Två dagar i Bagdad

Frida Södermark  

Sitter nu på planet hem från Irak. Jag har varit där och hållit en träningskurs tillsammans med Tommy. Allt gick så fort. Två dagar och tre nätter i Bagdad. Otroligt intensiva. Fulla av upplevelser. Nya bekantskaper. En ny kultur. För några veckor sedan visste jag inte att denna dörr skulle öppnas. Nu har jag redan varit där. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten. Jag tvekade aldrig en sekund när den dök upp. Svarade omedelbart ja. Jag tar det. Denna chans kunde jag inte missa.

Klockan nio i tisdags kväll landade vi på flygplatsen i Bagdad. Det skedde inte under tystnad. Några skrek. De flesta bad en gemensam bön. Pappret vi hade med oss gjorde att vi fick våra visum. Skönt. Personalen på Arlanda var inte lika övertygade. Vi blev varmt mottagna av en liten delegation. Fick blommor. Det rullades upp en rollup. Irakiska halsdukar hängdes runt våra halsar. Många var glada att få möta oss. Däribland dr Saad, den lokalt ansvariga på plats och hans fru och syster. Även Dr Saads brors son Mustafa som visade sig ha koll på allt och skulle bli vår högra hand. Plus några andra människor. En vägg av värme slog emot oss när vi gick ut. Taxi genom natten. Palmer. Upplysta fontäner. På ett ställe var det stora folksamlingar som såg ut att vara på väg. Vi fick veta att de skulle till Mecka. Militärpoliser. Pansarvagnar. Murar. Green Zone. Ett tio kvadratkilometer stort område som under Irakkriget upprättades av övergångsregimen. På området ligger bland annat Saddam Husseins gamla högkvarter, den amerikanska ambassaden samt internationella företag. Folktomma gator runt omkring. Men anslutande gator med liv som i vilken annan stad som helst. Enligt uppgift tre år sedan det var stridande på Bagdads gator. Hotell Bagdad. Vakter. Vi fick alla kliva ur bilen. Genomsökt av bombhund. Ingen fara. Vi kunde checka in. Somnade.

Frukosten var över förväntan och redan halv sju blev vi hämtade för färd till universitetet. Dr Saad en härlig man. Nära till skrattet. Nya gympaskor. Lappen satt kvar. Vi förväntansfulla. Redan nu var det upp emot 40 grader. Solen brände. Kursen i funktionell träning vi skulle hålla ägde rum på ett tillhörande idrottscollege för tjejer. Dock var detta en specialkurs där även andra fick delta. Via en container med vakter kom vi in på området. I Bagdad ser man i princip inget av staden när man åker runt med bil. Det är murar överallt. Som att åka i en korridor som stundtals öppnar sig. Innanför fanns en skolgård, byggnader och en utomhusplan i färgad betong. Vi rekade föreläsningssalen. Överhettad, men strömmen skulle gå igång vid halv nio. På väggen bakom podiet fanns en stor banderoll med oss på. Vilken vi bara hade sett på bild veckorna innan och som också satt på muren ut emot gatan. Vid halv nio skulle det tighta schema börja som vi hade planerat så att deltagarna skulle få ut maximalt av dessa två dagar. Vid den tidpunkten satt vi och drack kolsvart kaffe med massor av socker inne hos rektorns sekreterare och ingen verkade ha brått någonstans. Insåg att det bara var att räkna till tio och inse att här skulle vi få anpassa oss efter en helt annan kultur.

Men kursen drog igång och vi gick igenom innehållet inför runt ett trettiotal deltagare. Fler än väntat hade anmält sig. Alla fick en liten portfölj med anteckningsmaterial, miniräknare och en gul t-shirt med SIOSS logga. Den svenska organisation från vilken vi fått detta uppdrag. Gruppen bestod av gymägare, fotbollstränare och andra med träningsintresse. Startade med en motivationsföreläsning och presentation av vår egen historia. Vi pratade på engelska och till vår hjälp hade vi en trevlig tolk som skulle bli vår sidekick under dagarna. Då översättningen till arabiska inte skedde samtidigt fick längden på föreläsningen snabbt kalkyleras om till hälften. Men det gick bra vilket jag baserade på insiktsfulla nickanden och många relevanta frågor. Vi var igång.

Förväntansfulla. Kanske en smula nervösa. Första gången vi gjorde detta. Men man måste våga. Annars missar man så mycket i livet. 

