Tävlingsrapport från Lidingöloppet

Aktuellt  

På Spring tar vi tacksamt mot tävlingsrapporter, vi vet att detta är läsning som uppskattas av många – så tvekan inte… Idag har vi fått en av Susanne  Bornmar som låter oss följa med inför och under LL 30km.

Äntligen var det dags, årets andra stora mål, det jag tränat för hela sommaren, och det mål jag varit inställd på sedan jag sprang i mål på Prag maraton i våras.

1

Siktet inställt, planen klar, målet satt, nu skulle det bara springas lite också…

Jag hade faktiskt mer än ett mål inför loppet, för att vara säker på att vara nöjd, är det lika bra att sätta upp flera delmål.

1) Slå mitt PB som var 2:27:33, satt 2014
2) Klubbrekord i NocOut, 2:26:26, även det från 2014
3) Herrarnas silvermedaljtid, 2:15
4) Sub 2:10
5) Ett mål jag knappt vågat säga högt, bara till några få, komma topp 10!

Delmål 1 och 2 kändes helt ok, de borde jag mer eller mindre kunna ”jogga” hem. Delmål 3, ja, nu börjar det bli lite tuffare, men helt klart görbart, och så delmål 4 då, det mål som eg varit huvudmålet hela sommaren, det som stått på mitt pärlade armband och det som känns som ett så där där riktigt högt mål, men nåbart en perfekt dag. 5:e målet kändes mest läskigt, och någtot som var möjligt om jag fixar sub2:10. Men där hänger det ju även på andra, så det var ändå ett mål som liksom ”blir som det blir” och inget jag kan påverka.

2

Nåväl, tävlingsveckan var inne, började veckan med minimalt med kolhydrater och tänka på vad jag äter så att vikten hålls nere. Men sen blev det onsdag, 3 dagar kvar, nu ska det vändas på steken och ätas kolhydrater så det sprutar ur öronen… Satt vid datorn på jobbet och drack kaffe och käka smågodis… Men till slut var det inte ens gott med smågodis, jag som älskar godis! Magnesiumtabletter och rödbetsjuice tillhör också en tävlingsvecka!

Fredag, och dagen före lopp. Lite lugnare nu med både mat och kolhydrater. Vill att magen och kroppen ska kännas lätt på tävlingsdagen och det gör den inte om jag äter för mycket dagen innan. Litar på att musklerna är välladdade med två dagars ätande, och sedan en dag med mer normalt intag. På fredagen mådde jag dessutom illa av nervositet hela dagen, vilket gjorde att det var svårt att äta och få i sig mat. Jösses vad det är jobbigt att behöva bli så nervös! (Körde i princip samma uppladdning som innan Prag, som jag tyckte fungerade bra då).

Lördag morgon. Klockan ringde kl 5:30. Allt för att hinna morgonbestyren i lugn och ro utan stress. En lång frukost, med gröt, äpple och kanel, ägg, KAFFE och rödbetsjuice. När allt var packat och välplanerat tog jag bilen kl 7 och åkte in till stan och mötesplatsen för NocOut-bussen som skulle ta mig till Lidingö. Snackade, peppade varandra, sov 45 minuter och käkade en liten pastasallad med kyckling vid 9:30, 3 timmar kvar till start.

Väl framme på Lidingö drog jag mig undan och traskade själv till nummerlappsutdelningen. När det börjar närma sig start gillar jag att mest gå själv och fokusera. Men dagen till ära skulle jag även möta upp min storasyster. Hon kom när jag höll på att fixa med det sista på Lidingövallen, som nummerlapp, baja-maja-besök, packa om väskor och ta en sista slurk kaffe som jag hade med i termos.

Bästa syster som kommer för att hjälpa mig en hel dag! (Hon bor i Stockholm, är löpare hon med och älskar det är med lopp och allt vad det innebär, så hon var inte svårövertalad att locka ut till Lidingö som supporter/langare/hejarklack/stöttning.)

3

Klockan 11:20 börjar jag känna mig klar. In med väskan i väskinlämningen och traskar med syrran mot Koltorps gärde. Lugnt, skönt och avslappnat. Så klart nervöst, men nu börjar det ändå närma sig och jag är taggad för uppgiften. Väl framme på Koltorp joggar vi en runda, jag och syrran. Knappt 3 km blev det och det kändes varmt och tungt. Precis som det ska på uppvärmningen. Brukar gå bra om det är tungt innan. :)

