Så var det dags igen. Dags att testa kroppen i allmänhet, lårets hållfasthet i synnerhet. Till den sedvanliga intervallångesten adderades denna gång kryddan av oro för om höger hamstring skulle hålla för fart. Likt en höjdhoppare hade jag laddat och förberett mig, ställt mig på ansatsen, utmanat ribban och – rivit, typ två gånger och fått börja om. Det här kändes som tredje försöket, tredje och sista hoppet på höjden.
Men uppjoggen kändes bra. Motorn hostade lite de första minuterna som alltid, innan pulsen och andningen kommit igång, innan mitokondrierna och vad mer det är börjat tillverka energi för löparmusklerna. Sedan flöt det på och benen kändes ganska lätta, sugna på att jobba liksom. Framme vid zooaffärskorsningen stannade jag till, gjorde några benpendlingar och fokuserade på det som låg framför mig: 5 + 4 + 3 + 2 + 1 minuters tidsintervaller med 60 sekunders rak vila däremellan. Kände fjärilarna i magen och svetten i handflatorna. Hoppas det håller! Det måste göra det! Vad gör jag annars?! Drog några djupa andetag och stack sedan iväg. Stabiliserade hållningen och tryckte successivt ut steglängden. Bäst att hitta ett hanterbart tempo som skulle hålla hela passet ut – ville ju inte krokna . Skrockfull tittade jag inte på klockan heller. Första intervallen var ganska böljande med både uppför- och nerförsbackar och svängar hit och dit. Mötte för ovanlighetens skull en bekant, kollegan Maria på promenad med barnen, och hade inga problem att vinka och ropa ”hej!”, så inga problem med flåset så långt. 5 minuter kom lägligt, strax före rondellen. Tittade ner på klockan. Pacen var 3:15. Helt OK.
4:an började jag på andra sidan vägen. Lätt, ljum och fin medvind på cykelbanan utmed transformatorstationen. Oron för höger hamstring började ge vika för närvaron i löpsteget, den påfrestande men hanterbara ansträngningen, det synkroniserade samspelet mellan andetagen och de rytmiska frånskjuten mot asfalten. En nästan hypnotiserande känsla. Stannade efter fyra minuter med en pace på 3:14.
Vid starten av 3:an hade jag förstås inte riktigt kommit ner i samma puls som vid inledningen av passet. Men det är ju så det är tänkt: man pressar successivt upp ansträngningen en nivå för varje intervall. Fortsatt bra driv med avspända muskler. Kom av någon anledning att tänka på att ”schlappna aav”, som jag hört Anja Pärssons pappa Anders betona vikten av. Avslutade med liten knix uppför och motlut. Tempo 3:10.
På tvåan orkade jag inte öka farten, bara behålla den, vilket var gott nog. Men enminutaren vill man alltid avsluta positivt. Med bibehållen kontroll tryckte jag på i frånskjutet och involverade armarna för att driva på ner mot änden på Lillängsgatan. Kastade ett öga in på Nisses tomt, men såg honom inte. Tryckte av klockan efter en dryg minuts löpning och saktade ner stegen in i gläntan invid den ommålade gamla brandstationen. Inre och yttre analys av kroppsstatus signalerade allt OK och jag började jogga hemåt i den senkomna sommarvärmen, filosoferande över intervallångestens karaktär.
Tror egentligen att den sortens ängslan finns överallt. Just före ett bungyjump, när man skriver högskoleprovet, går på anställningsintervju, testar ett svårt trick i skateboardrampen, åker på sin första utryckning som brandbekämpare, reser sig för att hålla tal, jobbar sig uppför en svår klätterstig eller peppar sig inför årets första bad i isande vatten. Och inför ett tufft intervallpass. Det det handlar om är helt enkelt människans ofrånkomliga och ohejdbara längtan efter att utmana sig själv, i kombination med känslan av utsatthet, sårbarhet och oron för ett misslyckande. Nuförtiden betyder detta misslyckande oftast inte särskilt mycket. Konsekvenserna är sällan jämförbara med de som inträffade i mänsklighetens början. Men jag är helt säker på att utan den hade vi inte varit här. Utan den hade vi inte överlevt, odlat upp jord, skapat språk, försvarat vår avkomma mot rovdjur och anfallande arméer, seglat runt jorden utan visshet om var horisonten tog slut, uppfunnit mediciner och mobiltelefoni och skickat människor med raketer till månen. Om vi hade tyckt att meningen med livet var att sitta still på arslet och tycka att allt är bra som det är, hade vi förmodligen helt enkelt inte varit kvar. Så tack älskade intervallångest för att du finns, för att du nu är tillbaka i mitt liv. Tack för att du ger mig puls, kick och inspiration att utmana mig själv och mina gränser! Vad vore jag utan dig?