Nästa pass drog igång. Inte direkt efter en kvarts paus som det var tänkt. För i vår beräkning fanns inte intervju i TV med. Inte heller fotostormen som precis hade börjat. Den två dagar långa oavbrutna fotostormen. Selfies åt höger och vänster. Vi tog den som något positivt. Det var roligt. Men tedrickande trots att tiden rann iväg, det avböjde vi vänligt. Vi hade ju nyss fått kaffe. Begav oss till gympahallen. Det fanns ingen air-condition men öppna dörrar och tak över huvudet gjorde att det i alla fall föredrogs framför utomhusträning. Innan passet började hade vi ingen aning om vilken utrustning som fanns. Det fanns hantlar. Nästan så det räckte till alla. Tommy och jag körde utan. En del övningar fick snabbt planeras om. Det fungerade fint. Detta blev den första av flera workshops innehållande funktionell träning med olika syften. Det var ingen homogen grupp vi hade att arbeta med. Från riktiga muskelbyggare till damer som ville gå ned i vikt. Lägg till att hantlarna endast vägde ett kilo. Instruktionerna koordinerade av vår arabiske tolk. Det var inte bara värmen som gjorde oss svettiga. Vilken utmaning. Fågelfjädrarna yrde på golvet. Några fåglar flaxade i taket. Samtidigt fick vi igång våra adepter i övningar som gick igenom större delen av kroppen. Tilläggas ska kanske att det var lite si och så med deltagandet. Hur mycket man aktivt deltog var tydligen också flexibelt. Slut på lektionen. Jag var lite orolig över utfallet. Det behövde jag inte ha varit. Många kom fram och tackade för ett intressant och bra pass. Puh. Vi var på rätt väg.

Genomgång inför nästa pass i gympahallen.

Lunchpaus. Tack och lov skulle vi inte iväg till någon doktors hus och äta lunch. När vi först blev varse det såg vi eftermiddagens lektioner passera revy. Istället dukades hämtmat upp i cafeterian. Bröd och två stora tallrikar med kött, kyckling, ris och spännande grönsaker. Vi blev ivägskickade att tvätta händerna. Men i de tvättställen såg det inte ut att ha flödat vatten på många år. Slussades vidare till ett annat hus. Maten. En fröjd att få äta den med händerna tillsammans med några ur gruppen. Denna gästfrihet. Vi blev hela tiden så otroligt fint och vänligt behandlade av alla. Vi lyckades kicka igång eftermiddagen något sånär efter planen. Vi gick igenom vårt eget och tips på allmänna träningsupplägg. Några små avbrott. När det ringde i telefonen som var riggad för att filma föreläsningen. När det lät som skottlossning på gatan och någon gick för att stänga dörren och samtidigt meddelade att det tillhörde vanligheterna. Eller då vår tolk var tvungen att flytta bilen för att garaget skulle stänga. Det sista tog längre tid än väntat, men det fanns andra som kunde tolka under tiden kom det fram. Engelskaförståelsen var egentligen ganska bra visade det sig. Sedan ytterligare en workout i gympahallen. Slut för dagen.

Glad att det var flera grymma tjejer med på kursen, flera av dem gymägare.

Blev skjutsade till hotellet. Väldigt trötta. Men så kort tid i Bagdad. Sova fick bli någon annan gång. Simmade en halvtimme i poolen. Sedan hämtade två av killarna oss. Vi åkte genom staden. Många hus såg så tomma ut. Vi fick veta att de renoverades. Många såg helt förstörda ut. Men i vissa kvarter hängde tvätt på balkongerna och visade på hyresgäster. Vissa gator med bord och stolar utanför restaurangerna. Som vilken stad som helst i mellanöstern. Såg mysigt ut. Vi åkte till Mall of Bagdad. Ett mall som hade öppnat för bara en månad sedan och är stadens stolthet. Säkerhetskontroll för att komma in. Taggtråd på gatan. Men även sockervadd och Svampbob bland många andra färgglada gasballonger. Vi blev visade runt och satte oss för att ta ett snack. Personalen var glada att ha oss som gäster. Ville ta foto. Det ville även många andra av de människor vi mötte. Vidare för att ta oss till dr Saad. Rödljus. Verkade inte som att de riktigt användes som vi är vana. Överallt militärpoliser. Vi blev stoppade på ett ställe. Här tyckte de tydligen kvällen var extra långtråkig. De bad om våra pass. Granskade dem noggrant. Turligt nog hade vi dem med. Även våra irakiska vänners papper efterfrågades. De ställde massa frågor om oss. Bara gilla läget. Till slut fick vi åka vidare. Bra.

