Det är en konstig känsla. För några år sedan klarade jag precis att springa Broarna Runts fem kilometer strax under 20 minuter. En ganska bra fart för en motionär en bit över 40 år.
Bra gjort sa många. Du kommer aldrig att nå ditt personliga rekord 18.12, underförstått att jag var för gammal för att klara de tiderna.
18.12 gjorde jag 1996 som 29-åring, det var verkligen en annan tid. Jag tränade väldigt ostrukturerat och var egentligen inte i speciellt bra form. Men jag minns den kvällen, en gammal skolkompis var med och jag ville inte ta stryk av honom. Jag sprang på ren vilja och kom i mål på 18.12.
Broarna Runt avgörs som en serietävling fem gånger varje sensommar. Starten var redan 1981 och jag har säkert varit med typ 100 gånger genom årens lopp. Frågan är om någon har sprungit loppet så många gånger som jag. I år hade jag inför tisdagskvällens lopp haft 18.30, 18.29, 18.29 och 18.23. Jämnt och fint.
2015 är jag i mitt livs löpform, trots problem med blodtrycket. Hann inte med planerad löpning i helgen (blev bara nio km plus fyra km) på grund av hög arbetsbelastning och sprang istället 19 kilometer på måndagskvällen. Benen kändes rätt stiffa på tisdagen och att slå något pers hade jag inte en tanke på. Kanske runt 18.25 eller något sådant, i bästa fall.
Starten går och vädret är perfekt för löpning. Däremot gör knottsvärmarna vid Motala Ström att jag sväljer och hostar en hel del under den första kilometern. Taktiken är att springa ungefär som veckan innan, då det blev 18.23, men att orka ta i mer sista kilometern och hämta hem tid där. Första kilometern går på 3.26, tre sekunder långsammare än veckan innan. Det är fler deltagare med sista gången och jag försöker hänga med Daniel Näkne när han smyger förbi efter 1,5 kilometer. Att ha en bra rygg underlättar förstås.
Daniel drar på, springer ifrån mig och landar på 17.57. Pers med 33 sekunder är lika med grymt.
När jag svänger in på upploppet så är jag säker på att jag inte är i närheten av 18.12. Kostar ändå på mig en sista kraftansträngning och känslan när klockan stannar på 18.10 är obeskrivlig.
Det gick! Det är en hygglig endorfinkick att klara något man inte trodde var möjligt.
Det är många som slår sina personliga rekord på den klassiska bansträckningen. Det måste ha varit något speciellt i luften.
Kollar datan och ser att nyckeln till framgång var slutdelen av loppet där jag kutade tio sekunder på den sista kilometern jämfört med 18.23-tiden.
Eviga tidtagaren Ari visar mig tidtagningsloggen där det står 18.09,97. Alltså tre hundradelar under 18.10. Att bara vara 34 sekunder bakom comebackande legenden Micke Zetterberg, som jag tror gjort 1.51 på Lidingöloppet, sporrar också en del.
Är det möjligt att göra under 18 minuter nästa år? Det känns verkligen så, det var inget perfekt lopp. Imorgon kväll väntar ett nytt femkilometerslopp, Sofialoppet i Norrköping, där allt överskott går till cancerforskningen. Sådana lopp ska stöttas i alla väder. På lördag blir det riktigt spännande när jag ska ta mig an Stockholm Halvmarathon. Formen verkar det inte vara något fel på i alla fall. Målsättning? Ja, men den behåller jag för mig själv.
