för min inre syn. ”Antagen”, det lyser grönt. Jag tryckte på ”tacka JA till platsen.” Maria kom också in på sin utbildning. Vi packade bilen och flyttade i augusti 2014.

När jag väl kommit in kunde jag ju släppa studierna, trodde jag. Det enda i världen jag vid den tiden kunde tänka mig att göra var att träna triathlon. En lite skev inställning när jag precis kommit in på den utbildning jag velat komma in på sedan tolvårsåldern. Varför det blev Umeå var av just den anledningen: det gick att kombinera elitidrott(ssatsningar) med läkarprogrammet. På pappret åtminstone.

Jag anlitade en rutinerad coach på distans, Dave Green, som bland annat bidragit till bröderna Brownlees framgångar, och tränade strukturerat på egen hand, från nio pass/veckan till femton pass i veckan mot slutet. Ingenting annat än triathlon. Allt, från morgon till kväll, kretsade kring hur jag skulle bli en så snabb atlet som det någonsin gick. Jag började också blogga för att fiska sponsorer – jag var alltså beredd att sälja mig själv för att kunna leva på träningen. Hundratals (på riktigt) mail hjälpte – jag fick en cykel, skor, tävlingsdräkt, och bidrag till tävlingsanmälan. Jag kände mig mer eller mindre tvungen för att få ihop det ekonomiskt – alla besparingarna hade gått till mitt feta cykel. Men känslan inombords: nej, det räcker ändå inte. Jag måste köra hårdare. Jag pluggade ju ingenting…

Det första året läste jag på helfart, mer pengar till cykelprylar, snabbare färdigbakad läkare. Sedan bestämde jag mig för att läsa på halvfart, på pappret perfekt. Jag skulle gå på föreläsningarna och obligatoriska moment under terminen, och sedan skriva omtentamen. Det är ju faktiskt helfart, när jag tänker efter, men tänka efter gjorde jag inte då, eller jo det gjorde jag, alldeles för mycket, så det bara snodde sig. Det är två kurser under det halvåret, därför hade jag två tentor att fixa i februari och mars. Sedan skulle jag vara helledig, men med studiemedel, under april, maj och hela sommaren. Ja, helt perfekt!

Jag gjorde en intervju, hamnade på förstasidan (vilket säger mer om tillgången på nyheter än om nyheten), där rubriken löd ”Joel drömmer om att bli världsbäst.” Vem säger så? Ja, för det första: ingen med någon form av stil. Hade jag sagt så, vilket jag inte gjorde, så hade jag uttryckt det: ”jag jobbar för att bli bland de främsta”, eller hellre ”jag satsar allt för att kunna tävla mot de bästa”, eller möjligen ”jag vill bara kunna leva min dröm.” För det andra: artikeln blev inte så dålig med tanke på rubriken. Innehållet kan jag stå för – och att drömma om att bli världsbäst kan jag också stå för och uppmuntra till, så länge man uttrycker det med stil!

När tentorna närmade sig var det knallkall, kolsvart vinter och jag hade börjat träna femton pass i veckan, 90 % inomhus. Helt ensam, medan min klass började på en ny termin. Jag förknippar tiden med en cykelroller och en wattmätare. Om jag bara köper de där två cykelprylarna kommer cykelträningen att bli så mycket roligare! Jag läste mängder av Bäst i Test (istället för att plugga) och köpte tillslut de där två prylarna, och överraskande nog blev jag knappt märkbart lyckligare av det, möjligen märkbart fattigare, och märkbart mer stressad över de annalkande tentorna. Cykelträningen blev mest ännu mer fokuserad på siffror – tryckte jag färre watt på ett pass än på ett annat gick jag därifrån (källarskrubben där jag satt i tre timmar) med en känsla av misslyckande. Fast jag var glad ändå ibland!

På mitt simtest på 400 meter försämrade jag min tid med femton sekunder, jag var inte i närheten av den hastighet jag hållit ett år tidigare med mindre träning och helfarts studier.

Hur löpningen gick just då minns jag inte. Men löpningen var alltid min fristad. Det var så okomplicerat.

