Träningsläger och tävlingssäsong

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Dags för en uppdatering nu igen. Det var ganska exakt två månader sen min senaste uppdatering och väldigt mycket har hänt sedan dess. I alla fall löpmässigt. Under dessa två månader så har jag börjat med tävlingsförberedande träning, åkt till Sydafrika, genomfört mitt kanske bästa träningsläger någonsin, åkt tillbaka till Sverige, börjat en inomhussäsong, avslutat en inomhussäsong och nu börjat med upptrappningen av grundträningen igen. Låt oss gå igenom allt lite snabbt i kronologisk ordning.

På nyårsafton reste jag och ett par andra löpare till Dullstroom i Sydafrika för ett höghöjdsläger. När man pratar om den optimala nyårsfesten är det få som föreställer sig en middag bestående av turkiska färsbiffar och mineralvatten på Istanbuls flygplats, men med ett sällskap av Kalle Berglund, Johan Rogestedt och Emil Blomberg var det ändå väldigt trevligt. Därefter var det dags för avresa. Jag brukar ha väldigt svårt att sova på flygplan så jag tänkte försöka lösa det med att ta en melatonin-tablett innan avfärd. Detta gjorde mig tröttare, men sömnen var lika frånvarande som bra resultat på 800m från min sida i somras så jag nådde en ny nivå av ”obekvämhet” under denna resa. Väl på plats gick dock allt väldigt bra för min del. Jag började som sagt med tävlingsförberedande träning under lägret och kände att jag svarade bättre än på väldigt länge. Snabbheten och syratåligheten hade börjat komma tillbaka och jag gjorde bättre träningstider än i somras, trots höghöjd och gräsbana. Uthållighetsdelen var fortfarande väldigt stabil och jag satte nya PB:n i gymmet. Detta i kombination med en lyckad tenta (fick skriva en tenta i Sydafrika med en övervakare som sedan skickade in den till KTH) och Sveriges fantastiska löparfamilj gjorde att jag kände mig väldigt laddad både mentalt och fysiskt för en inomhussäsong.

Efter en månad i Sydafrika var det dags för hemfärd. Jag landade i Sverige, hade en dag med lätt träning och sen var det dags att dra igång tävlingssäsongen. Tävlingen var en mindre tävling i Stockholm som jag tog lite som en ”komma-igång-tävling”. Detta kunde man lugnt säga att jag behövde. Det var min första inomhustävlingen på knappt tre år och med en månad av träning på en 400m gräsbana var jag inte alls förberedd på att springa på skarpa 200m-banor och tartan. Efter en snabb öppning och robotliknande löpning i kurvorna så spände jag mig in i mål på ca 1:50 blankt. Först var jag rätt missnöjd, men med lite perspektiv på det så kändes det helt okej ändå. Jag visste att det hade svarat bra på träning och att det förr eller senare skulle släppa på tävling också. Det visade sig att det skulle börja lossna lite redan veckan därpå.

Helgen efter var det nämligen dags för Nordenkampen. Under veckan hade jag tränat på rätt bra och hade ett nyckelpass med massa 200-ingar i tävlingsfart för att vänja mig med att springa avslappnad i kurvorna, och det var med väldigt positiv känsla som jag gick in i Nordenkampen. Ca en halvtimme innan start pratade jag med en av norrmännen, Thomas Roth, och han var redo att gå upp och köra när haren klev av. För min del var det bara att tacka och ta emot så jag la mig i rygg på honom. Efter en passering för min del på ca 52.9 och 1.20.5 kände jag mig väldigt stark med 150m kvar. Jag hade nästan vant mig vid att sista 200m innebar att jag skulle försöka stå still så snabbt jag kunde och att man knappt behöver duscha efter loppet eftersom man ändå badar i mjölksyra. Att jag istället kunde öka och behålla trycket hela vägen in i mål var därför en mindre, men välkomnad chock. 1:48.04 stannade klockan på. Jag hade bara ett ord i hjärnan direkt efter loppet, och det ordet skrek jag ut i hallen. ÄNTLIGEN!

När jag i efterhand satt och analyserade loppet så kom jag fram till två saker:

  1. Det var länge sen jag sprang så bra i sådana farter.
  2. Det fanns mycket förbättringspotential i det loppet.

Tankarna började genast snurra lite kring inomhus-VM. Troligtvis skulle inbjudningsgränsen hamna någonstans runt 1.47-1-47.5, något som jag kände var inom räckhåll. Eftersom jag inte har gjort några vidare resultat de senaste åren så hamnade jag då i löparens moment 22. För att springa en snabb tid (d.v.s. kvala) måste man springa i ett bra lopp, och för att få springa i ett bra lopp så måste man ha gjort en bra tid. Sista chansen att kvala skulle därför vara på ISM, men det kändes väldigt osannolikt att det skulle gå så pass fort där. Dock tänkte jag försöka ge det chansen. När det var dags för final så hade Kramer valt att inte springa (i mål på) 400m-finalen, så jag hade lite förhoppningar om att han kanske skulle dra upp ett högt tempo. Jag valde i alla fall att trycka hårt genom första kurvan för om han inte ville ha hög fart så skulle jag ändå försöka se till att det skulle gå fort. Kramer valde ändå att trycka ännu hårdare och jag kände mig nöjd i några sekunder, innan mitt ”mardrömsscenario” slog in. Farten sänktes ordentligt, så pass mycket att jag och Kramer sprang in i varandra och nästan föll. Jag hade funderat innan loppet på vad jag skulle göra om detta inträffade och valde att släppa alla tankar på en snabb tid och inrikta mig på tävlingen. Det kostar nämligen väldigt mycket energi att accelerera upp igen och Kramer är en så pass stark löpare att han lätt hade kunnat hålla mig ute på bana två och då hade jag ändå inte haft någon chans att kvala. Nu tog jag ryggen på honom och höll den hela vägen in i mål. Trots en långsam tid kände jag mig ändå väldigt nöjd med loppet. I somras blev jag fullkomligt utklassad av en relativt svag ”post magsjuka-Kramer” på SM. Nu var jag 0.15s efter i en spurtduell mot en bevisligen snabb Kramer (snabbast av alla i 400m-försöken, avstannande på 48.15) så det kändes väldigt lovande. Jag hoppas att vi två, och alla andra medeldistansare i landslaget kommer kunna pressa varandra till bra resultat i sommar. Det blev en kort inomhussäsong med 3 tävlingar på 2 veckor, men den gav ändå många besked som jag ville ha.

Nu och närmaste tiden då? Den här veckan har jag börjat öka löpmängden och börjat köra tuff styrka igen. Jag har träningsvärk i mer eller mindre hela kroppen, men tänkte att det var lika bra att ta det den här veckan då jag ändå inte ska springa något hårt. Om drygt tre veckor så sticker jag, Kramer och Rogestedt på träningsläger i LA i ca en vecka, och sedan drar vi vidare på höghöjdsläger i Flagstaff med många andra löpare i ca 5.5v till. Med tanke på den istid som har dragit in över Stockholm nu så hoppas jag att de kommande tre veckorna kommer att gå fort. Jag hoppas även att de veckorna fylls med bra träning och bra prestationer av svenskarna i Birmingham!

Ha det!

 Dela på Facebook