Älskar! Älskar inte!

Jag Älskar!  Löpning alltså. Terränglöpning, om jag ska vara petig.

Och jag vet, det är ett stort ord. Men jag står för det.

Alla dagar i veckan.

I snö. I regn. I alldeles för stark sol.

Med blöta och leriga skor. Med tånaglar som inte riktigt sitter fast. Med begynnande skavsår av en jäkla camelback.

Och självklart också under de där perfekta förhållandena; som en tidig morgon i vattenbryn och soluppgång på Tobago.

Men hur ofta infinner de sig? De perfekta förhållandena? Haha.

Vem är jag då? Hon som Älskar löpning, med stort Ä och som ska blogga för Spring – löpning för alla under namnet Löparglädje?

Marie är jag. Bor i Stockholm. Jobbar heltid som jurist. Men jag lämnar just nu att rada upp fler fakta om mig. Det känns så trist. Jag tänker att det kommer att visa sig om du väljer att hänga med mig här på bloggen.

Det här första inlägget blir förresten lite längre än vad jag tänker mig att de andra kommer bli. Men det är för att ge dig som läser en liten grund att stå på om vad jag har för plan med det här och för att också ge dig lite inblick i min löparvardag fram till nu och vad jag tänker mig framåt under året.

Och Löparglädje, förresten? Hört det förut? Absolut. Men inte i min tappning, om du inte redan känner mig. Och det vore också kul om vi tillsammans kunde forma det här. Jag tänker att det är roligare om det jag skriver om på riktigt blir angeläget och kul att läsa om, för dig. Att min plattform här också blir din. Att det blir vår gemensamma Löparglädje.

Och oj, vad jag tog i där. Det blev lite pretentiöst…haha. Men OK, då fick det bli det. För jag tror ju på det här med gemenskap; att ensam inte är stark osv. Även om löpningen i mångt och mycket är en individuell aktivitet och vi är många som sticker ut själva på våra rundor. Visst går det ändå att få gemenskap i det och känna att du gör det ihop med andra? Det är även därför Springklubben känns så naturlig för mig att gå med i.

Och vad håller jag på med nu då? Oj, jag är mitt uppe i en högst individuell satsning. Jag ser dock till att tjata om den så ofta jag bara kan – nä, inte tjata kanske – men jag kommer lätt in på den, om jag säger så.  Och det är väl just för att den är så individuell som jag ser till att involvera andra; det hela skulle annars kännas så vansinnigt ensamt. Jag har nämligen anmält mig till ett lopp som väl inte direkt har flest applåderande åskådare eller någon medieuppståndelse att tala om. Och jag tror att det på sin höjd blir jag och en handfull andra skandinaver på startlinjen. Loppet heter Coast2Coast, det kommer gå av stapeln den 24 september (tyvärr sammanfaller det alltså med Lidingö-helgen i Stockholm) på Fuerteventura, Kanarieöarna. Det har fyra varianter, 90 km, Maraton, 20 km och 10 km och det genomförs i vulkanberg med målgång på sportparadiset (enligt mig i alla fall) Playitas Resort. Jag är anmäld till maratondistansen –  det blir mitt livs första. Om jag fixar det.

Det kommer vara hett och det kommer – som alltid på Fuerteventura – blåsa kraftigt. Och det kommer vara i rullgrus av den mer förrädiska sorten. Och banprofilen ser ut såhär.

Jag har tävlat i 10 km-loppet två år i rad. 2014 kom jag trea i damklassen, 2015 kom jag tvåa. Om någon för ett år sedan idag föreslagit att jag, istället för 10 km, skulle anmäla mig till maratondistansen hade jag väldigt, väldigt bestämt sagt att det låter kul, absolut.  Sedan hade jag sagt. ”Men, det kommer aldrig gå – det är inte aktuellt för mig. Och det kommer förresten aldrig bli aktuellt för mig att springa ett maraton”. Punkt.

Varför jag så bestämt hade avfärdat det då?

Varför jag i januari i år antog utmaningen att genomföra detta maraton och känner mig stark i det?

Sådana saker kommer klarna här på bloggen. Om du följer med och hänger på.

Vad kommer mer hända då?

Jag kommer blanda korta berättelser/nedslag från min regelbundna vardagslöpning – min Löparglädje – med tankar kring min, för mig superhäftiga, maratonsatsning och min väg dit. Det börjar närmar sig nu…

Jag kommer blanda bilder från löppass och styrkepass med foton kring sådant jag får inspiration av. Min hund kommer nog allt som oftast finnas med på ett hörn. Hon är min mest okomplicerade löparkompis, om jag tänker efter.  Alltid tillgänglig, säger alltid ja och springer tålmodigt kilometer efter kilometer bredvid mig. Och efteråt vill hon gärna hoppa upp i famnen och kramas. Och det får jag väl bjuda på, även om det är några kilon Border Collie…haha.

Jag kommer att blanda lite efter vad som efterfrågas av dig som läser, om du kommer göra det? Vore kul i alla fall.

Jag tänker oavsett ha kul här på bloggen. Och i träningen. Dock inte i alla pass. Jag Älskar inte – med stort Ä – vidriga intervallpass på löpbandet.

Men jag gör dem ändå, för att de gör den andra löpningen, den jag Älskar, lättare.

Älskar! Älskar inte! Min rubrik på detta inlägg. Allas individuella känsla kring löpningen; såklart. Jag ska inte heller pracka på någon min glädje. Men delad glädje sägs ju vara dubbel glädje. För att fortsätta på det lite lätt pretentiösa spåret.

Och välkommen att dela min glädje – min Löparglädje!

Vi ses och hörs – hoppas jag.

//Marie

(Som förresten ser ut såhär som Marie Wallin och inte Löparen Marie Wallin. De ser nämligen lite olika ut har jag fått förstå, eftersom personer inte känner igen mig med/utan lugg och tvärtom..haha. Men här kommer det handla om Löparen Marie Wallin, så då är det bort med luggen och upp med håret. Med andra ord; sådana här piffiga bilder kommer ni inte behöva vänja er vid.)