VIKTIGA Vikbovändan!

Löparglädje  

OK! Vi börjar med fakta. När jag spurtade i mål (ALLTID spurta i mål) visade min Garmin 45,02 km och att jag hållit på i 4 timmar och 41 minuter. Efter målgång skriker Frida Södermark, den fantastiska ultralöperskan och en av arrangörerna till loppet, väldigt glatt och väldigt högt: ”Marie! Marie! Gå ingenstans nu – det är prisutdelning och du är trea! Hahaaaa. Jag bara skrattade – jag hann PRECIS, verkligen PRECIS, komma i mål till prisutdelningen. Och så tänkte jag på mitt lopp – jag som gosat ganska länge med en alpackaunge, snackat med strutsar, kossor och hästar på vägen, pratat med och tackat alla funktionärer och personer vid energistationerna och berömt söt ”hjälpfunktionär” på sådär fem år för hennes glitterklänning osv. osv. – och haft fokus på att må bra och inte på att jaga någon tid eller placering. Och så kommer jag ändå trea! Chock och glädje. Viktigt? Nej – det är inte det jag menar med att det som hände i går var viktigt. Att prestera är en drivkraft för mig – i allt annat än löpning skulle jag säga. Men när det kommer till löpningen – då är det bara glädje, harmoni och känslan av frihet som driver mig. Att då också kunna leverera tid och placering. Stolthet känner jag då.

Jag, till vänster i bild som trea och de andra två pristagarna. Nummer två i mitten och segraren till höger. De utklassade mig totalt och har, som ni ser, varit i mål ett tag..haha.

Så i går hemma i Stockholm firade jag, som jag alltid gör efter mina lopp, med öl och chips. Igår lite extra stilfullt med Vikbovändans egen öl! ”Persbärs” från Gisselö Gårdsbryggeri, ett av alla de ställen vi passerade under loppet. Och ja, jag gjorde faktiskt även personbästa på 45 km igår. Förra – och enda – gången jag tagit mig an den distansen var i förra årets Ultravasa och då med tiden 4 timmar och 48 minuter – så det var helt rätt med en ”Persbärs”!

Men Vikbovändan då – vad är det för lopp? Och varför hävdar jag att Vikbovändan var VIKTIG?

Detaljer om loppet ska jag inte gå in på – det blir bäst om att läsa på hemsidan http://www.vikbovandan.se – men vad loppet innebär i upplevelse vågar jag sätta ner foten i.

Bakgrund till varför Vikbovändan var så VIKTÍG för mig – jag, som inte skulle springa någon ultra eller något maraton i sommar. Jag sprang Stockholm Marathon i juni och jag sprang utmanande pass i ”mina” berg på Fuerteventura vid midsommar. Sommaren skulle bli fylld av den vanliga myslöpningen med hunden och mina vanliga terrängpass – så var planen. Inga lopp. Ingen uppladdning. Inga tuffa utmaningar. Så ändras förutsättningarna kring sommaren från en dag till en annan. Av helt förklarliga skäl men också helt utan min möjliga påverkan. Direkt börjar jag då leta lopp. ”Inga fler asfaltsmaraton, men gärna en terräng-ultra” – så gick tankarna.  Eftersom löpningen för mig är vad meditation, yoga eller annan mindfulness kanske är för andra blir det direkt naturligt att söka mig till löparspåret när något skaver eller jag behöver komma till mitt eget rum för att må bra och känna min styrka och min frihet. ”Vikbovändan” dök upp i huvudet. ”Just det! Frida Södermarks lopp.” Jag gick in på loppets hemsida och möttes av bilder på vackra landskap, djur och glädje! Bilder jag nu har en egen relation till.

Såhär! Det var såhär det såg ut där vi sprang. Vikbolandet. Slättlandskap. Östergötland och svensk sommar. FOTO: VIKBOVÄNDAN

 

Och ja då – visst träffade vi strutsar! Mitt i ultran! På Vikboland Struts. Här är Frida Södermark vid en av varningsskyltarna för de (rätt kaxiga, måste jag säga) djuren. FOTO: VIKBOVÄNDAN.

 

Den här alpackaungen däremot, han var allt annat än kaxig! Gud så gosig och mysig och jag spenderade mer än en minut med gos hos honom på härliga Visätter gård. Där fick jag även nybryggt kaffe med ekologisk mjölk! FOTO: VIKBOVÄNDAN

Efter en kort avstämning med Frida om att det inte var en asfaltsultra anmälde jag mig. Det var den 2 juli och vips hade jag skapat mig glädje, drivkraft och en ny målbild för sommaren. Jag skulle gå i mål den 11 augusti efter mitt livs andra ultramaraton. Ja, det skulle jag! 

