Vinna i stranda var ett bevis

Yoie  

 

Stranda fjord trail race skulle bli mitt första långdistans lopp på 4år och ocksåmitt längsta långlopp någonsin hittills med 33km 3000hm och en beräknad tävlingstiden på ca 5h.  2009 dsprang jag maraton sist på inte ens 3h.

Jag hade under en månads tid känt mig snabbare och tryggare på utförslöpningen. Knäet svullnar inte upp efter ett utförpassa och jag har kunnat köra 4st löppass över 3h i år. Vist blir jag trött och koordinationen i höger knäet är väldigt dåligt men jag är snabblärd och envis så det går hyfsat bra att hänga på ändå.

Träning med Två av världens bästa bergslöpare fick jag den senaste veckorna. bra sparring och en ny syn på vad långdistans var… Att springa 5-6h på ett pass hörde till vanligheterna,..!!Jag bara gapade åt deras upplägg och tränings timmar…
Jag trodde jag har kutade mycket mängd back in tha days… men det här var ju helt sinnes sjukt mycket mängd plus kvalité iform av hårda trösklar…
Jag tänkte att jag är fan inte där än… Min kropp orkar inte med alla dom här höjdmetrarna och långa passet i myr o teknisk terräng, kvalitén blir ju bara sunkig…
Så jag hängde på några pass och kom upp i mitt längsta pass på 4h!!! På fjället, helt död men med en känsla av stolthet och lycka att jag hade klarat det utan att sänka tempot för mycket. :P

Jag är sällan den starkaste på träningarna, jag bry mig inte om att vara hurtigast i gänget, jag kan tillomed gnälla om det går för fort eller för långt. Det spelar ändå bara roll om jag vinner pengar på tävling.
Jag har märkt att det inte funkar för mig att tävla som träning… Jag tar i för mycket även om jag bara ska träningstävla och en vinst kostar alltid en risk om man är som jag och bara har en växel så fort man ställer sig på startlinjen. Både mentalt och fysiskt är jag alltid 100% och det tär på alla energi.

Inför stranda var målbilden att vinna för då vet jag att jag blir starkare och hård som dynamit och jag ville ge det en match, jag trodde inte att det skulle gå att vinna efter att ha sett hur mycket dom här bergslöparna tränar och vilken tålighet dom består men att ha en målbild hjälper mig att förbereda och skärpa till mig.
Jag hade anmält mig till Stranda för att det var ett övermäktigt motstånd iform av bergsgudinnan (såkallad) Emelie Forsberg och dubblerad vinnare av Hornindalrunt och 2a på Tromsö skyrace tidigar i aug Malene Blikken från Norge och längdskidåkaren och bergslöparna Tuva Toftdal från Norge. Alla rutinerade. Och mot bra motstånd blir jag inspirerad.

Jag ägde inte redskap till att springa ett sånt här långlopp och har aldrig kutat med gel och energidryck vet jag inte ens hur det smakar… Så tack vare hjälp från min tävlings o träningskompis Andre fick jag utrustning och sedan instruktioner på hur det skulle gå till.

Damn damn damn äre idag jag får mig den där käftsmällar som säger att “Yoie… Du är långt ifrån att vara bra bergslöpare”.” Gå hem o lägg dig”.

Andre hade sagt att jag var stark men vad betydde hans ord mot konkurrensen..?!image

Stranda är nog det vackraste stället jag varit på, bergen var många och det såg helt sjukt kul att få kuta här. Himmelen var helt blå och 25grader. Perfekt men ändå inte om man ska springa 5h med bara en energi depå så allenergi fick man bära med sig själv under loppet.

Jag hade noll krav på det här loppet men natten till lördagen sov jag inte en blund. Kroppen var uppe i varv av förväntan, nervositet, ångest, flykt, rädsla och osäkerhet. Började fundera på varför jag har blivit så här nojjig det senaste året… Jag som aldrig var nervös förut och som alltid stod och jabbade slag med stort självförtroende innan start… Vad hände med den Yoie? Blev det för mycket hårda ord på slutet som gjorde att jag började tvivla, ville jag det här lite för mycket, var det alla lovord som runnit ur sanden som gjort att jag känt mig såvilsen, hade alla bakslag ändå fått mig att var avvaktande och skeptiskt.image
Ja kallas ju Yoie Balboa av en anledning…

Det var ett sinnes coolt lopp med oändliga vyer men jag uppfattade bara terrängen under loppet så kommer inte skriva om vyerna utan bara om det varierande terrängen som vi möttes av.

