Tystnaden bryts!

Andreas Åhwall  

Det är nu nästan exakt tre månader sedan jag senast skrev någonting här på bloggen och listan med ursäkter till den långa tystnaden kan förstås göras lika lång. Jag kan naturligtvis skylla på en hektisk studieslutspurt eller späckade dagar med flytt och köp av lägenhet, men den sanna anledningen till att jag inte skrivit ett ord sedan succén i Holland i slutet av april är helt enkelt att det inte är lika inspirerande att skriva om mindre succéartade insatser. Att fördjupa sig i och berätta om framgångar gör dem, åtminstone för mig, än mer påtagliga och stärker mitt självförtroende. Inte nödvändigtvis på grund av den positiva uppmärksamhet de ger och verkligen inte för att jag vill skryta inför andra, utan snarare genom den egna djupanalysen som föregår blogginlägget. En högst privat dagbok skulle förmodligen ge precis samma resultat. Att grotta ned mig i motgångar ger mig på motsvarande sätt ett minskat självförtroende och sämre känsla i löpningen. Missförstå mig rätt, självklart är det viktigt att analysera också mindre lyckade insatser för att förstå de bakomliggande orsakerna och vad som bör ändras tills nästa gång. Man lär sig av sina misstag, som ordspråket så fint lyder. Jag vill dock hävda att det minst lika mycket är framgångarna som visar vägen till nya bedrifter och att det är där fokus skall ligga. Nu bryts alltså tystnaden här på bloggen och logiskt nog efter två bra lopp och en formkurva som pekar uppåt!

Vad har då hänt sen sist?

För att återknyta till de ovan beskrivna bedrägliga ursäkterna har jag avslutat mina civilingenjörsstudier i Linköping och återvänt hem till min födelsestad Trollhättan. I hela sju år har jag levt ett förmånligt studentliv där jag under merparten av tiden läst på deltid och därmed kunnat fokusera mycket av min tid och energi på löpningen. Efter att det senaste året ha skrivit mitt examensarbete på halvfart för GKN Aerospace i Trollhättan, delvis på distans och delvis på plats har jag nu fått en fast anställning på samma företag och blir därmed fast bosatt ”hemhemma” som man säger i studentvärden. I början av september inleds ett och ett halvt år som trainee på nämnda företag och ett nytt äventyr tar sin början. En rejäl omställning och utmaning naturligtvis, men viljan och passionen för löpningen är minst lika stor som tidigare och jag är därför övertygad om att jag kommer fortsätta utvecklas. Vill man så kan man!

Intressantast för denna blogg är naturligtvis hur löpningen gått sedan senaste inlägget och därför kommer här en snabbsummering av slutet av våren och början av sommaren:

7:e maj – Gävlemilen 10.145m, 1:a – 31.47min

Två veckor efter kanoninsatsen vid studentstafetten i Holland sprang jag ytterligare en tävling av mindre betydelse. Ensam i täten sprangs den dryga milen som ett bra träningspass med förhoppningar om en tid kring 31min. Resultatet visade dock med tydlighet att den träningstyngda kroppen var allt annat än redo för ett sådant tempo…

21:e maj – Göteborgsvarvet 1/2-marathon, 29:a – 69.13min

SM, EM-kval och en tävling jag givetvis hade toppat formen för. Målsättningen var solkar: sub66.30min och en plats i laget till EM i Amsterdan – en eventuell SM-medalj skulle vara en bonus. En tuff men fullt möjlig målsättning. Det blev en jätteflopp! Efter en planenlig lugn inledning de första 7km skulle farten stegras på Hisingen, men istället för att accelerera gick tempot åt motsatta hållet under de ”lätta” flacka kilometerna. Istället för att klättra tappade jag placeringar under den andra halvan av loppet och kom i mål som 13:e svensk, långt från kampen om EM-platserna och än längre från kampen om SM-medaljer. En stor besvikelse!

15:e juni – SM-milen 10km, 7:a – 31.15min

Efter återhämtning och ett par halvryckiga träningsveckor sedan besvikelsen i Göteborg klev jag in i nästa svenska mästerskap utan större förhoppningar. Resultatet blev ungefär det förväntade, men med en stark avslutning och en man-mot-man-seger mot Marcus Åberg var jag åtminstone på väg i rätt riktning.

1:e juli – Trosa Stadslopp 8,9km, 8:a – 27.01min

Efter SM-milen valde jag att fokusera på uppbyggnad och gå in i något som närmast kunde liknas vid vinterns grundträning igen. Helt o-toppad och med flera tunga pass i benen kom jag till start i det anmärkningsvärt tuffa loppet i den charmiga lilla kustidyllen. Det var här säsongen verkligen vände! Utan att känna mig särskilt rapp under loppet sprang jag in på en förvånansvärt bra tid motsvarande 30.20min på milen, endast 4s bakom en stumnande Olle Walleräng. Självförtroendet växte!

15:e juli – Kraftprovet 11,6km, 8:a – 36.09min

Dags för stadsfest på hemmaplan i Trollhättan och start i kanske Sveriges tuffaste stadslopp. Ett lopp på asfalt, kullersten och grusvägar och en avslutning uppför slusstrapporna som fått de mest rutinerade löpare att gå in i väggen. Ett lopp som jag, med endast två undantag, sprungit varje år sedan knatteklasserna och en given höjdpunkt på säsongen. Nu stämde plötsligt allt och den senaste månadens hårda men balanserade träning gav utdelning. Det blev en ny åttondeplats med idel afrikaner framför mig i resultatlistan och en tid som, åtminstone under de senaste 10 åren, för svensk del endast underskridits av Mustafa Mohamed och Ababa Lama. Dryga minuten snabbare än min fjolårsinsats och personbästa med hela 55s!

27:e juli – Karlstad GP 3000m, 2:a (B-heat) – 8.16,97min

Med stärkt självförtroende, men otränad inför den kraftiga underdistansen, gjordes så igår äntligen säsongens bandebut. I ett soligt men blåsigt Karlstad fick jag nöja mig med en plats i Folksam GP:s B-heat, vilket dock gav en perfekt dragande hare mot målsättningen sub8.15min. Jag nådde inte riktigt ända fram, men väl till en efterlängtad utradering av det föråldrade personbästat från 2011.

Två perslopp i rad alltså och jag planerar förlänga den sviten vid kommande Scandinavian Milers Club 5000m i Göteborg den 13:e augusti och på 10 000m vid SM i Sollentuna två veckor senare. Jag lovar också att återkomma tätare till denna blogg – det skall ju bli fler framgångar!

Kraftprovet

 Dela på Facebook