Tack vare Vikbovändan fick sommaren alltså en extra kraft för mig. Jag älskar upplevelsen av att springa. Och detta har helt klart att göra med alla mina år av knäont.  Löpning är lyx för mig, inget jag tar för givet och inte heller något jag tror att jag numera kan vara utan. Så sitter jag kvällen innan loppet hemma i Stockholm. Ont i en vad. Och jag som aldrig, aldrig, aldrig springer när jag har ont. Skulle jag inte få starta? Skulle jag inte få rensa mitt huvud på alla tankar? Skulle jag inte få ha min egen mentala glädje – den jag vet att jag faktiskt bara upplever när jag springer riktigt långt och länge? Rådig omgivning som känner mig övertalade mig. ”Du ska ner till Norrköping!” ”Du ska starta!” ”Du får väl bryta då!” ”Du kommer ångra dig om du inte åker till starten!” Sagt och gjort. På plats vid START!

Med ”GRYM”-flaska med Resorb, med min hund och med en Playlist fylld med energi och glada låtar som hjärntvätt. Klart att jag tog mig till STÁRT!

Varje steg var en mental utmaning, eftersom vartannat steg gjorde ont. Men inte farligt ont. Jag hade en överenskommelse med mig själv att om det blir VÄRRE i vaden så lägger jag av. Och om knäna, på grund av min lite annorlunda löpteknik för att kompensera vaden, börjar göra ont så lägger jag också av. Men inget av detta hände! Så jag körde på!

 

Jag vet att jag här tänkte att det verkligen gör ont, redan nu under START-banderollen; men att det bara är att le och välja att tänka bort det!

 

Som sagt! Le och tänka bort det! Jag ska ju ha KUL nu i massa minuter!

Vartannat steg gjorde som sagt ont. En helt ny upplevelse för mig. Men nyttig. Om jag inte visste det innan så vet jag två saker helt säkert nu. 1. Jag är väldigt mentalt stark. 2. Jag drivs av positiv energi från andra människor. Det jag var med om igår, det jag brottades med i tankarna och lyckades övervinna styrker nummer 1. Den påverkan alla fantastiska medtävlare hade på mig i kombination med mina egna tankar styrker nummer 2. Jag skulle vilja tacka var och en av er som var med i går. På riktigt! Jag har aldrig upplevt en sådan pepp från massa människor som jag inte har sett förr och som jag kanske aldrig kommer se igen. Jag hade på min musik, visst. Jag gick in i min bubbla. Men jag hörde er! Och jag försökte att tacka er och säga ”detsamma” när ni sa att jag var grym och såg stark ut. 

Av den anledningen var Vikbovändan också VIKTIG – ur ett mer humant och mänskligt perspektiv. Hur vi alla möttes i loppet. Cyklister och löpare. Med olika förutsättningar och med olika ambitioner. Och allt i den fina svenska sommaren och bland genuina gårdar, mejerier, bryggerier och kyrkor. Med fantastiska funktionärer och vackra djur som åskådare. Vartannat steg för mig gjorde ont, visst. Men varje steg, även de som gjorde ont, var också en känsla av glädje och frihet tack vare allt som Vikbovändan symboliserade. Kärlek och något genuint som är svårt att sätta fingret på.  Oj, nu låter jag nästan religiös. Men nej, rörd är bättre. För det här jag var med om i går var så förbannat fint. Och jag önskar och hoppas verkligen att fler får möjlighet att upptäcka det här loppet. Det är inget ”officiellt” lopp med kontrollmätt bana som du kan seedas på osv.  Och vad spelar det för roll om du älskar löpning? Om du även älskar lokalproducerade delikatesser är det loppet för dig – det kallas ju inte för inte ”Matmarathon på Vikbolandet”, eftersom alla gårdar bjuder på sina egenproducerade varor under loppet. Trist för mig som ännu inte ”lärt mig” äta samtidigt som jag springer. Men ett incitament att återvända. Inte bara för att jag vill tillbaka till gårdarna och även gosa mer med den där alpackaungen, utan för att jag vill uppleva Vikbolandet igen! Och så vann jag ju en massage också, att lösas in i Norrköping. Det blir perfekt som kombination.

Tusen tack för Vikbovändan. VIKTIG, som sagt, på så många sätt!

Och vaden då? Hahaaa. Skrattar åt det med. Den är. Bättre! OK, jag ska nog ändå inte dra någon förhastad slutsats om att: ”Har du ont i en vad – spring 45 km under fem timmar.” Men det är sanningen för mig. Och idag känns kroppen lite stel, men annars som vanligt. Så det blev vanliga energin i morse med min Border collie-fröken och så en grym och genuin glädje och stolthet av vad jag gjorde.

För jag gjorde det! Tack vare min mentala styrka, två underbart starka ben och fantastiska Norrköpingsbor.

KRAM från mig!

Marie

 

 Dela på Facebook