Ett nervöskiss till och sedan dags att dra sig mot startfållan. Den öppnade kl 12:10 och jag ville vara där då. Hade eg inte varit någon stress för detta. Det var gott om plats i 1B där jag skulle starta och jag kunde ställa mig precis där jag ville, till höger om det berömda trädet. Fler NocOut-kompisar i samma startled, men dom valde att hålla sig till vänster. Rätt skönt tycker jag, gillar att köra mitt race och jag kände mig avslappnad med att stå ”själv”. Stod längst fram och njöt av stunden. Nu var det nära!!! När speakern sa att det var 2,5 min kvar, blev jag så där nojigt kissnödig igen, sprang in i skogen och snabbt tillbaka till samma plats igen. Tog väl en så där 30 sekunder typ. ;)

4

PANG! Klockan var 12:30 och vi var iväg! Äntligen!!!! Detta hade jag ju längtat efter i flera veckor. Så härligt! Så spännande att se hur dagsformen var. Första avstämningen var efter 1,3 km. Jag hade gjort ett mellantidsarmband med mellantider vid varje matt-passering, där de officiella tiderna tas. Jämna kilometertider är inte att rekommendera på Lidingöloppet så jag valde att köra helt utan autolap på klockan, och bara lap:a manuellt vid varje matt-passering. Första passeringen skulle klaras av efter 4:47 min, och det blev 4:44. Perfekt. Jag hade fått en bra start, det gick fort, men pulsen helt under kontroll, nu kunde jag lugna ner det lite. Bara följa strömmen, njuta av att loppet var igång.

Allt kändes lätt! Mycket folk, väldigt mycket folk, men det störde eg inte. Alla höll ändå det tempo som passade mig, så det var liksom bara att följa strömmen och åka med. Pulsen under kontroll och enligt plan (nästan :) ). Härligt väder, trevliga löpare som småsnackade lite och frågade om allt kändes bra osv. Hade inte några andra tjejer i närheten som jag såg. Allt flöt och jag hade så himla roligt!

7 km och första gelen togs. Inte sugen, inte behov av energi, men följa planen ska man alltid göra, det brukar bli bäst så… Efter 8 km kom vi sedan till folkhavet vid Kyrkviken. Martins pappa stod i publiken och uppmärksammade mig på att jag ligger 10-11 någonting! Oj! Så bra?!?!?! Det var förvånande, men jag kände mig nöjd, Kul att höra och blev peppad!

Efter 9 km stod min kära syster och langade min egen sportdryck, H3O. Hade förberett två pet-flaskor och nu fick jag den första. Liten miss i kommunikationen bara, hon langade över den utan kork. Jag som ville ha den med kork för att kunna sippa lite då och då. Men men, valde att inte lägga energi på detta. Stoppade helt enkelt ner hela tummen i öppningen och sprang med flaskan så ett tag. Fungerade hjälpligt och jag kunde bära med flaskan i någon kilometer innan jag slängde den. Det var kanon med egen langning. Kunde springa förbi kontrollen vid 10 km och dricka från egen dricka.

Fortfarande kändes allt bara bra. Såg nu några tjejer och jag sprang även om någon, men blev även omsprungen. Vi var ett par stycken som låg och drog lite om varandra. Riktigt roligt att sporras av detta. 15 km, fortfarande helt enligt plan i tid, och pulsen under kontroll, och humöret på topp. Två gel hade nu gått ner och det var dags för Bosöbackarna, även kallad tvättbrädan. Ett riktigt roligt parti! Upp och ner, upp och ner, försökte hålla så jämn belastning som möjligt, farten gick upp och ner. Tryckte på nedför och lugnt uppför. Jag som tyckt att jag inte är speciellt bra på att springa utför märkte att jag faktiskt sprang om väldigt många nedför. Jag är nog trots allt ändå ganska bra på det där i alla fall. :) Kom nu ikapp en tjej i lila keps. Denna lila keps skulle jag nu följas åt med resten av loppet visade det sig. Vi var väldigt jämnstarka och ena stunden låg hon före och andra stunden låg jag före.

Vid 20 km stod syrran igen. Nu med korken kvar på flaskan langade hon en ny till mig. Sippade lite men satte på korken för att springa på ordentligt i den långa nedförsbacken på asfalt i villakvarteret innan Grönstad. Här sprang jag nu om den lila kepsen, jag var snabbare än henne nedför. Men hon hängde på och släppte aldrig taget.

Grönsta var sedan häftigt att passera! Mycket folk, speakern som sa mitt namn och jag fick info om att jag låg typ 10:a. Tidspasseringarna gick helt enligt plan och det kändes som att sub 2:10 inte kommer bli nått problem. Jag var stark och fräsch och känslan var att jag hade mycket kvar att ge. Tänkte att jag nog kommer kunna öka och springa fortare än plan sista milen…

Grönstabacken kom och jag tog typ 4-5 steg gång, men ändrade mig snabbt och började jogga uppför. Lugnt och metodiskt utan att pulsen stack för högt. Lila kepsen inom bra räckhåll hela tiden. Njöt av tillvaron. Ville inte att loppet skulle ta slut. Ville bara fortsätta och springa och springa och springa. Så härligt och roligt!
Vid Aborrbackens start var jag precis jämsides med lila kepsen. Hon valde att jogga uppför backen, jag valde att gå. I halva backen ligger en mellantidsmatta, fick en bild av en kompis som kollade in live sändningen på weben (Tack Staffan!). Tjejen i lila keps visade sig heta Erika Bergentz och hon ligger nu 10 sekunder före mig.

