Aktuellt på dopingfronten

Allt fusk är föraktligt. Doping är förjävligt. Då och då aktualiseras frågan inom friidrotten. Ofta handlar det om välkända sprinters som har ”åkt dit” på någon förbjuden substans. Sedan ska detta först envist dementeras. Därefter inleds rättsprocessen för att fastställa skuldfrågan och det eventuella straffet. På senare tid, framför allt det senaste året, har jag upplevt en alltmer förlåtande attityd från de beslutande organen. De som har varit ”samarbetsvilliga” (dvs erkänt och underlättat processen) har fått sänkta straff/förkortade avstängningstider som tack för besväret. Det går inte att komma ifrån en känsla av att principen om likabehandling inte gäller fullt ut. Rättssäkerheten påbjuder ju också att den som avtjänat sitt straff ska vara välkommen tillbaka och så måste det förstås vara. Ändå kan jag inte komma ifrån en känsla av olust när t ex herrar Gatlin, Powell och Gay möts igen på löparbanorna. Skulle de vara där de är idag om de inte hade fuskat till sig tidigare framgångar? Vad är det som säger att vi kan lita på dem nu? Hur roligt är det att se någon av dem vinna egentligen? Nyligen fick också det kenyanska löparundret sig en kraftig törn, när marathonsegrarinnan från Boston och Chicago, Rita Jeptoo,  åkte fast för Epo. Vad ska man tro? Är det toppen på isberget? Är det fler av toppnamnen därifrån som dopar sig? Hur många? Och hur är det med etiopierna?

Nästa år i mars är det dags för nästa internationella veteranmästerskap för mig, inomhus-EM, som 2015 går i Torun i Polen. Det fick mig osökt att tänka på en av de (fortfarande relativt få) dopingavstängda veteranfriidrottarna, Wieslaw Pietka, M45:a från Polen, som 2012 åkte fast i en dopingkontroll i samband med VEM i Zittau, Zgorzelec och Hradek. Han fick då två års avstängning för brott mot dopingbestämmelserna. Det innebär att fr o m augusti i år är han fri att tävla igen. Pietka är medeldistansare och har som M45 bl a gjort 1.59,81 på 800m (2011-08-27) och 4.09,82 på 1500 m (2012-06-17). Sedan testade han alltså positivt i augusti samma år, så det är väl tveksamt om han var ren när han gjorde detta resultat eller ens det på 800 m. Det är för mig obegripligt vad som driver en medelålders medeldistansare från Polen att dopa sig?! I vågskålen finns vare sig pengar, glamour eller någon större stjärnglans att erhålla. Och den inre tillfredsställelsen måste väl alltid grumlas av tanken på att han inte skulle ha varit så bra utan fusket? Ändå befarar jag att han ska stå på startlinjen i sitt hemma-EM för att stjäla medaljerna framför oss andra hederliga löpare. Olustigt. Men jag tänker inte ta stryk av en fuskare!

Jag bestämde mig för att skaffa mig en uppfattning om hur dopingläget i världsfriidrotten ser ut och utgick därför från IAAFs aktuella lista över dopingavstängda friidrottare. Efter att med viss möda exporterat dokumentet till Excel gjorde jag några sorteringar, filtreringar och pivottabeller och kom fram till en del intressanta saker. För närvarande är 360 friidrottare avstängda pga doping, varav 166 kvinnor och 193 män. En person saknar könsangivelse. Om den oklarheten uppstod före eller efter doping framgår inte.

Dopingen är en global företeelse, men i denna statistik är det ett fåtal länder som helt klart sticker ut från mängden. Så här ser topplistan (eller snarare bottenlistan) ut:

Så här framstår det i ett cirkeldiagram:

Tre länder står i viss särklass: Ryssland, Turkiet och – något förvånande – Indien. För Indiens del borde bristen på framgångar stämma till eftertanke. Landet har i VM-sammanhang tagit sammanlagt ett brons sedan millennieskiftet och i OS har man inte tagit någon friidrottsmedalj sedan Norman Pritchard tog två silver i Paris år 1900 (200m och 200m häck). Massivt dopande verkar tydligen inte vara rätt medicin.

Ryssland står som synes för den enskilt största andelen dopingavstängda, hela 18,6 %. Det är visserligen en stor nation, även inom friidrotten (till skillnad från Indien), men trots att det förstås är bra att fuskarna åker fast, är det helt oacceptabelt med så många dopingavstängda. Då måste man ju ändå räkna med att alla fuskare inte åker fast. Mörkertalet måste vara helt enormt, liksom dopingproblemen i Ryssland. Men vem är förvånad, räck upp en hand?

Kanske är ändå Turkiet den mest oproportionerligt överrepresenterade nationen på denna lista: fasansfulla 44 aktuella avstängningar. Och det är inte direkt multivitaminer man har petat i sig. 24 av de turkiska doparna har tagit Stanozolol, som ända sedan Ben Johnsons dagar alltjämt är populär i fuskarkretsar. 28 av de 44 har tagit substansen Dehydrochloromethyltestosterone, en annan anabol steroid.

Övriga länder på topp 10 är inte heller direkt några sensationer. Ukrainas och Vitrysslands friidrottare, inte minst kastare, förekommer ofta även i de dopingavstängningar som når fram genom mediabruset. Något säger mig dock att de inte lika ofta som sina sprinterkollegor får straffeftergifter…

USA delar den vanhedrande femteplatsen med Vitryssland. Som förmildrande omständighet kan dock nämnas att 5 av USAs 12 avstängda härrör från brott mot regeln ” 3 Whereabouts Failures within an 18 month period – IAAF Rule 32.2 (d)”, d v s man har inte varit tillgänglig på föranmäld plats vid tre tillfällen under den senaste 18-månadersperioden, vilket väl kan sägas väga lite lättare än konstaterat bruk av anabola steroider.

Kenya har 10 friidrottare på listan, men bilden är inte entydig. Bara två av avstängningarna rör Epo, som är det mest närliggande för långlöpare. Out-of-competition-tester hör till ovanligheterna och innan de börjar genomföras på bred front är det svårt att säga något om dopingläget i Kenya.

Sverige då? Ja, vi delar 27:e-platsen med för närvarande två avstängda, nämligen Mikael Malmqvist, som ertappades med Methandienone den 17 juni i år och Himik Marcin, som testade positivt för Stanozolol & Norandrosterone den 3 juni. Jag måste medge att jag aldrig hört talas om dem tidigare. Spontant är jag inte ledsen för det.

Min grundläggande uppfattning är att det måste vara den enskilde (fri-)idrottarens ansvar att inte bruka några förbjudna substanser. Men mot bakgrund av den nuvarande statistiken tror jag inte det räcker. Med en så utbredd doping som i Ryssland, Indien och Turkiet är det inte bara ett missgrepp av en individ, utan ett systemfel. Om det är brist på kontroll, uppföljning eller kanske t o m direkt uppmuntran och hjälp till doping som ligger bakom det stora antalet dopingavstängda kan jag inte säga. Men det måste ligga ett ansvar hos de nationella förbunden också att städa upp i sina led. Kollektiv bestraffning är problematiskt ur rättssäkerhets-perspektiv, men här är smärtgränsen nådd menar jag. Deltagandet från dessa länder i internationella mästerskap borde begränsas till dess att man har vänt trenden. Och i alla fall borde man inte belöna dem med att få arrangera mästerskap. På något sätt borde även vi friidrottare också tydligt ta ställning mot doping. Kanske på ett liknande sätt som UEFA gjort med sin ”Respect”-kampanj – ”No to racism”. Kanske något i stil med: ” No to doping – keep athletics clean!”