Vad vi skrattar åt när vi skrattar åt en löpare med paraply

Ove Haugen  

 

Har det hänt något roligt i helgen? undrade kollegerna på frilanskontoret. Jag kom först inte på något särskilt, men sedan mindes jag att jag såg en man som löptränade i regnet med ett uppslaget paraply i handen. Det var kul, tyckte jag. Alltså berättade jag om detta i ett inlägg på Facebook, varpå en av vännerna kommenterade: ”Alla människor som avviker från normen är roliga eller farliga i vårt samhälle. Egentligen säger det mer om hur snäv tolerans vi har för det avvikande. Och det är ju lite tragikomiskt…”

Min första tanke när jag läste kommentaren var att han drog lite väl höga växlar på en liten vardagsobservation, men att han ändå hade en poäng. Min andra tanke var att ett skratt utlöst av en avvikande händelse tvärtom kan vittna om en hög tolerans för det avvikande (om det nu inte handlar om ett hånskratt, vilket uttrycker förakt eller rent av hat).

Låt mig förklara: jag skrattar när jag ställs inför det annorlunda just för att det är annorlunda, just för att något visar sig avvika från det jag trodde. Det är så all humor, verbal som visuell, fungerar. Det är så ett skämt, avsiktlig så väl som ofrivilligt, är uppbyggt. Har du humor så har du förmågan att kunna se något ur en ett oväntat perspektiv – du accepterar att berättelsen tar en annan riktning än den du väntade dig – och har du den förmågan är du troligen ingen inskränkt person. Det typiska kännetecknet för en fundamentalist är att hen saknar humor, anser bland andra den israeliska författaren Amos Oz.

Med andra ord har jag en jättehög tolerans för folk som löptränar med paraplyer (åtminstone så länge jag slipper springa bredvid dem i något lopp). Jag har lika hög tolerans för paraplylöpare som jag har för den man jag såg för ett tag sen, som löptränade med en chihuahua under armen. Lite lägre tolerans har jag dock för den kvinna jag en gång såg löpträna med en tänd cigarett i munnen. I och för sig var detta också en rolig syn, men det väckte också en viss oro. Här har vi en splittrad människa, tänkte jag.

Men åter igen: det oväntade stimulerar smilbanden. Det var samma mekanism som trädde i kraft när jag läste Markus Torgebys fina bok Löparens hjärta och han beskrev sin första löpträning på Slottsskogsvallen i Göteborg. När han ankommer stället – sundhetens högborg, den vältränade kroppens tempel – tycker han sig känna igen en person vid ingången. Det är Patrik Sjöberg som står lutad mot en sportbil och röker.
Jag vill inte påstå att jag gapskrattade, men det är en rolig bild.

Allra roligast, ifråga om löpning och humor, är dock Monty Pythons Silly Olympics. Kan någon som någon gång befunnit sig i startområdet innan ett maratonlopp eller en halvmara låta bli att skratta åt deras maraton för inkontinenta?
Håll till godo!

 Dela på Facebook