Tävlingsmänniskor

Nyheter  

”Han/hon är en riktig tävlingsmänniska!”

(Här skulle jag ha kunnat använda ordet ”hen”. Men det gjorde jag inte!  Jag skulle kanske ha kunnat skriva bara ”han” också, för jag har en stark känsla av att det mest är män som klassas som tävlingsmänniskor. Eller åtminstone som ”tävlingsinriktade”. Är det så? Att det mest är män som tänker i termer av tävling och kamp, strid: man mot man? Eller är jag fel på det, indoktrinerad och impregnerad av fördomar och gammalt könstänk från sextiotalet? Hm. Det tål att grunnas över……fast en annan gång…nu åter till ämnet och den genusneutrala ”tävlingsmänniskan”.)

Ni har hört uttrycket, eller hur? En TÄVLINGSMÄNNISKA. Men vad är då egentligen en tävlingsmänniska? Vad kännetecknar en sådan individ? Vem är tävlingsmänniska?

(Vem är det inte?)

Är det den som älskar kampen….och att segra – över sig själv och andra?

Är det den som längtar efter tävlingar mer än något annat? Som tycker träning är ett nödvändigt ont, eller kanske ok, men bara som en del i plan som mynnar ut i en tävling?

Är det den som somnar gott kvällen innan den stora dagen och vaknar med ett förväntanspirr i magen?

Som älskar adrenalinpåslaget när nummerlappen nålas på bröstet. Stämningen! Publiken! Som står på startlinjen, full av löplust och koncentration, musklerna redo att ge allt….och lite till. För att slå de andra! Visa var skåpet ska stå! Visa sig själv var skåpet ska stå.

Subba 40! Persa!

Och som verkligen ger allt och lite till! Är bäst när det gäller. Det kostar kanske: illamående, svartnat synfält, utmattning. En och annan muskelbristning i spurten (den är på liv eller död), men det är värt det.

Som känner den totala lyckan och stoltheten i segern, i att lyckas.

Och om det inte går som förväntat så jo, lite missmodigt blir det. Men det beror på att banan var för lång, på en förkylning förra året, en trilskande vad eller en medtävlare som trängdes.

Nya planer börjar smidas, revanschlusten kommer snabbt, nästa gång, då j-ar!

Eller.

Är det den som älskar att segra, över sig själv och andra? Men är ganska rädd för själva kampen.

Är det kanske den som anmäler sig till tävlingar med förväntan och glädje – det är ju flera veckor kvar! – men som inte sover en blund natten före (ja kanske blir flera nätter oroliga inför en viktig tävling). Som känner sig sjuk, svag, plågad av diverse mer eller mindre inbillade skador och som stiger upp på morgonen, skakig och matt och undrar varför i hela friden han/hon (hen!) utsätter sig för något så plågsamt. Nu igen.

För det är likadant varenda gång.

Som tränar hårt och presterar utmärkt på tisdagsintervallerna, men som står kallsvettig och klen på startlinjen och har sin tröttaste dag på länge. Och vaden krampar redan innan start.

Subba 40? Nej, målet är nu reducerat till att överleva. Benen skakar, magen i uppror. Ska aldrig mer….tävla…

Som ger allt och lite till, även om det kostar – illamående, total utmattning, svartnat synfält. Möjligen även en liten muskelbristning, ger ju allt i spurten på liv eller död! Hade ändå kunnat prestera lite bättre om det vore en vanlig träning, en tisdagskväll.

Som känner den totala lyckan och den underbara (och ganska nödvändiga) självkänslekicken i en seger, eller när målet uppnås eller till och med överträffas. Svävar på moln!

Men, som när det inte går som förväntat, sjunker ihop till en liten grå pöl, en liten värdelös grå pöl full av självanklagelser: dålig, kass, förbi, sämst…..göm dig i garderoben. Dra en säck över huvudet! Aldrig mer, kasta löparskorna! Slut som löpare, slut som människa.

Självkänslan dippar till bottennotering.

”Aldrig mer” omprövas ändå alltid, och det vet han/hon. Inga löparskor kastas. Revansch är inte så väsentligt, men att bevisa för sig själv att HEN duger är livsviktigt.

Ja, vad säjer ni?

_20160212_204521

 Dela på Facebook