Välkommen till min ruta

Ove Haugen  

Efter en av sommarens löprundor stod jag, som jag brukar göra, på gården och stretchade medan jag lyssnade till det ljudcollage som alltid finns på innergårdar under varma sommarkvällar. Dörrar som slamrar. Glas som klirrar. Röstsorl från balkonger och öppna fönster.
På en trappavsats ett tiotal meter ifrån mig satt dessutom två damer och rökte. De hade varit djupt involverade i ett samtal – vad det handlade om kunde jag inte höra – men plötsligt riktade de sin uppmärksamhet emot mig:
– STÅ INTE DÄR OCH SE VÄLTRÄNAD UT MEDAN VI SITTER OCH RÖKER!
Och tänka sig, för ett ögonblick drabbades jag av ett slags uppochnervänd skuldkänsla.
Så vad skulle jag svara? Man vill ju gärna kontra med en snabb och rolig replik som BÅDE får dem att skratta och påvisar rökningens skadeverkningar. Utan att vara moralistisk.
Jag lyckades inte. Jag citerade ur Bibeln för dem. Predikaren. Gamla testamentet:

”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Röka har sin tid, och springa har sin tid…”

Nej, förresten, jag sa inte så, då skulle de förmodligen ha ringt en psykiater (och sista raden finns mig veterligen inte med i originaltexten). Det var dock så jag tänkte, men ur min mun kom bara:
– Allt har sin tid.
De verkade inte riktigt förstå mig utan ryckte bara på axlarna och fortsatte blossa på sina cigaretter.
Men vad jag ville ha sagt var förstås att även jag har suttit på trappor, krogar, kaféer, gathörn, köksstolar, soffor med mera – och rökt. Och nu stod jag lutad mot cykelskjulet och stretchade istället.
Jag ville, som sagt, inte vara moralistisk. Jag hade ju varit en lika god kålsupare själv, och snart var det säkert deras tur att stretcha mot en vägg.
Eller inte.
Ska jag vara helt ärlig så fanns det också en annan röst inom mig som sa: ”SKÄRP ER, ODÅGOR, FIMPA OCH SPRING!”
Men den rösten är jag alldeles för snäll för att släppa ut, så det slutar väl som kollegan och löparen Micke Larsson förutspår; att de rökande damerna ritar upp en stretchruta i något undanskymt hörn där vi vältränade jävlar kan stå och skämmas.
Välkommen till min ruta!

 smokinglady

OBS! Damen på bilden är inte identisk med någon av damerna i texten.

 Dela på Facebook