Sedan kom de där två tentorna. Jag skrev på prov den ordinarie tentan på kurs 1, och fick sämst i klassen (eftersom jag inte läst en enda minut inför den). Jag förstod att det krävdes att jag tog några rejäla kliv upp för att klara den vid omtentan.

Det var där det sprack.

Jag skrev till Dave: detta går inte. Jag orkar inte. Han sade de där jobbiga orden: ”It would be criminal of you to throw a talent as yours away.” Han syftade, som jag säkert redan fått sagt flera gånger tidigare, på mitt tröskelvärde på närmare 95 % i både löpning och cykel, och med en relativt hög (vid det tillfället labrekord på Linköping idrottslab) VO2max på cykel. Jag säger inte detta igen och igen för att jag vill få det sagt. Jag menar, värdena märktes inte nämnvärt på tävlingsbanan. Jag säger det för att det då, och nu, var en viktig detalj. Känslorna var intensiva (liksom de alltid verkar vara för mig): slutar jag med triathlon, eller om jag ger det någonting annat än mitt absolut yttersta försök, då kastar jag bort min ungdom och således, mitt liv.

Det gick inte ändå. Jag föreslog att jag istället skulle fokusera på den mer tidseffektiva idrotten löpning, och bli supersnabb (märk väl: inga ambitioner om världsbäst här inte!) där istället. På så vis skulle jag ”ta vara på min talang, men ändå ha mer tid till annat.” Så gjorde vi. Jag var trött, och fortsatte mest i rädsla för vad som skulle hända om jag inte fortsatte.

Runt den tiden, vill jag vara helt öppen med att prata om, gick jag i terapi. För att förstå vad det var som pågick inombords. För att förstå varför de melankoliska blogginläggen plötsligt blivit min veckas höjdpunkt. För att förstå varför jag var livrädd för att ”bara” var läkarstudent. Av en slump hamnade jag i bildterapi, där jag skulle måla fram mina tankar och känslor. Och på den vägen fann jag tillbaka till läsande och skrivande, där tänkandet och de kreativa energierna fick utrymme. Detta i kombination med löpning var vad jag behövde. Där är jag fast idag.

Tentorna kom och jag klarade dem. Nu var jag helt ledig men hade helt slutat med triathlon – att göra det halvdant fanns inte på kartan. Detta var nog den värsta tiden på vissa sätt. Jag hade inget syfte med att gå upp på morgonen, jag hade tappat min klass och en hel termin på läkarprogrammet i onödan, och jag hade precis sagt farväl till den dröm jag jobbat så hårt för. Så jag låg mest hemma, olycklig.

Förutom att jag då funnit läsningen, och sprang vidare, långt mer än vad jag gör nu.

Den sommaren gifte jag mig också. Till dess hade jag återhämtat mig och humöret var bättre, vilket ju ursprungligen var syftet med att sluta med triathlonträningen. Efter en skada i höger höft (den som fortfarande förföljer mig) hade jag lagt ner satsningen på löpningen, och jag läste mer än aldrig förr. Bröllopet blev mitt och Marias stora dag, det var fullkomligt fantastiskt otroligt häftigt, och jag kände mig på banan igen. Två dagar innan bröllopet sprang jag en halvmaraton, helt spontant på 1:45 bara för att jag var ”fri att träna som jag ville” för första gången på flera år. Efter bröllopet åkte jag och Maria till Menorca, snorklade, pratade och åt god mat i tio dagar. Vi pratade om framtiden. Om barn. Om flytt. Om vårt gemensamma liv. Lyckliga minnen. Och jag vet att jag redan då tänkte: i framtiden kommer vi minnas, att det där var lyckliga dagar.

Till termin fyra började jag sedan i en ny klass och var inte längre triathleten utan istället den gifta killen. Det var befriande. Jag hade en helt annan social approach till den nya klassen, allt handlade ju inte längre om triathlon, jag kunde fokusera på att få nya vänner. Under den terminen fanns också dagar som jag tänkte: nu är jag lycklig, och det kommer jag att minnas. Jag hade brutit några revben efter en cykelkrasch, så jag kunde inte träna men var nöjd ändå, jag gick bara promenader och låg och läste en massa. På dagarna umgicks jag med nya vänner och njöt av livet som nygift.

