Valencia marathon.

Johanna  

 

 

I nedanstående blogginlägg visar jag att det går och vad just min styrka är. En snabb återhämtning och att ändå prestera på en  hyfsat hög nivå  .  Hade jag avstått Kinaultran så hade garanterat Valencia blivit någon minut snabbare men det tar vi nästa år  och Kina ultran hade jag aldrig velat avstå . Nu tackar jag kroppen för jag kunnat göra alla dessa äventyr .

 

Hur många lopp man klarar är givetvis individuellt och inget jag rekommenderar någon att testa om man inte känner  sin kropp . Det var heller aldrig min ambition från början att springa alla dessa  utan det bara blev så.  Nu har jag testat det och Valencia maraton blev sista etappen .

Alla medaljer har en baksida som bär på  en historia och vägen dit är givetvis inte gratis !

 

 

Valencia marathon .

En medalj värd att springas för .

 

 

 

Vissa vägar är lite tyngre än andra på många sätt bara för att det känns så hela vägen från starten till målet  . På många sätt är jag stolt över att jag fixar en mara på tiden 2.55 till tre h lätt och stabilt  efter ett år med många lopp . Men å andra sidan vill jag också se hur mycket annorlunda vägen kan bli när kroppen svarar igen på träningen fokuserat och exemplariskt och bloggen är ett sätt att dela med mig av reflektioner och upplevelser.

Jag vet att den dagen kommer  när jag ler med hela JAG till.100 procent och där var jag inte nu varken mentalt fysiskt eller psykiskt men å andra sidan var det inte min inställning från början heller.

 

 

 

Valencia maraton över . Ett lopp som blev det sista för i år .

Ett riktigt fint arrangemang . Jag hade bestämt tidigt i år  att åka hit tillsammans med Karin som är fru till Johan som jag brukar träna med och som även är ledare på mina löpkurser.  Denna gång skulle Karin istället springa  distansen 10 km och vi skulle få en tjejhelg.

 

Den här hösten har jag sprungit många  längre lopp inom en kort tidsperiod  ( 4 lopp)

Ultravasan 45.

Lidingöloppet 30.

Fuxian lake Ultra 50 k i Kina

Och nu Valencia maraton endast 6 v efter ultran .

alla inom 2 månader )  och inte ett endast 10 km eller kortare sedan i juli. Trots det tyckte jag att kroppen ändå återhämtat sig bra och att farten visat sig , så att för en vecka  sedan bestämde jag mig ändå för att prova gå på mot sub 3 på Valencia maraton . Inte mot ett pers men att få en bra avslutning ner mot under 3 h och med en liten dröm på under 2.55.

 

Tyvärr .

Trots flera besök hos sjukgymnast är inte kroppen muskulärt i balans och ryggen krånglar så musklerna spänner sig   och det som gör mig glad är att jag vet att bara jag får bukt  med det kommer allt släppa . Ingen smärta eller skada men spändhet  .

Utöver det har träningen senaste 3 veckorna efter jag kom hem från Kina  flutit på över förväntan och jag har legat på ca 7 mil  till 9 mil förutom 1 v med lugnare pass innan maran . Glädjen har successivt kommit och suget efter att tävla  också .

 

Förföljda av otur ?

Redan innan avresan  hade vi otur då vårt plan som skulle gått från Luleå kl 13 på fredagen plötsligt ställdes in och vi flyttades fram till lördag . Att komma fram sent dagen före ett maraton är inte optimalt men efter en lång dag landade vi i lägenheten  där vi lagade en enkel middag och fixade förberedelser inför loppet .

 

Tävlingsdagen!

Kl 05.30 ringde klockan och då hade jag bara sovit 4 h. Både Karin och jag var uppe i varv efter den långa resan med tillstötande komplikationer efter vägen . Dessutom visste vi inte hur vi skulle ta oss till starten men det visade dig vara plättlätt  och tog oss 25 min till fots. Min enda uppvärmning förövrigt.

 

Det visade sig att Valencia maraton trots sina dryga 20 000 deltagare lyckats med ett toppen arrangemang.  Vilken folkfest ! Allt flöt på och till och med toaletter behövde man inte slåss om heller.

Citut  de art.  Massor av häftiga konstverk omringade start och  mål .

 

Kl 08 lämnade jag Karin och gick mot vädkinlämningen .

 

Karin var redo för 1a milloppet på asfalt . Hennes mål under 1 h helst .

 

Själv  hoppade jag  in i min gröna fålla där jag var  nästan ensam kvinna med en massa snabba män . Jag var placerad i ledet för 2.25 till 2.55 baserat på mitt resultat från Stockholm maraton i år.

 

När starten gick var det trångt och gick mer långsamt än det brukar göra vilket jag störde mig på . I efterjsnd var det givetvis galet eftersom jag borde hållit igen . Jag märkte  att jag sprang alldeles för fort 3.53 och var nästan burdus och stressad .  1a km och redan där borde jag bromsat mig men det kändes lätt då och jag var sugen . Vem vet kanske kroppen svarar som den likaväl kunnat göra. Det vet vi alla som gjort en mara att förstå 5 km är avgörande och är det tungt då så blir resan troligen inte så amgenäm.

Någonstans under loppet !

– Var klok nu försökte jag säga till mig själv. Efter km 5  tänkte jag att allt annat förutom benen kändes bra och de kändes stumma och stela och inte alls så där som de varit . Mina fina löppass på bandet vittnade om att snabbheten funnits men kanske inte till maraton riktigt än . Men jag ville prova .

Vid 10 tog jag en gel som jag förvarade i fickorna på min snygga löparkjol och givetvis sprutade den rätt upp i ansiktet och kladdade ner hela mig. Mysigt värre .

