Women health halvmaraton och pigga skadefria ben!

Johanna  

Det är en hatkärlek. Något man räds över men samtidigt något man trånar efter.  Det är en livsstil man inte kan leva utan.  Att vara löpare är unikt och på många sätt en slags identitet. Det ser jag när jag åker runt på lopp. Löpare ler lite extra och ger gärna varandra en svettig kram. Man delar glädje och motgångar och gläds med varandra. Även om man är konkurrenter så är man också vänner. I den bästa av löparvärldar. Låt oss fortsätta att ha det så.  Dagen innan ett lopp,  ett pirr i magen, kanske inte för att man är orolig över hur det ska gå, utan för att man innerst inne vet hur jobbigt det är att springa fort. Ja så fort man kan.   Oavsett vilken nivå man befinner sig på och vissa mål man har med sin löpning så är det jobbigt att springa lopp för man ger mer av sig själv.

Efter min skada i vintras bestämde jag mig för att komma tillbaka stark.  I perioder har det känts som om det varit en berg och dalbana men när jag till slut kom till rätt person släppte känningen i mitt bäcken nästan på en gång. Två veckor före Women health kunde jag börja träna löpning och hade ett långpass på 30 km med mig i bagaget sedan i februari när jag kom till start.  Eldsjälen och min klubbordförande Bengt Ek som ni kommer kunna läsa om i Springlfa tidning som kom i brevlådan i dag kort peppade mig att åka för han visste hur mycket jag behövde detta . Inte många känner mig som Bengt.

 

Hur kommer man då tillbaka från en skada? Ja hur gjorde jag?

Jag valde att fokusera framåt  och satte upp en plan. Jag vill gärna tro att många hade gett upp i mina kläder ty jag är helt säker på att det är allt slit med den alternativa träningen som gjort att jag i lördags trots vind och muskelproblem i bröstrygg, kände mig stark i steget! .

Bakom mig hade jag många timmar av alternativ träning och rehab som jag känner har stärkt mig mycket speciellt i uppförsbackar känner jag att spinningen gett mig styrka att orka trycka på mer än innan. När steget återigen sitter då vet jag att nu kan det bara bli bättre! JAG KÄNNER ATT DET ÄR NU DET VÄNT. Detta lopp var vad jag behövde.

Genom att åka och tävla fick jag motivation och väckte i gång kroppen på bästa sätt. Det resulterade i en fin placering , ett bra tempopass på 21 km och många nya bekantskaper som jag inte hade fått om jag inte vågat.  Jag är stolt över många saker hos mig själv även om jag inte alltid är så bra på att säga det åt mig själv, men det jag är mest stolt över idag är att jag vågar tävla mer. Förr har jag varit så rädd för att misslyckas så jag valt bort lopp i synnerhet på hemmaplan. Med tiden har jag insett att tävling är bästa träningen så här står jag nu med nya glasögon. Häng med!

 

 

Så var det då dags för mitt andra blogginlägg här och vad kan väl passa bättre än att få dela med mig av säsongens första halvmaraton  Women Health , efter den eländiga överbelastningen jag åkte på i februari.

För oss som bor i Luleå är det busenkelt att ta sig till Stockholm då det endast tar 1 h med flyg och sedan 45 min med flygbuss. Denna gången hade jag bokat in mig på hotel Tegnerlunden, ett litet mysigt hotell vid en liten park.

Jag mötte upp Anna och vi strosade runt, åt lunch på ett cafe men inuti mig kändes det inte helt hundra. Ett moln skymde min himmel.

Veckan innan loppet fick jag känningar av en låsning i bröstryggen och min sjukgymnast var ledig för påsklov. Känningen yttrade sig så som att jag hade lite stick vid inandning och bakom ryggen som jag i torsdags kände hämmade mitt löpsteg och gjorde mig orolig. Jag tog kontakt med ett andrahandsalternativ i for av en naprapat som resulterade i att det blev sju resor värre då min kropp tyvärr reagerade på behandlingen. Under dagen fick jag väldigt ont på bröstet (muskel, revben) och blev orolig att det var revbenet som fått en spricka när hon tryckt och behandlat det. Smärtan blev värre ju längre tiden gick och när jag vaknade på lördagsmorgon var jag beredd att inte starta loppet för jag kände av det så mycket vid inandning.

Jag ringde till Bengt och beklagade mig.   Givetvis kändes det extremt trist och jag började tycka ännu mer synd om mig själv.

-Varför ska just jag drabbas av detta, har jag inte haft nog elände liksom, hann jag tänka.

-Har jag tagit mig hit och tagit ut semester och så kan jag inte få göra detta nu.

