Varför springer vi?

Andreas Åhwall  

På hemsidan svenskalopare.se har Friidrottsförbundet under rubriken Varför springer du? samlat en rad intervjuer med svenska elitlöpare. Ett femtontal löpare får dela med sig av sina träningstips och favoritpass, berätta om det bästa med löpningen samt självfallet svara på frågan Varför springer du?

Ett genomgående tema i svaren är glädjen i löpningen. Att det är en frihet att snöra på sig löparskorna och att träningen hjälper en att må bra. De flesta nämner också tillfredsställelsen i att utmana sig själv och att tänja på sina gränser. Att fallenheten för idrotten bidragit till motivationen är ett återkommande inslag, men endast fem av de intervjuade nämner tävlingsmomentet gentemot andra, konkreta prestationsmål eller helt enkelt att vinna som primära drivkrafter till satsningen.

Själv svarar jag precis som den genomsnittlige svenske elitlöparen:

”Löpning är en livsstil. Om jag inte rör på mig blir jag rastlös och irriterad. Löpningen är en frihet, eftersom jag kan träna när och var jag vill. Det enda jag behöver är ett par skor.

Jag älskar nya utmaningar och känslan av att ha uppnått något när jag lyckas med en målsättning.

Att det just är löpning jag håller på med beror också på att jag är bra på det. Det är alltid roligt att syssla med något man är duktig på och där jag kan nå framgångar och bra placeringar.”

Missförstå mig rätt. Naturligtvis har jag, precis som jag är övertygad om att samtliga övriga intervjuade har, tydliga prestationsmål som jag vill uppnå med min satsning. Det är dessa målsättningar som får mig att snöra på mig skorna även de där dagarna då regnet öser ner, vinden viner, benen värker och jag egentligen helst hade velat ligga kvar och mysa i den varma mjuka sängen. Dessa målsättningar är viktiga och nödvändiga, men det är inte de som får mig att genomföra de resterande nio av tio träningspassen. De passen genomför jag med glädje och passion, av kärlek till löpningen!

Ett antal intressanta frågeställningar uppenbarar sig när man läser nämnda intervjuer. Glädjen i löpningen verkar vara nyckeln till att orka satsa år efter år, men är det nyckeln till framgång? Hade vi varit mer framgångsrika om vi varit mer resultatfokuserade och mindre glädjefokuserade? Kan man i sammanhanget att utmana sig själv och pressa sig till max vara prestationsfokuserad utan att vara resultatfokuserad? Kan man lyckas som löpare utan att vara tävlingsinriktad?

Jag har ingen intention att besvara dessa frågor, åtminstone inte här och nu, det är de alltför komplexa för att låta sig göras. Dessutom finns kanske inte ens något objektivt svar, utan endast subjektiva åsikter. Hursomhelst är frågeställningarna intressanta att fundera och filosofera kring. Vill ni läsa mer om mina träningstips och det bästa med löpningen finns hela intervjun här!

 Dela på Facebook