Sveriges bästa osponsrade löpare

Elmar Engholm  

Nu var det ett tag sen sist! Jag ämnar att skriva oftare än vad jag har gjort, men skola och annat har kommit i vägen. Jag är dessutom perfektionist, så jag skriver ogärna ifall jag inte har något jag gärna delar med mig utav, alternativt något som jag tror att andra gärna läser om. Idag skriver jag även för egen vinning, som ni kommer märka fram emot slutet.

En del tid har passerat sen avslutet på en ganska bister höstsäsong. Sen december har jag i alla fall varit skadefri och frisk. Det tog förvisso en bit in i januari att komma upp i full träning, men sedan dess har det flutit OK. Med i princip ingen bas var jag dock tvungen att slänga mig in i hetluften och tävla lite för skolan, då jag gör min sista termin här. Optimalt hade jag gärna tränat igenom hela våren, men skolan betalar inte ut stipendier för att man ska sitta på sidan och muttra om att man är ”i dålig form”. Det var lite segt i början, men jag kom igång okey fram mot slutet av innesäsongen. Efter att kunnat träna bra, utan att göra några superpass lyckades jag bli 3:a på vår conference i ”majlen” (en engelsk mil, 1609m). Tider inget att snacka om. Roligare var dock att vi lyckades kvala ett lag i DMR-stafett till collegemästerskapen, NCAA-championships. DMR står för ”distance medley relay” och består av, i ordning, 1200m-400m-800m-1600m sträckor. Det är en mycket intressant och rolig stafett, då mixen mellan medeldistans och sprint ställer stora krav på en skolas/klubbs bredd samt skapar en speciell dynamik då alla sträckor inte är lika långa. Det är extremt tufft att kvala ett lag till NCAA:s, och marginalerna är små. Ingen sträcka kan vara dålig. När vi kvalade sprang vi sträckor på 2.58,4 (jag)-46,9-1.50,8-4.02,5 för en sammanlagd tid av 9.38,83! Allt detta på över 1500m.ö.h. Efter att tiden konverterats ner (p.g.a. att det är tuffare att springa snabbt i den tunnare luften på högre höjd) landade vi som 6:e lag i USA, tidsmässigt. Biljett till NCAA-mästerskapen i College Station bokad! Loppet kan ses här!

Vårt DMR-lag!

Väl där fick vi klara oss utan vårt ess på sistasträckan, Josh Kerr (junioreuropamästare på 1500m), som istället skulle satsa på ”majlen” individuellt. Det visade sig vara ett bra beslut då han vann finalen, efter att ha krossat den kanske bästa collegelöparen genom tiderna, Edward Cheserek från Oregon, över de sista 600m. Josh avslutade på 1.20,6, en avslutning i världsklass och chockade publiken i den fullsatta arenan! Ett episkt lopp att bevittna (kan ses på den här länken). Roligt att träna med en sådan kille. För oss gick det inte lika bra. Jag sprang återigen startsträckan och fick en bökig resa. 12 killar av riktigt hög klass på en liten inomhusbana innebär riktigt bufflig löpning. Jag sprang nog inte ett steg på bana 1. Jag var dum och försökte hela tiden försvara min position istället för att springa avslappnat och göra ett kraftigare ryck. Efter 200:ingar på 28,7 – 32,4 -31,3 – 28,6 – 28,6 och 29,0 landade jag på 2.58,5 på min sträcka som 6:e man. Växlingen var bökig och jag fick växla ute på bana 5, där vi tappade lite tid. Den andra växlingen blev katastrofal och vi tappade minst 2 sekunder och tätkänningen. Vår sista sträcka gick ut hårt för att försöka täppa igen luckan uppåt, men väggade med 200m kvar efter en annars heroisk insats. Vi satte allt på ett kort men kunde inte riktigt göra oss rättvisa utan våran bästa löpare. Vi slutade 10:a av 12 kvalificerade lag, precis utanför de åtråvärda ”All-American”-positionerna. Vi var självklart besvikna, men med tanke på den bakgrunden jag kommit in med från i höstas var mästerskapet bara en bonus. NCAA-mästerskapen är alltid fantastiska att springa! Ett professionellt arrangemang med några av världens bästa idrottare, och ofta fullsatt med en högljudd publik. Det är sånt man minns för livet! Arrangemanget och publiken får det mesta tävlingar i Europa att framstå som korpligor.

Det gäller att vara med i starten! Jag hade kanske fått ett gult kort i fotboll, men i medeldistanslöpning är alla medel tillåtna. Vem sa att löpning inte är en kontaktsport?

Efter mästerskapet tog jag en liten semester med två kompisar för att hälsa på en vän som arbetat som volontär i Peru i nästan 2 år! Vi fick se den fantastiska staden Lima och sedan Anderna på nära håll. Vi blev dock fast lite längre än vad vi trodde då extrema översvämningar förstörde alla vägar in och ut ifrån där vi var vid tillfället för översvämningarna. Det gav oss i alla fall mera tid att utforska den fantastiska naturen, och de härliga människorna. Vi tog oss i alla fall hem tillslut (efter att fått skjuts av en smärre galen lokalbo till flygplatsen genom katastrofområden som såg som tagna ur ett bombanfall).

Den fantastiskt vackra ”Laguna 69” i Peru!

Efter dessa upplevelser kan jag äntligen fokusera på träningen inför sommaren! Nu i veckan har jag hitintills hunnit med 7 pass plus ett styrkepass på 4 dagar, varav två bra kvalitetspass. Albuquerque är perfekt för träning såhär års! Vädret är varmt, solen är nästan alltid framme och luften är torr. Många av USA:s, och världens bästa löpare, finns här på läger. Flagstaff, som annars är populärt, är ofta lite kallt såhär års, och snöar t.o.m!

I och med att jag sprang NCAA-mästerskapen har jag också gjort min sista tävling som ”Lobo” och jag är inte längre bunden av amatörregler. Det innebär att jag nu får ta emot sponsring och styra mer själv över när jag tävlar, men det innebär också att jag inte heller kommer ha tillgång till alla skolans resurser så snart jag har gått ut med min bachelor’s degree i maj. Om du, eller ditt företag, vill hjälpa mig att fortsatt kunna satsa helhjärtat mot Tokyo 2020 är jag alltid intresserad av att hitta sätt att samarbeta! Jag kan erbjuda exponering genom sociala medier, på tävlingar och träning, samt här! Jag är väldigt öppen för förslag, och är ganska uppfinningsrik själv, så skicka gärna ett mail till elmar_runner@hotmail.com så kan vi se vad vi kan göra tillsammans! Svensk löpning är mer på gång än någonsin tidigare, så visst finns det inget tillfälle bättre än nu att haka på framgångsvågen!?

Det är också lite spännande att ha mera frihet än förut. Just nu tränar jag lite annorlunda mot vad jag gjort de senaste åren. Jag tränare hårdare, men också smartare. Jag vågar lyssna mera på kroppen, tar ordentligt med tid till återhämtning mellan passen, sover bättre, äter bättre och har ett eller flera alternativpass inplanerade varje vecka. Det kommer ta lite tid att jobba igen tiden jag missade i höst, men jag tror att det till mitten av sommaren kan gå riktigt, riktigt snabbt! Jag kommer försöka hålla er uppdaterade oftare än vad jag gjort förut. Till dess önskar jag er mycket lycka och välgång i era åtaganden, framförallt de som involverar att ta sig löpandes från punkt A till B på så kort tid som möjligt!

På återläsande!

 

 Dela på Facebook