Vid  15 kändes det inte alls så där lätt i steget .  Det kändes som om jag inte hade driv i steget rent ut sagt  och var tvungen ändra mitt steg just därför.  Landade på hälen och bromsade mig själv. Helvete !

Nu förstår jag hur alla ni känner,  vars ben stumnar  vid 30 km och ni tappar fart ,  men mina kändes så snabbt in i loppet  och det är ingen höjdare på ett längre lopp.

Vid varje 5 km visade min klocka dessutom alltid 400 m för långt så det var frustrerande när sedan skylten för distansen jag trodde jag passerat  dök upp och jag trodde jag nästan närmade mig nästa km. Utöver det var solen med och temperaturen perfekt !

 

Vid 21 km hade jag tappat min tidsplan  för en under 2.54 tid,  what  so  ever  och den 1a  passerades på

1.26 minuter plus . Hur tusan skulle detta sluta? Jag funderade på om det var någon idé att fortsätta ligga på i denna fart när jag ändå kände att musklerna stumnade . Sänker jag farten lite kan jag njuta lite mer, absolut var det så men då blir sluttiden sämre .

Kanske jag hellre skulle bryta och vara nöjd med ett långpass  men jag har aldrig brutit En mara och min styrka ligger i att alltid kämpa även när det tar emot . Det skulle jag även nu.

 

BRYTA? Jag .?!  Nej nej

Jag är här för att springa  och dricka mitt bubbel som smakar bäst efter genomförandet och även om jag inte fick riktigt det gensvar jag önskar ska jag njuta av en målgång som jag visste skulle bli en tid många bara drömmer om.

Samtal med mig själv .

-Kanske skulle jag dra ner på farten och ta sista 15 km i långpassfart ändå tänkte jag . Fast det kändes också tråkigt .  Onödigt och svagt .

 

Jag pinnade på och vid 30 tappade jag ytterligare i någon km samtidigt som jag tog en gel  till blandat med vatten  . Jag hade ingen mental ork och jävlar anamma  men det var heller aldrig jobbigt mer än muskulärt.   Det konstiga var att jag ibland liksom hittade mitt löpsteg med driv och frånskjut och då kändes det lätt igen. Nästintill magiskt .  Jag sprang ojämnt och hackigt och det betyder att jag egentligen har farten i kroppen men saknade muskulär styrka och mental styrka .

Jag som brukar kunna luta mig tillbaka i min trygghet och starka kropp kände mig inte alls stabil . Det till trots hade jag väldigt många positiva delar också med loppet jämfört med tidigare maror. Tex kändes distansen inte oövervinnerlig och jag hade nog kunnat fortsätta någon mil till  i denna fart .

 

En annan reflektion var törsten . Hur mycket jag än drack ville jag ha mer . Stor eloge för att de serverade vatten efter banan och för att de aldrig missade oss och gav proffsig service även om man inte var i elitledet där man  har egna flaskor . Tur också på sätt och vis att loppet inte var längre trots allt eftersom min mage gav upp vid 5 km kvar och jag nästintill fick knipa för att inte göra på mig .

 

Målgången var vacker och blå .

Syftar på mattan och stämningen och inte på min grimaserande  nuna . Det var nästan lika magisk som på Stockholm maraton men långt ifrån tårdrypande och känslofyllt . Kände mig grymt otillfredtälld och nästan aningen besviken just då!

Klockan stannade på 2.55.35 som korrigerade till 2.55.20 vilket blev en 27e plats och 5a i min åldersklass .  Jag kan inte vara missnöjd !

Riktigt så här glad var jag inte utan jag fick faktiskt anstränga mig lite direkt efter målgång men sedan insåg jag att jag ändå är nöjd .

Jag har så mycket mer i mig och även om jag  gjorde en för många bra tid så ville jag mer och det vill vi väl alla även karin som nådde tiden 1.06.18 på 10 km. Men någonstans har jag ändå självinsikt och fattar hur fantastiskt det ändå är att sitta här idag och känna mig då ledig i kroppen som jag ändå gör . Knappt mörbultad .

 

Team Nordqvist/Nilsson kommer alltid vara bästa teamet! En oförglömlig resa.

 

Det är här jag frågar mig själv varför jag känner  mig besviken när jag egentligen vet hur vägen fram har sett ut . Jag borde vara nöjd och känna tacksamhet .  Ju mer jag får perspektiv så ändras min inställning och jag stannar i den känslan utan att skynda vidare . Framåt kommer jag ändå . Det är så förälskat lätt att köra på utan att stanna upp och reflektera och jag vill inte hamna där . En målgång varar så kort tid men vägen fram och efter vårat för evigt liksom känslan och minnet i hjärtat djupt bevarad .

 

Endast jag vet vad som krävs .  Jag har viljan och hjärtat och förutsättningarna .Tillsammans med sjukgymnasten Anna måste vi hitta lösningen på varför musklerna runt höft och säte inte fungerar som de ska och att jag tappar steget redan efter 10  när min styrka varit att orka hålla länge . Det är inte tiden jag jagar utan känslan och den fanns INTE nu men den kommer tillbaka .

Målet var ändå fantastiskt och jag orkade trycka på sista 3 km i 4 fart igen .

 

Det är nu två dagar efter maran och återigen känns kroppen fräsch . Visst har jag lite ömt på låren  men inte på något konstigt vis . Staden Valencia bjuder på det mesta och med en gps och fingertoppskänsla kommer man långt

 

Vi upptäcker ständigt nya saker . Stranden gav mig energi och en dryg timme joggandes  gjorde susen för återhämtningen .

 

 

Mot nya mål . Med nytt driv i steget.   I morgon bär det hem mot Luleå och då väntar snön och mörkret

Tack för 5 fantastiska dagar och tack alla som följt mig !

 

 

 

Adios !

 

 Dela på Facebook