I Bagdad finns det bara en eller två vägar in i varje stadsdel. Där är det en kontroll och finns pansarfordon med stora kulsprutor på som står beredda. Men jag kände mig aldrig orolig en endaste stund. Känns som att närvaron av vakter och kontroll överallt skapar någon form av trygghet trots den ovana miljön. Dr Saad och hans familj bodde i stadsdelen Avamia dit vi kom vid nio på kvällen och blev välkomnade ute på gatan. I vardagsrummet möblerat med en pompös soffa, fåtöljer, dignande bord med frukt och nötter, dr Saads alla pokaler och medaljer från ett till synes mycket aktivt idrottande och en bild på honom från sin tid som coach iklädd coola pilotbrillor. Bordet sköts bort och en matta breddes ut på golvet. Fat efter fat med irakiska läckerheter radades upp. Ett telefonsamtal till vår svenska kontakt Abbe där vi fick försäkra dem om att vi absolut ville äta på golvet som seden bjuder blev startskottet för den underbara middagen. Man ville liksom inte bli mätt.

Inte äta en stor måltid sent på kvällen och inte dricka te med hälften socker i. Yeah right. Här går vi med fröjd emot våra ideal.

Efter att ha njutit av maten under trevliga samtal och mycket skratt gick vi ut i den lilla trädgården. Trots att klockan blivit närmare halv elva var det väldigt varmt ute, säkert upp emot 30 grader. Marken var grön, men det som växte liknade mer smörgåskrasse än gräs. Det fanns en stor dadelpalm vars frukter vi fick smaka, och andra exotiska träd såsom persika. Vi fick sitta i hammocken och det söta teet serverades i förgyllda koppar. Familjens undulat fick även vara med. Den hade inget namn så vi döpte den till Sune. Det anammades efter att Mustafa konstaterat att det verkligen var en hane. En fläkt modell större bars ut i trädgården. Den var riktigt hightech då den även sprutade fina droppar med vatten. På frågan varför många lägenheter var tomma fick vi svaret att åtskilliga familjer hade flytt på grund av krig och problem under förra regimen. Deras närmsta granne till Norge. Men lägenheten hade de kvar. Kanske skulle de återvända. Man visste inte. Vi skulle ha kunnat vara kvar i trädgården hela natten tillsammans med familjen och de människor som anslöt sig. Men klockan skulle ringa strax före 06:00 och hur lång tid det tar att åka genom Bagdad vet man aldrig riktigt. Höga på intryck somnade vi som barn den natten.

Det blev ett snabbt frukostande på den goda buffén. Samtidigt pågick en fotbollsmatch på TV. Det lät som att det var mål hela tiden enligt våra tolkningar av den arabiske kommentatorns entusiasm. Klockan sju hade de tappraste deltagarna i kursen samlats på collegets utomhusplan. Vi skulle köra ett pass med löpning. Vi hade rutinen. De saknade kondisen. Men vilka tappra kämpar. I värmen genomförde vi löpteknik, intervaller och rörlighet. Det är så roligt att få dela med sig av kunskaper till människor som verkligen är intresserade av att få nya kunskaper och suger åt sig som svampar. Sedan gick vi in i föreläsningssalen. Framför podiet, vilket sedan något event tidigare, eller kanske konstant, var dekorerat likt ett bröllop hade vi en dragning om kost. Hur vi i Sverige äter och i synnerhet under träning och tävling. Vi vände bland annat upp och ned på deras begrepp och vanor gällande regelbundna måltider och sockerintag. De äter i princip bara två gånger om dagen och då i stora mängder plus att skeden nästan kan stå av sig självt på grund av sockermängden i teet. Även här var alla väldigt intresserade och vi fick mycket frågor vilket ledde till intressanta diskussioner. Med i salen fanns även några professorer som hade koll på det mer vetenskapliga och flikade in med en del sådan kunskap. Sedan var det dags att gå till gympahallen igen. Ytterligare ett pass som togs emot positivt och där rektorns sekreterare även tittade förbi för att fråga oss vad vi tyckte om faciliteterna. Nog fanns det potential och möjligheter svarade jag diplomatiskt men visst hade det varit bra med lite mer utrustning.

Såklart att det blev ett pass med löpning. Bara trist att de inte kan springa runt överallt som oss hemma i Sverige och utöva denna härliga sport.

Sedan om det var värmen i hallen eller deltagarnas kondition som gjorde att alla helt plötsligt slutade mitt i passet är oklart men vi skulle ändå köra omstart med en vända till. Och detta blev dessutom en rolig grej att skämta om resten av dagen. Faktum är att vi hade väldigt roligt med varandra hela tiden. Sport förenar. Vår humor var lik. Ibland var det någon av dem som bröt ihop av skratt. Andra gånger var det vi. Det var högt i tak. Inte bara i gympahallen där fåglarna flög, utan även i relationen mellan oss. Detta trots ödmjukheten och det faktum att de verkade se upp till oss och vår kunskap väldigt mycket.

