Varför jag mådde dåligt? Från inre kris till inre styrka.

Joel Stenow  

Det finns människor som känner mig och som fick del av mitt inre kaos i slutet av 2017. Det var inte de det var synd om, det var mig. Men lite synd är det om alla människor som får stå bredvid någon som mår dåligt. Hjälplöshet, maktlöshet, tröstlöshet. Man står i avsaknad av så mycket, när man står bredvid någon som mår dåligt. Så nog är det lite synd om dem. Även om det inte det är dem det är synd om.

För min del vände skeppet, som i en handvändning. Jag vill förstå varför.

Varför jag mådde dåligt?

I samband med födseln av min dotter drabbades jag av en djup inre kris. Trots nio månaders förberedelser var jag inte förberedd på vad jag skulle möta. Livet trängde sig så tätt inpå mig att det i vissa stunder var svårt att andas. Det var så intensivt kramande att det värkte inombords. Utan att röja varken min eller min dotters integritet, hör det till saken att allt inte gick som det var tänkt. Även om det är bra nu.

Ut kom jag med en enda stor insikt: ”vad som helst, kan drabba vem som helst, när som helst.” Det illusoriska golv av trygghet jag stått på, sammanfogat av principer, förnekelser, förenklingar, okunnighet, omogenhet, oerfarenhet – försvann. Det handlar inte om att jag förlorade min trygghetsgrund. Det handlar om att den trygghetsgrund jag trott mig stå på, aldrig funnits.

Djupt inombords vet vi: ”vad som helst, kan drabba vem som helst, när som helst.” När vi blir intensivt påminda om just det, kan vi reagera både psykiskt och fysiskt. Min reaktion skickade mig i given riktning – till att livet inte borde ägnas åt sådant jag motsätter mig. Att livet borde ägnas åt sådant som föder liv och mening! Under loppet av några få veckor hade jag i min fantasi istället för läkare varit lärare, lektor, rektor, författare, politiker, kulturminister, akademiledamot, FN-delegat, miljöaktivist, löptränare och elitlöpare. Jag önskar, i inbilsk ödmjukhet, att detta vore en överdrift. Det är det inte.

Ingenstans i min fantasi stod det: ägna ditt liv åt att scrolla i ett journalsystem.

Jag var helt bestämd: ”aldrig mer vill jag återse läkarprogrammet!” Nu har jag läst åtta veckor av den sjunde terminen, och jag vänder inte åter.

Så vad hände? Hur gick inre kris, till inre styrka? Jag ger er fem anledningar.

1. Jag utsatte mig aktivt för inspirationskällor

Varför är den svenska sjukvården, med sina stora själadödande portioner, värd att jobba för? Jag letade efter böcker skrivna av läkare. Hans Roslings bok vägde tyngst och jag läste den under julen. Insikten slog mig hårt: om den svenska sjukvården varit sämre än vad den är, hade jag kanske varit död i blodförgiftning, förlorat nära och kära i förtid, eller levt i en, efter sjukhusvistelser, utfattig familj. Inspiration är nyckeln till motivation – plötsligt var jag tacksam istället för bitter över att vara en del av denna världsledande enhet, och jag kände mig motiverad till att få bidra med mitt.

2. Jag lät dörrar hållas öppna

Att hoppa av läkarutbildningen skulle stänga en dörr som jag velat hålla öppen sedan jag var tolv: att bli läkare. Att hoppa av och istället börja läsa till lärare skulle öppna en dörr: att bli lärare. Men samtidigt skulle det stänga många dörrar. Jag började tänka i termer av ”kanske är det inte helt rätt. Men det kan inte vara helt fel.” Det handlade om vad som behöll flest möjligheter, framför vad som utgjorde flest begränsningar. Med den inställningen motiverades jag plötsligt – en läkarexamen är aldrig helt fel. Jag motiverades också till att lära mig ett nytt språk, att fortsätta läsa så mycket jag förmår, att träna så hårt jag orkar. Även om det inte skulle vara helt rätt, så kan det rimligen inte vara helt fel – eftersom det öppnar dörrar.

3. Jag sov

Jag önskar att mina känslor när jag mådde dåligt kunde spegla verkligheten, åtminstone lite. Men på grund av sömnbrist, och brist på återhämtning även dagtid, blev jag rubbad. Deprimerad, om man så vill. Jag sov i över tolv timmar några nätter, och plötsligt levde jag i en annan sinnesstämning. Människan klarar mycket, men inte hur länge som helst.

4. Jag gav mig chans att klara, det jag inte trott mig klara

Tre tentor hade jag framför mig, de skulle klaras av under loppet av en vecka. Innan jul var det otänkbart att överhuvudtaget ge det ett försök. Men med tre veckors distanserande (i form av sjukskrivning) gav jag det mer än ”ett försök.” Jag gav det mitt yttersta.

En vecka innan den stora tentan lämnade jag min lilla familj kvar hos vår stora familj i södern, reste mot Umeå och läste där varje vaken timme. Från klockan sju på morgonen till klockan tio på kvällen. Oavbrutet i pass om trettio minuter, med fem minuters paus, med trettio minuters lunch mitt på dagen. Nästan åttio timmar på sex dagar, inklusive tre tentor (och fyra nödvändiga löprundor). Av det lärde jag mig:

  1. Man hinner allt man behöver på fem minuter om man bara har sig själv att tänka på
  2. Vissa halvtimmar är dåliga, vissa är bra: så måste det få vara – ge inte upp under de dåliga!
  3. Det mest förödande för motivationen är tanken: det kommer inte att gå, jag kommer inte att klara det.

Jag lärde mig också tillräckligt under de dagarna för att få godkänt på tentorna. Alla tre.

5. Jag besteg berget

Med inspiration, öppna dörrar, bra sömn, och mitt yttersta försök till att klara det jag inte trott mig klara, stod jag inför valet att stå för vad jag sagt: ”jag ska aldrig mer sätta min fot på läkarprogrammet”, eller att fortsätta men med nya erfarenheter och insikter. Jag valde att fortsätta och möttes av ytterligare en insikt: oavsett hur starkt jag känner någonting, kan mina känslor ljuga. Mina känslor kan skrika mig i ansiktet att ingenting går, att jag inte duger någonting till, att ingenting kommer att bli som det är tänkt. Men känslorna kan ljuga. Och det gör de ofta.

Inför den förra terminen tjöt alla varningsklockor: detta är en ekvation utan svar! Vara omotiverad till utbildningen under utbildningens mest krävande termin, passionerat leva för löpning och läsning – och bli pappa. Detta kommer inte att gå! Men det gick ju? Trots, till och med, att ”allt inte gick som det var tänkt.” Jag hade mätt berget i mitt inre, i min själ, innan jag ens tagit mitt första steg. Känslorna sade mig att denna bergsbestigning skulle vara mig övermäktig – det är helt enkelt för högt. Men så visade det sig, att jag nådde toppen mycket lättare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Den senaste tiden har medfört många lärdomar. Vem det är synd om kan man fundera över. Inte är det mig i alla fall.

Jag låter Dag Hammarskjöld avsluta även detta inlägg, som uppmanade:

”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Först då ska du se hur lågt det var.”

 Dela på Facebook