Ibland saknade jag dock drömmen. Det att varje dag krama ut allt jag har för att leva sant mot mig själv. Spela roll vad jag drömmer om – det var autonomin jag ville åt. Det hade blivit tydligt att triathlon inte längre var det jag ville, jag behövde någonting annat. Jag kände ibland, aningen bistert, att läkarprogrammet tagit min autonomi ifrån mig… Är jag färdig nu? Blev det inte mer? Är det nu utbildning, jobb, pension, död kvar? Jag vet att jag en dag insåg att min ungdomstid var slut. Plötsligt. Den är slut. Nu är jag vuxen. Vad fort det gick.

Sedan en dag, 22 februari 2017 (samma dag som det årets bokrea), kom jag hem och kände direkt att någonting var annorlunda. Det var öppet in i lägenheten. Maria var hemma. Toadörren slogs direkt igen när jag kom in. Maria var på toa? Jag sade hej. Inget svar. Jag satte mig i soffan och läste, i väntan på att Maria skulle komma ut och säga vad som pågick. Hon öppnade sakta dörren. Och jag visste direkt. ”ÄR DU GRAVID?!” sade jag. ”Ja… Kanske… Jag har bara tagit tre test, och de är ju gamla, så de kanske inte stämmer…” Men vi visste. Vi skulle bli föräldrar. Jag kände: detta är fantastiskt. Skulle jag äntligen få lära mig att börja bry mig om någon annan än mig själv? Låt livet börja.

Förra terminen, T6, ville jag egentligen inte börja. Jag kände innan, att detta blir tufft på riktigt. Jag hade fått en omtenta från T5 (eftersom jag istället läste The Stand av Stephen King, en av de tjockaste romanerna som finns), jag skulle bli pappa, jag saknade självständigheten i att jaga min dröm, och T6 är känd som en av de tuffaste terminerna på läkarprogrammet. Men det var ju bara att ta en dag i taget.

Sedan kom dagen. ”Jag tror att vattnet har gått…” Jag förstår inte hur snabbt jag kom hem den dagen. Aldrig har jag cyklat så snabbt. Jag visste ingenting om hur bråttom det var – två och halvt dygn senare kom Elvira ut, så jag stressade kanske lite i onödan. Men hela kroppen vibrerade av spänning – det är nu det händer, det är nu det sker! Jag ska bli pappa. Inom några timmar ska jag få träffa mitt barn som jag har fantiserat om ända sedan jag förstod vad ett barn var (långt innan jag förstod hur ett barn blir till).

20 oktober 17:51 kom Elvira, hopvikt och tillknycklad. Någonstans i bakhuvudet mindes jag från föräldrakursen att man inte ska ha ”barnet vid bröstet” som målbild, då barnet kan vara slitet efter förlossningen och behöva gå iväg på kontroll med läkarna. ”Pappan följer med”, sade de, jag förstod att ”vårt barn är slitet” och jag sprang med in i rummet bredvid och såg när hon öppnade sina ögon och såg mig och världen för första gången. Vi såg vilken fantastisk skapelse det var, med ögon som bara nyblivna föräldrar äger. Dagen efter, lördagen, fick vi ett besked, som jag fortsatt håller inom familjen och de närmaste, som förändrade verkligheten – jag känner ekot från händelsen i mina celler.

Jag missade en vecka i skolan. Det har en pappa rätt till, åtminstone i arbetslivet. Men sedan måste jag börja skolan igen, för att inte missa för många moment. Jag var tröttare och mer omtumlad än jag någonsin tidigare varit. Men också någonting mer. Lycklig? Lycka är ett för klingande ljud för sammanhanget. Tacksam? Tacksam är ett för platt ord, jag kände mig inte bara tacksam, även om jag hade mycket att vara tacksam över. Levande? Levande är ett bättre ord, tror jag. Jag kände mig levande, så levande att jag knappt kunde hantera verkligheten. Eventuellt är det så för de flesta nyblivna föräldrar, vad vet jag.