Lunch bestående av ännu en fantastisk tallrik bestående av irakiska läckerheter. Vilken fröjd. Stämningen var god. Tolken hann knappt med att översatta i takt med alla skrattsalvor åt höger och vänster. Sedan började dagen närma sig sitt slut. Vi hann med ytterligare ett teoripass och allmän frågestund som efterföljdes av mer styrka och rörlighet. Allt hade gått så fort och vi insåg att vi skulle sakna dessa människor och det vi fått göra ihop med dem. Sakna alla nya och spännande upplevelser. Till och med sakna de konstanta små strömavbrotten vi hade vant oss vid. Under en högtidlig ceremoni där den kvinnliga rektorn med sitt lilla entourage av sekreterare skred in i salen iklädda solglasögon som riktiga superstars delades certifikat ut. Certifikat som vi hade fått skriva under och som deltagarna stolt tog emot. Först delade rektorn ut några. Sedan hade hon inte tid att vara kvar. Sekreteraren fortsatte. Sedan var det min tur att dela ut. Hann med tre innan jag fick ge uppdraget vidare. Trodde det berodde på att jag kramade killarna vilket resulterade i skratt och klappar i händerna. Visade sig dock att detta skedde enligt ett planerat program. För sedan var det Tommys tur och efter det tolkens. Dessutom fick även vi certifikat i guldskrift utfärdade av Bagdads universitet där man kunde läsa att vi är experter. Inte bara det. Även en glasstatyett med våra namn ingraverade. Här är titlar viktigt. Såsom certifikat och vetenskapliga termer. Om det hade varit mycket fotografering innan så nådde det sin kulmen nu. I oändliga konstellationer och variationer. Vilken stämning. Man drogs med. Någons bebis langades fram. Diplomen. Vi fick till och med presenter av vissa. Gruppfoto inne. Gruppfoto ute. Filminspelning. Många sa att de skulle sakna oss. Kände att vi skulle sakna dem. Vi var helt rörda över vad vi hade fått vara med om, vad vi hade bidragit med, hur det tagits emot och vilka vänskapsband vi hade knutit.

När vi och dr Saads familj var de sista kvar på skolgården åkte vi till en restaurang. Vi hade gärna varit ute hela natten som dagen innan. Men nu var vi trötta på riktigt. Som tur var kunde vi då äta middag direkt. Det blev en trevlig stund och prat om dagarna som hade gått. Tittade på bilder. Pratade om det ena och de andra. I restaurangen gick kyparen runt och sprutade parfym, då man får röka inne i Irak. När vi susade fram längs gatorna såg vi områden vi skulle ha velat promenera i. Ställen vi skulle vilja ha besökt. Den vackra moskén. Parken. Tivolit. Gaturestaurangerna. Tiden hade varit för kort. Vi måste tillbaka. Så är det bara. Somnade som barn igen.

Här ser ni vårt fina gäng som vi hade äran att få spendera två fantastiska dagar med ihop. Tack SIOSS för att vi fick möjligheten. 

Det var vemodigt att åka genom stan mot flygplatsen nu på morgonen. Men vi såg nya ställen i dagsljus som vi inte sett innan. Spännande grejer. Fler valaffischer med män jag inte skulle ha röstat på. De såg inget snälla ut. Man gör sällan det med ett maskingevär i famnen. Murar och åter murar. Men sådana som hade målats fint av konstnärer. Mellan murarna. Lekparker. Floden. Ett ställe man enligt uppgift kunde springa vid. Nästa gång. När vi närmade oss flygplatsen fick de andra inte följa med längre. Vi fick byta till taxi. Nu började säkerhetskontrollerna. Flera kilometer innan flygplatsbyggnaden. På flera ställen fick vi kliva ur. Visa passen samtidigt som en bombhund genomsökte bilen. Det verkade svårare att komma ut ur landet än in i landet. Minst fem ställen där väskan skulle scannas. Någon kilometer innan. Flera gånger inuti byggnaden. Inne i avgångshallen var det rätt tomt på folk. I ett hörn satt några kvinnor täckta i svart på golvet och delade på medhavd mat. De såg ut att ha trevligt. På golvet gick en ensam duva runt. Kanske en fredsduva. Jag hoppas det.

 Dela på Facebook