Det kom ett mail där någon undrade hur och när jag började med löpning och vad som krävs för att ha den glädjen som jag har? Det är alltid roligt när folk engagerar sig för det betyder på något sätt att jag berört och lämnat avtryck hos den personen. Jag tänkte att eftersom jag nu låter er följa med mig på resan mot mitt nästa maraton i Valencia kan det vara läge att berätta lite mer om vem jag är och hur löpningen kommit att ta en sådan avgörande plats i mitt liv. Många av er vet säkert en del men inte alla.
Hur började jag springa? Jag började 2009, som 29 åring utan konditionsbakgrund mer än att jag spelat Volleyboll från 14 till 19 år. Jag hittade kärleken till löpning när jag hade ensam vårdnad om Selma min hund och vi flyttade upp till Gällivare efter att ha bott 7 år i Skåne. Jag bestämde mig för att jag skulle genomföra Vasaloppet och började träna längdskidor och samtidigt började jag träna löpning mer och mer eftersom att det var enklare att ha med mig hunden då. Vi hade ett elljusspår utanför där vi bodde och jag sprang 1 varv (2,5 km). Hon var ett riktigt energiknippe som valp och jag lydde inte min mors råd när jag som 27 åring köpte hund fast jag både studerade heltid och jobbade extra. För att få min tillvaro att gå ihop började vi träna löpning tillsammans och på den vägen är det! 2 km var nog i början och eftersom har distanserna utökats. Selma har jag aldrig ångrat och jag hade nog aldrig börjat springa om det inte vore för henne.
När sprang du ditt första lopp?
Jag sprang mitt första lopp 2007 och då var det Lundaloppet i Lund 10 km. Jag var anställd som styrkeinstruktör på Gerdahallen i Lund och vi fick springa gratis så jag ställde upp. Vet att jag tog totalt slut efter 5 km och fick slita som ett dur men kom i mål på 47 minuter på mitt första lopp.
Hur gjorde jag när jag bestämde mig för att satsa mer?
Det gjorde jag inte utan det kom successivt. Ju mer jag sprang desto mer tyckte jag om det och jag märkte på både mig och hunden att vi hanterade livet bättre och dessutom gjorde vi något tillsammans. 2012 förbättrade jag min tid på halvmaran efter att ha gått med i Morjärv SK som drivs av en eldsjäl som ideelt arbetar för att stötta föreningen och har sett potentialen i mig från dag 1. Jag förbättrade mig då radikalt ner till 1.26 och året efter sprang jag Vintermaran i Stockholm på 3.10 (från 3.36) bara så där och kvalade in till SM i maraton 2014 och i samband med det bestämde jag mig för att börja träna mer resultatinriktad mot distansen. Det ledde till att jag 2014 korsade mållinjen på 3 h blankt och här kan ni se min intervju från det. Det kommer efter drygt 2 minuter och jag var närmast 3 h gränsen det året!
Hur hittar jag motivation och behåller den?
Det går upp och ner även för mig men ett sätt att behålla motivationen är att alltid se till att glädjen finns och bromsa om den inte finns. Det ser jag till genom att variera min träning och springa på olika sätt. Ibland har jag dille på att springa utomhus på hårda skoterspår med pannlampa mitt i vintern och nöta mängd och bara njuta men ibland kan jag ha ett behov av att springa på löpband med musik och leka med farten där. Den senare tiden har jag tränat lite mer band .
Har du haft många skador?
Jag har varit väldigt lyckligt lottad från skador. Trots att jag har en skolios i ryggen så håller löpningen min kropp i fint skick och det är tack vare skoliosen som min kropp har rätat upp sig. Jag ser det som om ingenting är omöjligt och löpningen har hjälpt mig att utvecklas som människa liksom som idrottare.
Nedan några punkter från och med min löpning som jag minns lite mer och som är lite mer prunkande och färggranna än de andra.
- När jag korsade mållinjen på Stockholm maraton på 3 h året 2014. Jag ryser ännu av den känslan.
- Året efter när min pappa satt på läktaren och tog emot mig då jag ytterligare förbättrade mig från 3 timmar till 2.56. Det regnade det året och han frös men värmen i hans hjärta gick inte att ta miste på.
- När jag vann Stadsmaran och Dm guld 2015 och lekande lätt kunde springa in på 1.24 utan att egentligen behöva anstränga mig.
- När jag pang mitt första ultra på 50 km och vann. Det var fantastiskt och gav mersmak.
- När jag sprang in som 4a på Lidngöloppet i fjol.
- När jag kom tillbaka efter en fotskada och kunde slå personbästa på Lidingö och vinna min åldersklass på New York maraton i K 35 efter att ha varit utan löpning i 8 veckor. Det året insåg jag att alternativ träning inte alls är så dumt så nu räds jag inte lika mycket om jag tvingas vara utan löpning ty jag vet att det finns annat att utöva.
- Löppassen med hundarna . Lyckan över att se deras svansar på skaft gör mig lycklig.
- Känslan efter att ha sprungit ett ultralopp på hög höjd och sluta 6a på ett stort internationellt lopp bland de bästa ultralöparna i världen i oktober i år.
Löpning har många fördelar och den har räddat mig på många sätt. Året 2012 höll jag på att gå in i väggen av stress och tack vare löpningen kunde jag komma tillbaka. Många gånger ger löpningen mig perspektiv och situationer som i vanliga fall är tunga blir lättare att hantera genom löpningen.
Löpningen är en av de viktigaste sakerna i mitt liv, inte det viktigaste för jag älskar min familj och månar om att ha en meningsfylld tillvaro på andra sätt. Jag vill kunna njuta av livets goda utan att någon ska tycka och tänka om det. Jag har blivit bättre på att inte bry mig så mycket om vad andra människor tycker och tänker både om mig och mina prestationer och jag är stolt över det jag har åstadkommit hittils. Det finns några drömmar jag har kvar .
Att springa ett maraton under 2.48.
Att komma till landslaget i ultralöpning på 50 eller 100 km
Att bli bland de 10 främsta på Comrades eller ett annat internationellt lopp.
Att springa en halvmara på under 1.20.
Det sista målet blir nog det svåraste att förverkliga för jag tycker om att nöta mil för mycket men jag är stark och envis så man ska aldrig säga aldrig. Tack alla underbara som följer och hejar och peppar och sprider kärlek och får mig att bli motiverad och ge tillbaka.
ADIOS!