Tävlingsdagen
Markus svarade när jag ringde påväg till starten i buss.
-fan Torgeby jag mår skit, så jävla nojjig, vafan jag har ju ingen press, varför känner jag såhär… de e ju bara en töntig jävla löptävling, vafan.
*Gör din grej det spelar ingen roll hur det går, det här här ju ditt första race, ta det som en lärdom att bli bättre.

Som vanligt när jag ställer mig på startlinjen så rinner alla nervositet av mig direkt, hur nervös jag ändå varit. Jabbade lite i luften och gjorde mig redo med min nya löpväska med 1/2liter energi dryck och 4st gel.

Första delen var uppför och jag hade Emelie hack i häl. Jag gick inte ut hårt men var ändå i ledning så började undra hur låg fart man bör ha i sånt här lång lopp Vågade absolut inte pusha, det värsta skulle vara att tappa placering sista milen.
Efter 20mim skulle ja ta lite energi men upptäckte då att jag tappat alla mina gel…!!! NOOOO!! Jag kommer antagligen tappa otroligt mycket fart på slutet om jag inte har fått i mig energi.
Nu hade jag bara 1/2liter energidryck samt vatten i bäckarna. Jag hade målat på min arm när bäckarna skulle komma så jag kunde dycka ner huvudet och dricka.

Var först upp på toppen med marginal ca 1200hm 6/km. Hade Emelie bakom mig, hon var den enda jag såg. Brant klättringar som avslutades med lösa stenar sista km. Nu börjar utförslöpningen på lösa stenar och tänkte nu kommer hon… Och som en stuttsboll for Emelie om mig. Jag tyckte ändå att jag hade hyfsad koll på utförslöpningen men stenarna var spetsiga som spjut och rörde sig så att se Emelie helt oberörd skutta förbi fick mig att inse skillnaderna på erfarenhet ännu mer.

Så fort det planade ut så var jag ifatt och tuggade förbi uppför. Tempot var inte hårt men Emelie tappade fart i uppförsbackarna och tur var det för jag behövde marginal till nästa utförslöpning för den skulle vara längre och ännu mer teknisk.

Och tjena… Emelie kutade om medan hon sa något om att hon tog det lugn uppför och att jag skulle försöka hänga på henne utför… Vet inte om det var nån slags psykning eller om hon ville snacka lite skit påvägen för att hänga på Emelie nerför i tekniskt parti har jag ingen chans. Svara något i stil med, -jag tar det också lugnt men jag skippar nog erbjudandet utför, är inte riktigt så snabb.
30sekunder senare typ… var hon 800m framför mig som en liten prick i horisonten…

Wtf… jag tryckte på, aldrig har jag kutat så här fort och brant utför på stenar som en hinderbana. Men okej… Vist jag suger ju inte helt nerför och ingen annan har ju sprungit förbi så bara hålla position och tugga på.
Väl nere började en platt myr och jag såg min chans.
Jag måste komma ifatt Emelie innan nästa klättring för att ha marginal upp på nästa topp annars är jag rökt. Emelie hade ju vunnit Tromsö vertical race där alla dom bästa vertical löparna hade varit på från Spanien, Italien och Norge och nu sa hon att hon tog det lugnt så hon lär ju ha sparat massa krafter till sista klättringen. Skynda, skynda o rulla på din älgkliv.

Över myren flög jag fram och betade av distans fort fram till Emelie, stannade och drack i en pöl o han ändå ikapp innan klättringen. Sweet!! Upp i ledning och Emelie säger att hon är trött… Ja tänkte…. Va är du redan trött… Jag har massa energi… och så gjorde jag ett ryck för att tröttheten skulle kännas ännu mer för henne.

