Upp och ner, ner och upp

Andreas Almgren  

Hallå!

Senast jag bloggade så var första tävlingen på ingång. Nu har ett par månader gått och säsongen har avslutats med friidrottarnas firmafest, a.k.a. Finnkampen och dess efterföljande bankett. Säsongen har innehållit toppar och dalar och psyket har testats en del. Nu är jag dock väldigt motiverad inför den kommande grundträningen, men först tänkte jag att viloperioden kunde inledas med en sammanfattning av sommaren.

Naivitet är väl något som präglade min försommar. Jag var övertygad om att så fort jag började speeda upp träningen skulle min snabbhet och syratålighet komma tillbaka på en gång. Så enkelt var det inte. Nästan två år hade gått sen sommaren 2015 då jag var i toppform senast, och all missad träning kommer inte komma tillbaka med bara några få veckor av snabbhetspass. Jag fick ganska tidigt känna att mästerskapen var utom räckhåll för mig i år och siktet fick istället riktas mot slutet av säsongen. Det som dock oroade mig en del var att det aldrig riktigt ”släppte” på träningen. Istället för att känna att varje banpass och lopp genererade något så var istället känslan att jag grävde mig djupare och djupare ned i en grop. Botten blev dagarna efter Lag-EM (som för övrigt det enda tillfället under juni som fick godkänt). Dagen efter körde jag ett banpass, men tiderna var ljusår ifrån vad jag hade gjort tidigare och jag var helt slut på energi. Efter några få dagar av återhämtning var det dags för Sollentuna GP men återigen var benen helt kraftlösa. Där och då kände jag att jag ville lägga ned säsongen.

Man kan säga att vändningen för mig var två samtal med ungefär två veckors mellanrum. Det första skedde direkt efter Sollentuna GP och var med Michel Tornéus. Jag och min tränare hade diskuterat möjligheten att min kropp inte hade varit riktigt redo för de hårda träningspassen och att jag hade blivit övertränad. Jag var inte helt sugen på idén att vila mitt under säsongen men när jag pratade med Michel tyckte han att det var ett självklart val. Jag fick många goda råd från ”landslagets pappa” och beslutade mig för att ta ca 2v med endast lätt jogg och stegringar som träning. 2v gick och jag började träna ordentligt igen. Första uthållighetspasset gick bra, men så fort jag gick på banan kändes det lite sämre igen. Det var då som nästa samtal kom och det samtalet kan mer eller mindre ha räddat min säsong. Jag berättade lite om min träningskänsla för Johan Rogestedt och hur jag funderade över resten av säsongen. Då kom han fram med förslaget att jag kanske skulle försöka bygga vidare på mina nuvarande styrkor istället för att försöka stressa fram mina gamla styrkor resten av säsongen. Att ens konkurrenter kan vara ens vänner och ge den här typen av råd är för övrigt något som jag älskar med friidrotten. Man är motståndare under några få varv på banan men står på samma sida resten av tiden.  Jag och min tränare köpte i alla fall Johans resonemang direkt och de kommande veckorna präglades av intervaller med uthållighetsinriktning, som sedan också kompletterades med snabbhet. Jag skulle inte dra på mig någon tung syra och ganska direkt kände jag mig som en ny människa. Fokus låg på att förbereda mig så bra som möjligt inför SM. Dock var jag inte helt säker på vad jag skulle springa för sträcka. Till slut bestämde jag mig för att dubblera då mina 1500-pass gick från klarhet till klarhet.

Väl på SM så gick allt så bra som jag hade kunnat hoppas. 1500m-loppet var en ganska långsam historia, men med 200m kvar kände jag mig stark och kunde kontrollera in i mål. Vid 800m-loppet gjorde jag lite taktiska missar, men det var inget som avgjorde utgången av loppet. Kramer stod i särklass och jag var nöjd med silvermedaljen. Detta ledde till en dubblering på finnkampen och känslan vid lördagens batalj i löpningens blå band är den bästa jag har haft på två år. Ingen stumhet någonstans under loppet och kunde ta i lagom mycket för att ta hem segern. Hade varit kul att springa ett lopp med fart från start och dyka ned under 3.40, men det får bli kommande säsong. 800m på lördagen var ingen höjdare. Jag hade väldigt svårt att sova kvällen innan och om jag är helt ärlig kände jag mig lite omotiverad. Kände mig stum och orkade inte riktigt pressa mig själv. Efter loppet var jag var ganska arg på mig själv över min inställning, men var samtidigt glad över att jag kunde avsluta säsongen skadefri. Närmast väntar 2-3v vila/fri lek vilket passar bra nu när jag ska komma in i universitetslivet också (industriell ekonomi på KTH). Därefter en förhoppningsvis givande grundträning och flera träningsläger innan säsongen 2018 drar igång. Först ska jag dock ta en bit choklad till och njuta av ett par veckors dekadens.

Vi hörs!

 Dela på Facebook