31397 dagar

Gunnar Durén  

Livet är kort. Eller långt. Det beror lite på hur man betraktar det. I efterhand känns det som att tiden bara har svischat förbi, studentexamen syns alltmer avlägsen och barnen växer upp med en skrämmande fart. Tiden går fort när man har roligt, sägs det också, men även när man har bråttom. Och när man vill sätta rekord, kan tilläggas. När man ligger på massagebänken hos naprapaten går den däremot ibland långsamt, liksom när man gör plankan och när man väntar på bussen. Jag tänkte att ett lite mer vetenskapligt statistiskt angreppssett kanske kunde ett mer objektivt perspektiv och bestämde mig för att logga aktiviteter under en vanlig dag. Utan att gå in på för mycket detaljer, visade det sig att aktiviteterna fördelade sig på detta sätt under just detta dygn:

 

Timmar

Minuter

Sömn

7

28

Jobb

7

41

Fika

 

19

Måltider

1

24

Personlig   hygien

 

52

Relax/avkoppling

2

40

Transport

1

18

Träning

1

35

Vardagsbestyr

 

43

 

Det kan också åskådliggöras som andel av dygnet, på detta sätt:

31397diagram

Det står fullt klart att de dominerande aktiviteterna under dygnet är sömn och arbete. Övriga delar av pajen är i jämförelse små fragment och skulle knappast räcka till för att mätta magen om det vore t ex en broccoli- och skinkpaj, möjligen väcka aptiten.

Om detta dygn skulle vara representativt för hur jag lever mitt liv får det dock ett hisnande perspektiv. Hur länge man kommer att leva vet ju ingen, inte ens Statistiska Centralbyrån. Enligt dem kan man inte säkert klarlägga en generations medellivslängd innan alla har dött – och knappt då. Man måste välja ett antal antaganden. Om jag gör några sådana och tänker lite positivt och tror att jag kan undvika några av de vanligaste manliga minorna på livets smala väg och hålla mig vid liv till pensionsåldern, d v s 65, så kan jag förvänta mig en genomsnittlig återstående livslängd av 21,02 år. Det blir alltså 86,02. Förmodligen haltar antagandena redan här, eftersom Pensionsmyndigheten nyligen upplyste mig om att jag måste jobba tills jag är 67,9 år för att erhålla en indexreglerad pension, beräknat på min förväntade livslängd. Vem vet hur arbetslivet ser ut då? Det kanske är stressigt och otrevligt; kontorslandskapen har vidgats till hela kontorsländer, där människor sitter i långa hangarer av skrivbord, laptops och trådlösa nätverk och med varsin droppställning med näringslösning som man går och släpar på eftersom det ändå är för dyrt och resurskrävande att äta mat som smakar gott? Men Pensionsmyndigheten tror å andra sidan att jag bara kommer att leva tills jag är 83 någonting. Om det är som resultat av det framtida arbetsklimatet låter jag vara osagt.

Hur som helst: 86,02 år är lika med 31397,3 dagar. Vad jag gör med min tid får då genast en ny dimension:

 

År

Dagar

Timmar

Minuter

Sömn

26

278

1

10

Jobb

27

196

11

55

Fika

1

49

6

29

Måltider

5

6

12

13

Personlig   hygien

3

38

18

60

Relax/avkoppling

9

203

14

8

Transport

4

240

16

29

Träning

5

246

8

24

Vardagsbestyr

2

207

13

24

 

26 års sömn får mig att känna mig som Törnrosa och 27 år på jobbet som inspärrad på ett arbetsläger. Äta mat i 5 år 6 dagar 12 timmar och 13 minuter kan ju i och för sig vara ganska angenämt och även att fika i drygt ett år. Fast jag tror att jag skulle vara rätt trött på hallongrottorna efter bara det första kvartalet… Transport är en lurig kategori. I den döljer sig t ex ”vänta på bussen”. Dagens futtiga 11 minuter, då bussen faktiskt var i tid, ger i livstids­perspektivet 239 dagar 20 timmar och 10 minuter. Och då fanns det vare sig frost eller lövhalka som hindrade SL idag. Och ändå: nästan 240 dygn då man bara står och glor rakt ut och inandas avgaser från rusningstrafiken låter bedrövligt. 87 dagars tandborstning oavbruten tandborstning låter också lite avskräckande.

På den positiva sidan finns ju mer än fem och ett halvt års träning. Känns faktiskt i minsta laget, måste jag medge. Nästan så att man vill ge sig ut på ett pass direkt. Men det finns ju som tur är lördagar och söndagar i veckorna också. Och när jag blir 65 eller 67,9 år uppstår ju plötsligt en rejäl paj-slice att sätta tänderna i, nämligen den tredjedel som upptas av jobb. Då ska jag ta mig tusan bli heltidsproffs! Och så kan man ju få lite mer tid att fika på.

 Dela på Facebook