Ja men ni vet, lite så gick mina tankar. Jag klädde på mig, tog en promenad, ringde samtal, köpte Alvedon och testade att stretcha. På vägen mot Apoteket joggade jag och kände faktiskt inte av det då jag sprang vilket var positivt. Jag bestämde i mig för att starta eftersom  nummerlappen var uthämtad och jag verkligen ville springa detta lopp. Klockan 9.30 åt jag frukost och blev utskälld av en tant i matsalen som tyckte att jag pratade för högt.

 

Promenerade och mötte Anna och tillsammans tog vi oss till starten.

 

Vädret var otroligt hemskt om jag får säga det rätt ut. Det blåste kraftiga vindar och jag visste att det skulle i väldigt stormigt efter banan.   Kyla och regn har jag inga problem med men blåst är inte roligt.  Jag kände hela tiden av den här smärtan i bröstkorgen men försökte tänka bort den för jag visste att det inte skulle bli värre av det utan tvärtom så sade de jag litar på och som har medicinsk erfarenhet att det kunde släppa om jag startade .Massören på plats sade att jag kunde stanna och stretcha ut bröstmuskeln om det började kännas under loppet. Nu var det bara att göra det bästa som går och springa framåt mot nya mål.

Loppet var en bana där man först sprang på asfalt och kullerstenar på Östermalm och under den sträckan gick det väldigt lätt. Jag hade bestämt mig för att ligga i marafart idag om det gick och inte springa fortare än 4 min per km. Visste inte alls hur det skulle kännas då jag inte tränat fart och löpning på 6 veckor. Jag kände direkt att det gick lätt och jag höll min plan. Eter 5 km kändes det nästan lättare än i Marocko när jag sprang på 1.23.19 men då var det ingen vind och bara platta sträckor.

Precis efter att jag tänkt detta kom vi in på Djurgården och då möttes jag av en lång raksträcka där det blåste så mycket att farten givetvis sjönk och här mina vänner började pannbensträningen. Spring som vinden ropade mannen med den stora skylten och jag tog hans text med mig.  Idag var det verkligen vinden mot kinden. Jag visste att jag låg trea bland tjejerna men efter en stund kom jag i kapp en tjej och sprang om henne, vilket jag kanske inte borde gjort. Vi två skulle naturligtvis ha hjälpt varandra i den hårda vinden. Efter någon km sprang hon förbi mig och har sedan legat ca 15 sek före mig hela loppet tills på slutet när jag närmade mig aningens som den långnötare jag är.

 

När det var 5 km kvar blev jag omsprungen av en tjej som jag också trodde deltog i halvmara men det visade sig att hon sprang milen och hade sträcka nr 2 i duoklassen, vilket hon försökte ropa till mig men jag hörde inte då jag hade Pump up the jam i mina lurar.  Ni som försökt få kontakt med mig och inte lyckats. Jag hade musik i lurarna =)

 

Listan heter 2017 och du kan hitta den på Spotify. Jag gör nämligen nya listor för varje lopp!

Foto från Women health hemsida.

 

Jag slutade 3a i loppet på tiden 1.25.44. Faktiskt en aning förvånad över att det gick att springa så när jag inte tränat fart på många veckor och i denna hårda vind.

Läs i NSD om mitt lopp .

Prisutdelning.

Etta Lisa Ring

Tvåa Annika Stenhammar

Trea Jag!

 

Det jag tar med mig är också att jag inte tappade fart på slutet mer än på någon lång etapp där vinden var eländig och farten sjönk, men mina halvor var jämna och första milen passerades på strax under 40. I mål kände jag mig inte alls trött utan väldigt fräsch i  muskler och den skada jag haft var bortblåst. Det som kändes var inandningen och min blödning i bröstmuskeln då det givetvis var värre efter att ha sprungit, men efter några timmar lade det sig och jag kunde fira tillsammans med Anna.

 

En vanlig dag hade jag kanske inte varit riktigt nöjd med denna tid men just idag var det ingen vanlig dag. Dels blåste det så mycket så detta var inget personbästa lopp och heller ingen personbästa bana med backar här och där. Sedan har jag faktiskt varit skadad . När förståndet sjönk in så ändrades mitt perspektiv och jag kände mig så nöjd.

 

 

Anna och jag firar. Vi firar att vi är så goda vänner och att löpning har förenat oss. Vi firar att vi har förmånen att kunna ställa upp i ett lopp och få fram det lilla extra när det väl gäller. Vi firar att vi sprang bättre än i fjol den här tiden. Vi firar att vi lever, andas och finns.

Hann med ett distanspass på 2 timmar i vackra Stockholm. Vilken huvudstad vi har!

 

Mot nya mål! Tack för ett trevligt arrangemang och bra jobbat alla kvinnor som ställde upp i detta Europas enda halvmaraton för tjejer.

 

 

ADIOS!

 Dela på Facebook