Tappade tand och blev dödad; i huvudet och i mardrömmarna med tre dagar kvar

Löparglädje  

19 november har länge känts så avlägset. Nu är det tre dagar kvar. På lördag 08.00 spansk tid, 09.00 svensk tid, går starten för Haría Extreme Marathon.

Och nu är jag här. I den lilla bergsbyn Haría på Lanzarotes norra del. I I solen och värmen. I måndagskväll helt stilla. Och om vi inte plötsligt sett det här hade jag trott att allt var en dröm.

_20161115_223101

Ska verkligen ett stort lopp äga rum här om mindre än en vecka?

_20161115_105207

Och ska verkligen hon här, som hasar runt i ballerinaskor och lösa yoga-kläder, springa ett krävande bergsmaraton då?

Svaret på båda frågorna är ju ja. Men ingen av dem vågar jag skriva ja på med mindre än att jag också skriver ”peppar, peppar”, eftersom mitt förra lopp ställdes in och jag inte vågar ta något för givet nu. Som igår när jag började lusläsa ”Regulations – Marathon”, efter att ha hittat den engelska flaggan på den spanska hemsidan och då läste att alla deltagare skulle ha läkarintyg. Panik och ringa till tävlingsledningen som på knackig engelska förklarade att det bara gällde ultra-löparna. ”Gracias” och jag lade på. Men skriv då inte att det gäller för maraton på hemsidan. Andades ändå såklart ut och förstod att jag fortfarande var startklar. Lite sådär är det nu. Vill inget hellre än att få springa och är samtidigt rädd för vad jag anmält mig till. Det ska jag erkänna. Men rädd på ett bra sätt. Men adrenalin och puls blandat med en trygghet att det kommer gå bra – det är också lite så det är nu.

Massa tankar i huvudet. Både bra och dåliga. De slåss ett tag, men de goda och glada vinner alltid. För att jag bestämt att det ska vara så. Nattens dröm om att jag först tappade halva framtanden, bara sådär utan anledning, och sedan blev dödad av en jättestor järv – av alla djur – kunde jag dock inte styra över. Då blev det så; att jag dog med en halv framtand borta. Jag brukar sällan drömma så dramatiskt. Jag tänker att det kan ha något med lördag att göra.

Efter besöket i Haría körde vi vidare med bilen och kollade lite på banan, guidad utifrån de namn på bergen jag sett genom banprofilen. Och bergen tittade på oss i kvällssolen. Mäktiga och vackra. Och jag bestämde mig också för att tänka att de är snälla. Att jag kommer att stå på benen och klara av stigningar och branter i dem. (Det är så jag försöker göra också nu med tankarna när det virvlar runt – att inte tänka på vad jag inte ska göra eller vad som inte får hända, utan vad som ska hända och vad jag kommer att klara av. )

_20161115_223136

Mirador del Rio är ett landmärke på Lanzarote; och dit ska vi springa. När vi tog höjdmeter efter höjdmeter upp dit med bilen fick vi lock för öronen. Undrar hur jobbigt det kommer vara att springa upp? Eller klättra upp kanske?

_20161115_223150

Därefter verkar det som att vi ska springa här och med den här utsikten.

_20161115_223119

_20161115_223205

För att sedan ta oss an ett ännu högre berg som doldes i molnen när vi åkte på bilvägen i skymningen.

Det var fint att se bergen sådär i kvällssolen och jag är glad för att ha någon form av idé om vad som väntar. Eller nej, det har jag inte. Men rent visuellt vet jag lite hur det ser ut nu. Jag som är på Lanzarote för första gången kommer uppleva ön på ett väldigt häftigt sätt. Det blir verkligen ett äventyr det här.

Sedan kvällsturen i måndags lever jag ett avslappnat semesterliv här. På en gigantisk terrass och med första parkett mot Atlanten.

_20161115_222931

_20161115_222913

I den lilla fiskebyn Arrieta, som i sig förtjänar så mycket mer utrymme än det här; för det är en riktig pärla. Och jag är så glad för att vi är just här just nu. Förutom att göra en liten inspirationsresa söderut till Fuerteventura och vännerna på Playitas (såklart) är vi alltså långt från charterturismen. Och vänder jag mig om från havet möts jag av detta; de tittar på mig och jag längtar efter att testa mig själv i dem på lördag.

_20161115_222951

Det kommer bli en prövning. Jag vet inte hur det är att springa längre än drygt 36 km. Men den löpningen har jag med mig mentalt. Jag har sprungit nästan 37 km i de svenska och norska fjällen. Min tanke är att jag på lördag när jag passerat den sista kontrollen vid just 36-37 någonstans ska få en ny kick då och se vartenda jäkla steg därefter som rekord – och hur kul är det inte att slå längdrekord varje steg? Så tänker jag nu. Jag har ingen aning om vad som kommer gå att fixa efter 37 km vulkanberg. ”Ny kick” – jag kan nog få äta upp att jag skrev det.

Hur som helst. Om inget galet händer står jag på startlinjen på lördag.

_20161115_223034

Och jag ser så fram emot att på kvällen öppna den här som en Finisher och skåla som en Finisher. Tänk om det kan få bli så!

_20161115_204552

Och oavsett det så kommer jag i alla fall skåla som en ny människa, enligt det här.

_20161106_101319

Tävlingsrapport kommer sen.

//Marie

 

 Dela på Facebook