Underarbete eller – Om en dyngbagges planerade återkomst

Gunnar Durén  

Dyngbagge in action

Jag minns en anekdot från bekantskapskretsens periferi för några år sedan. Kanske är den en återkommande klassiker? Paret hade gjort slag i saken och skulle renovera ett eftersatt sovrum. Helgen var inbokad och barnen bortlejda hos farföräldrarna. De hade köpt nya tapeter, inklusive en fondvägg, täckt golvet med skyddspapp och tejpat listerna samt gjort ett minutiöst underarbete med spackel och slippapper tills dammet låg som vulkanaska i håret och på tungan. Sedan hade man skurit till våderna, förklistrat dem och gemensamt fäst dem på väggen med koncentration, harmoni och sinnesnärvaro i nivå med en japansk teceremoni. När skymningen sänkte sig utanför fönstret, stod de där i arbetslampans sken och beundrade sitt resultat efter väl förrättat värv, varefter de gick och la sig för en natts välförtjänt sömn.

Självklart hade våderna ramlat ner morgonen efter. Varenda en låg de där på golvet ihopkrullade som förtorkade serpentiner. Som genom ett trollslag var hela helgens arbete raserat. Trots förberedelser och exemplariskt genomförande av underarbetet enligt konstens alla regler hade allt gått snett. Bara att börja om igen.

För mig och min löpning finns det en hög igenkänningsfaktor i denna historia. Med stor möda och målmedvetenhet hade jag lyckats konfigurera en träningsmodell i god balans. Den bestod av en väl avvägd komposition av träningspass på rätt nivå och intensitet, även alternativträning samt regelbundna pass av utvalda funktionella styrkeövningar för att bibehålla och utveckla mina stabiliserande muskler, rörlighetsfrämjande yoga varannan dag och prehabsessioner hos naprapat var tredje vecka. Det gav mig kontinuitet och t o m utveckling igen. Mina två kvalitetspass per vecka gick stadigt bättre och jag såg fram emot att vässa formen ytterligare mot min första bansäsong sedan 2016.

På ett tempopass för några veckor sedan, började det så plötsligt att hacka i löpmaskineriet. Det hade föregåtts av en vecka jag var riktigt nöjd med och jag hade inga känningar över huvud taget. Uppjoggen kändes fin och även när jag gav mig iväg på den första 3 km-intervallen av mitt tänkta 3+2+1 km-tempopass hade jag en bra känsla. Farten var rätt (cirka 3:40-3:45 – vilket jag ibland tidigare varit sämre på att hålla mig till) och pulsen kontrollerad. Men mot slutet av den tredje kilometern började det skava i höften och då och då rycka och ”ila till” i baklåret på ett obehagligt sätt. Efter 90 sek ståvila försökte jag fortsätta, men obehaget kom allt tätare och till slut fick jag bryta. Hemjoggen kunde jag genomföra utan större problem, men sedan dess har jag varit ett renoveringsobjekt och fått rulla in på verkstaden flera gånger, utan någon egentlig bättring inom synhåll.

Rent objektivt är det på intet sätt synd om mig och jag får all upptänklig uppbackning, behandling och coaching av min fru, mina terapeuter och mina närmaste. Jag kan dessutom träna allting annat än just löpning: spinning, styrka, simning, rörlighet, Asklings L-Protocol – you name it. Det är bara det att jag ju normalt gör alla dessa saker för att just kunna springa. Jag vill inte fastna i en evig loop av underarbete, spackling och slipning. Jag vill för allt i världen inte få min egen Ground Hog Day (ni har väl sett filmen med Bill Murray?), där jag varje morgon vaknar upp till samma dag av upprepade rutiner och goda gärningar, som aldrig leder vidare.

Nyckelfrågan jag vill ha svar på är förstås: vad gick snett? Hur kan jag undvika att det händer igen (givet att jag faktiskt lyckas ta mig ur mitt oönskade nuläge)? Är det ens möjligt att undvika grus i löpmaskineriet från tid till annan? Eller är det bara existentialisten i mig som inte vill erkänna att det finns faktorer utanför min kontroll, att det ibland helt enkelt bara blir fel, trots att jag gjort allting rätt? Sannolikt hade det gått ännu sämre om jag inte varit lika noggrann i mina förberedelser. Men kanske risken att ibland köra i diket något man får ta om man som 54-åring vill hålla kvar vid passionen att förbli en stark löpare, som älskar fysiska och mentala utmaningar, förutom de mer upplevelsemässiga aspekterna av löpning: förtrollande stunder, tillsammans med likasinnade, i vackra miljöer. Ingenting varar för evigt, inte ens en skada.

Och vad har jag för alternativ annat än att mödosamt tröska på i min strävan att återställa min status? Det finns ingen kundtjänst för Livet att ringa till och klaga. Det är ingen idé att slåss mot väderkvarnar som Don Quijote. Det finns inga fiender och ingen rättvisa. Vill jag komma vidare är det upp till mig. Jag har min kropp, min själ och min vilja att jobba med.

I naturen hittar jag ofta inspiration. I varje hörn av vår planet där det finns minsta möjlighet att leva finns det organismer. Många av dem tillbringar sina liv under väldigt oglamourösa omständigheter, överlever trots både umbäranden, rovdjur och extremt klimat. Jag minns bl a från min dykarkurs en liten räka som framlevde sina dagar i rumpan på en sjögurka vid Great Barrier Reef. Och tänk på kejsarpingvinhanarna som står i klungbildning i bitande kyla genom den antarktiska vintern med ett ägg på tårna. En annan av mina hjältar är dyngbaggen. Den har hittat något som ingen annan brydde sig om, en dyngboll av elefantbajs, och livnär sig genom att stå på ”händerna” och med bakbenen rulla dyngbollen till lämplig plats, där den sedan äter upp den. Jag har även läst i Allt om vetenskap att den kan navigera efter månen och stjärnorna. Dessutom är dyngbaggen den enda insekt som kan galoppera!

Vad skulle dyngbaggen gjort i min belägenhet? Satt sig ner och suckat? Ringt till kundtjänst? Skrivit ett blogginlägg om hur synd det var om den? Gett upp?! Knappast! Om den trillar av dyngbollen så är det bara ”upp igen!” som gäller! Tillbaka i sadeln. Ta mig tusan: jag ska bli som dyngbaggen och iscensätta mig egen återkomst! Kan den så kan jag!

Hur det gick med mina tapetserande bekanta? Ja, de lyckades få upp de nya våderna till slut. Det var något med limmet, tror jag. Eller så var det underlaget eller… Snyggt blev det i alla fall!

 

 Dela på Facebook