Nu började 8km utförslöpning och jag kutade som aldrig förr, daaaaamn! Emelie är sinnes på utför jag många BOMBA!! Tur var så var det inte lika teknisk och brant så jag kunde BOMBA.

Backen tog aldrig slut… Fortare fortare, knäna vek sig och jag började känna av smärta.
Vid 23km hade jag vunnit. Eller jag hade lovat mig själv att försöka vara snabbast utför trotts ovana ben och jag lyckades. Alltså van jag dit. Hade under hela loppet tänkt på den enda energi stationen som skulle vara efter utförslöpningen, att jag skulle få med mig massa gel och få raketfart i benen till sista klättringen. Jag var så törstig!!
Vid 23km var man nere i Stranda stad och där fanns energi. Jag svepte två energi drycker och kollade efter gel men såg bara chips o banan o smågodis. Fick bara med mig en enda godisbit….! Vafan!!’

Utan energi o ett knä som började smärta mer och mer så såg jag ändå min styrka ute på asfalten i stranda stad ca 1,5km. Här hade skogs o bergslöparna inte en chans mot mitt steg. Här kan ja plocka tid. Så jag sprang.

Sista klättringen myste jag av tanken för jag vet att jag är en av världens starkaste uppförslöpar det hade jag bevisat i Åre veckan tidigare. 1200hm 8km.
Men jag var så törstig och fick stanna flera gånger och dricka i bäckar. Smärtan som en sylvass kniv mot knäet. Fick börja gå. Springa lite och sen gå. Energi var påväg bort. Jag vågade knappt kolla bak i räddsla av att Ultrauthålliga Malena skulle knata förbi med ett leende. Öka Yoie Öka var min tanke.

.Km hastigheten var 13/km/h. Man kom aldrig fram. Såg ingen bakom mig men var livrädd. Jag kanske vinner började jag tänka men slog fort bort tanken i räddsla för att tappa fokus eller bli för besviken om någon skulle gå om mig.

-även om du inte vinner så är du ändå grym. Bara att stå på samma prispall som dom här tjejerna kommer vara fett.

31km passerades o jag tog mig på knäna och drog mig upp från stenblocken, fan ja är så nära nu. Folk skrek. Vinnaren vinnaren. Sista km värst på hela loppet.
Jag var livrädd för nu gick det utför igen och det var så mycket sten att halka på men jag sa högt till mig själv.
Skärp dig nu, kuta fortare, tappa inte fart, pucha mera. Du kan komma hem med 10 000kr.
Faceplantade på en sten, reste mig, andades högre än när jag sprang uppför. Rädslan gjorde att jag nästan kved i andningen.

Inte förän det var 50m kvar vågade jag konstatera min seger.
Sprang i mål på 4h 39min. Banrekordet slogs med 1h och 15min före 2an Emelie och 17min före 3an Malene…

Jag hade utökat min ledning med 12min på sista klättringen!!! Trotts smärta så jag inte kunde springa och utan energi.

Jovars… Andre hade rätt om att jag är stark och Långdistans det är jag gjort för! Och nu kan man konkurrera mot dom bästa bergslöparna i världen.

Vinsten kostade mig en inflammerad knäskål och jag vilar fram till nästa helg då kommer nästa uppgift… Att försöka vara bäst i världen på hinderbana…!
efter 4mån av arbågsskada och noll styrke-träning.. Damn… Det är många många många tvivel o tankar i huvudet just nu.

Skaffa dig ett jobb Yoie. Vad hade jag gjort om jag kom 2a, flyttat ut i en kåta oo käkat havregryn typ…

 

Stort tack til, Uteguiderna som fixat med ett så bra o cool lopp och TACK VÄRLDENS BÄSTA—> INOV8 för material och Killarna på KASK för pepp och Markus för att du tror på mig och Paleocrunch, Sportsgym, naprapaterna i Åre o Eivy.

Och Tack farsan för att du för en gång skulle sa att du var imponerad av min styrka och att du faktiskt erkände att jag var grym på det här. Dom orden betyder nog mest av allt.

 Dela på Facebook