Resten av terminen går att läsa om i mitt föregående inlägg. Det gick ju tillslut. Jag har blivit fysiskt rädd för att missa moment i skolan, och jag får på riktigt ångest av mailappen på mobilen, efter allt mailande om de missade momenten på grund av veckan då mitt första barn föddes, och de två veckorna jag var sjukskriven. Läkarprogrammet är inte upplagt efter en sjuk(t trött) pappa, det är snarare upplagt efter en robots monotoni och perfektion(var kommer mänskligheten in?). Men! Jag går vidare. Det är ett måste. För mig, för min familj. Att parkera i ”detta blev inte som jag tänkt mig” (när det dessutom tillslut blev som jag tänkt mig) är definitionen på att vara bitter.

Idag mår vi bra. Jag har snart läst färdigt sjunde terminen på läkarprogrammet. Och vi ska flytta till Linköping. Till Linköping för att äntligen ha närmare familjen. Vårt liv och våra vänner här i Umeå är och har varit ovärderliga. Men vi är familjekära och hemmakära. Att bo närmare familjen blir bra. Väldigt bra. Så farfar slipper mer av detta:

Jag kom upp till Umeå som en ung människa med höga ambitioner. Kanske några av Sveriges högsta, för att ta i riktigt ordentligt. Det gick ju sådär. Men jag lärde mig någonting av det. Vissa saker som jag har lärt mig är jättebra för alla. Medan jag har kommit längre ifrån andra saker, som jag vill värna om och inte förlora i mitt nya gråskaligare sätt att se på världen:

Självständigheten Jag vill fortsätta våga leva det liv jag vill leva och att göra det jag gör till 100 %. Jag vill fortsätta prioritera mod framför naivitet, helhjärtat framför halvhjärtat, och min väg framför systemets väg.

Siktet Jag vill fortsätta sikta högt, orimligt högt, för att inte sikta för lågt. Helt enkelt.

Modet Att aldrig, aldrig vara rädd för att misslyckas är det viktigaste jag vet (men glömmer det ändå). Att ge en dröm – en utbildning, en relation, ett föräldraskap, en idrott, en hobby, ett arbete, sitt allra yttersta av hela sin glädjetank, och aldrig hålla sig själv tillbaka i rädsla för att misslyckas.

Under åren i Umeå tänkte jag slå mig in bland världseliten i triathlon. Men jag åker härifrån med ett barn, mitt älskade lilla liv och med min fru, bästa vän, och mitt barns mamma vid min sida. Så min tid i Umeå gav mig ingen SM-medalj. Det gav mig så mycket mer.

Kanske övergick jag under åren som gått från att vara ungdom (nästan barn i vissa aspekter), till att vara vuxen. Jag har insett hur lite jag visste, och hur lite jag vet, och jobbar nu dagligen på att försöka fastslå saker jag faktiskt kan säga att jag säkert vet, vilket är försvinnande lite. Men känslan är ändå att vuxenlivet kan komma att bli långt bättre än ungdomslivet. Ungdomslivet var faktiskt ganska jobbigt. Det är skönt att vara gammal och erfaren nu (när jag läser detta om fem år: 🤦‍♂️).

Jag avslutar inlägget med en lista. Varje lärdom av mina år som hårt satsande triathlet är värd ett eget blogginlägg. Men jag listar sju lärdomar, så återstår det att se om jag utvecklar dem någon dag:

  1. Tvång kan aldrig tävla mot genuin glädje. Vårda glädjen!
  2. Fokusera på det viktiga och väsentliga.
  3. Material gör dig inte lyckligare, och sällan snabbare.
  4. En skada eller utmattning kommer aldrig utan att ha skickat signaler, ofta tydliga signaler, i förväg. Lyssna.
  5. Älskar du inte det du gör, är en prestation inte värd någonting.
  6. Att våga göra någonting halvdant under en tid, ökar chanserna för att i framtiden fortfarande göra det överhuvudtaget.
  7. Att följa sin dröm och att gå sin egen väg är inte lätt, kommer aldrig att vara lätt, och har aldrig  varit tänkt att vara lätt. Bli alltså inte förvånad om du möter motgång. Möt motgången med något som skulle kunna likna ett leende.

 Dela på Facebook