Vad är det jag vill uppnå?

Stafettblogg  

Crosstrainer tillsammans med min goda vän Max en söndag i november.

Jag får ofta frågan om vad det är jag vill uppnå med min träning och elitsatsning. I det här blogginlägget tänkte jag skriva mina tankar och mitt svar på den frågan.

För mig är löpning en del av en livstil och något jag i nio av tio fall finner lustfyllt. De tillfällen jag inte alltid tycker att det är lustfyllt är vid de tillfällen jag känner mig trött och sliten i kroppen. De andra tillfällen ser jag fram emot att får komma ut och springa. Senaste tre månaderna har jag fått tillbaka lusten att springa riktigt tuffa intervallpass, trösklar och snabbdistanser och det har berott på att min kropp både fysiskt och psykiskt är återhämtad. Det har alltså tagit cirka 1,5 år från det att jag bestämde mig för att lägga ner min elitsatsning till dess att jag var helt återställd. Innan när jag var övertränad så kunde jag ibland ha riktig ångest innan ett hårdare träningspass eftersom jag visste att det skulle bli en hemsk upplevelse eftersom min kropp var så nerkörd och sliten. Jag kom liksom inte upp i puls och kroppen svarade inte. Det kändes som om jag körde en riktig skitbil direkt på fälgarna utan däck.

Med facit i hand så borde jag själv kunnat dra slutsatsen att det var något i kroppen som var fel men jag ville liksom inte ta in det. Vid den tidpunkten hade mina värden börjat bli bättre men antagligen var mina testosteronvärden redan i botten då men eftersom dessa värden inte testades förrän i februari 2016 så trodde jag att allt var bra och att det bara var att tuta och köra. Jag kände att något var fel men eftersom värden var ”ok” så kunde jag inte ”vika” ner mig.

Enda gången jag har fått bryta ett intervallpass var sommaren 2015 när jag skulle köra 8x1000m med 60 sek vila. Jag körde nästan alltid mina 1000 meters intervaller i ett industriområde i Lund där jag körde fram och tillbaka. På så sätt kunde jag hela tiden relatera till tiderna för att kolla av formen. Den dagen kände jag på eftermiddagen på jobbet att jag var rejält seg i kroppen men jag hade bestämt mig för att köra intervaller oavsett vad. Uppvärmningen var grymt seg och första intervallen gick jag på 100% och landade på 3.07-3.08. Jag hade rejält ont i ena baksidan av låret och sprang och haltade. Intervallen tillbaka gick på 3.13 och jag haltade än mer. Tredje intervallen påbörjades med efter cirka 200m bröt jag. Det gjorde för ont i baksidan och kroppen var slut. Jag fick rejäl ångest, gick tre kilometer hem och satte mig på spinningcykeln och körde 10x2min. Vilade det kunde jag inte göra trots att det var precis det kroppen behövde.

Till skillnaden från då så känner jag mig nu istället som en Ferrari där jag liksom har fått hålla tillbaka på morgondistansen innan eftermiddagens intervallpass. Det har varit en grym känsla och jag har bara velat spurta som i filmen Forrest Gump. Det är just den här känslan när allt går lätt som gör att jag lägger ner ”blod, svett och tårar”(Winston Churcill) för att se hur bra jag kan bli. Känslan när man ser fram emot passen och känslan när man är i riktigt bra form. Den känslan kan man inte köpa för pengar utan det är något man uppnår genom hård och smart träning och bra rutiner i livet i övrigt. Jag ser inte det som att jag offrar en massa utan att jag investerar min tid i något som jag älskar och som jag tycker går att jämföra med Maslows (behovstrappa) där första trappsteget är att få sina fysiska behov tillgodosedda och sista trappsteget som en människa kan uppnå är självförverkligande. Jag vill helt enkelt se hur bra jag kan bli och jag kan se det som ett självförverkligande av mig själv. Jag ser på självförverkligande likt Maslow där varje människa har medfödda betingelser, ett slags natur, som det finns en naturgiven drivkraft att förverkliga. För mig är den drivkraften och självförverkligandet löpning och det betyder att jag vill se vad jag går för och hur bra jag kan bli. Den där veckan i maj 2015 fanns inte den känslan alls och hade inte gjort det på nästan ett år och det var därför jag bestämde mig för att lägga ner min elitsatsning. Det var helt enkelt inte värt det längre efter ett år med dålig hälsa och en slutkörd kropp.

Nu vilar jag varannan söndag och det är den jobbigaste dagen den veckan. Jag börjar dock vänja mig och när jag ibland får tanken att jag vill ut och springa på vilodagen så ställer jag mig frågan om jag vill springa snabbt på intervallerna imorgon eller långsamt (jag kör alltid intervaller på måndagarna). Svaret på den frågan blir förstås ja, alltså skall jag inte ut och springa nu! För mig är det lite som KBT-terapi där jag får arbeta med tanke-känsla-handling.

Resan mot mina mål är inte något jag våndas för utan oftast älskar jag det och känner mig motiverad. Det är klart att det finns tillfällen när jag inte alls är motiverad men det hör liksom till att man skall känna så ibland för att sen kunna njuta desto mer de andra nio av tio tillfällen när allt känns lätt och bra. Det är kontrasterna som liksom tillhör sporten, och allt i livet, och att resa sig när det går dåligt och njuta när allt flyter på och resultaten går ens väg.

Träna smartast och inte hårdast och fokusera på en bra kost och god sömn!

Ha de gott!

Mvh Johan

 Dela på Facebook