5

Tänkte att jag kommer ifatt henne efter backen, när det går nedför. Men tji fick jag för det… Med 4 km kvar slog det till. Någon konstig variant av håll. Högt upp, precis under revbenen på höger sida. Som knivar skar det och springa fort nedför var bara att glömma! Så surt. 4 km kvar! Jag var ju fortfarande stark! Jag ville springa fort, jag ville jaga ifatt den lila kepsen, jag ville komma in under 2:10! Började dock tvivla… Fick många peppande rop men tappade fart och fick bita ihop rätt ordentligt för att kunna andas. Den lila kepsen gled ifrån mig mer och mer… Pinan var påtaglig. Men så kom vi till Karinbacken. Nu började hela fältet sänka farten igen, men jag var stark, och uppför gick bra, så nu sprang jag om folk, och jag sprang även om en tjej i Karinbacken. Dock inte den lila kepsen…

Utför igen, och mycket irriterat konstaterar jag att jag måste fokusera på att ta mig framåt med så lite smärta som möjligt och inte gasa i den fart som jag eg ville och faktiskt även hade ork till. Det gjorde för ont helt enkelt. Sprang förbi två sjukvårdare och jag fick verkligen koncentrera mig på att springa så avslappnat som möjligt, och låta så lite så möjligt, för jag trodde att dom skulle plocka av mig från banan annars. Men det gjorde dom inte, och jag kunde bita ihop och trots att jag tvivlat sista 3 kilometerna på att det skulle gå, kom jag in på upploppet och såg målklockan att jo, det håller nog. Jag tror jag fixar det!!!!

Men så ont det gjorde! Vilket även syns på bilderna från målrakan. :)

6

Se och hör målgången på (Från ca 5:43:00 in i klippet. Kommentatorn har lite problem med mitt efternamn! :))
https://lidingoloppet.solidtango.com/video/five-direktlank-24-sep-19-28

I mål tog syrran emot mig! Hon såg på mig att jag hade ont. Hon frågade mig, Vill du ha nått? Behöver du nått? Mitt svar var: LUFT, ANDAS.

Kan upplysa till er som inte vet, att det är väldigt svårt att andas när det hugger som knivar under revbenen och det är väldigt svårt att springa när man inte kan andas.

Men i mål tog jag mig, och jag gjorde det, jag kom under 2:10 och jag fixade dessutom mitt hemliga drömmål om topp 10! Så klart jag är nöjd och stolt som en tupp! Grämer mig fortfarande lite över att inte få fightas med den lila kepsen på upploppet, som slog mig med 30 sekunder, det hade varit roligt. Men jag får försöka glömma det och njuta av allt det andra som fungerade så bra.

I mål mötte även Lisa upp, och Martin, och Petter och andra NocOutare. Alla glada och stolta över sina prestationer! Och alla på bilden med fina silvermedaljer runt halsen. Så härligt! (Lisa som sprang 15 km på förmiddagen, något mer nyduschad och fräschare än vi andra).

7

Är så nöjd över mitt lopp. Kontrollerat och perfekt upplägg. (Tack både Micke och Håkan i NocOut). Låg aningens efter i början men plockade på slutet, trots håll, eller kramp eller vad det nu var.

Rätt fränt att jämföra tiderna på vad jag siktade på och hur loppet faktiskt gick. Barnen och min mamma som följde mig på nätet, tycket det var väldigt roligt att jämföra med mina önskade tider och vad det faktiskt blev för tider som poppade upp på nätet.

8

Väl i mål blev det gratulationer från höger och vänster. En kille som snäst lite åt mig i spåret, kom och bad om ursäkt för detta. (Vi höll på att ramla då jag råkade springa in i honom i en nedförsbacke). Vi kollade in prisutdelningen, ser ni den lila kepsen längst till höger? ;)

9

och sedan gick jag till duscharna. Rätt skönt att vara snabb i mål, jag var helt själv i hela dusch-tältet! Fick sedan några mysiga kvalitetstidstimmar med syrran innan NocOut-bussen gick hemåt till Linköping igen. Med ett stopp på McDonalds och äntligen den efterlängtade milkshaken med vaniljsmak.

10

Många varma gratulationer på sociala medier, fina blommor från både barn, mamma och man. Och så en liten artikel i måndagens lokaltidning Corren, där jag omnämns för att vara bästa Östgöte på damsidan.

11 12

 

 Dela på Facebook