Anna C Larsson har under det senaste året sprungit och arbetat i Montreal, Kanada och passade då på att springa sitt allra första maraton. Häng med på hennes oförglömliga resa.
Ett maraton är så mycket mer än ett motionslopp. Ett långsiktigt projekt, det är säkert. Kanske kan man kalla det för en resa. En punkt att pricka av innan 30. Vad man än kallar det innebär det förändring. En vattendelare. Plötsligt tillhör du gruppen ”de som har klarat det” från att ha tillhört ”de som vill” eller ”de som tror att de inte är kapabla”. För några månader sedan tillhörde jag den sistnämnda gruppen. Därför är ett maraton så mycket mer. För att det bevisar (inte minst för dig själv) att det som var omöjligt – blev möjligt.
Morgonen i Toronto var kylig och jag var långt ifrån ensam om att stå och småhoppa på stället och gnida händerna mot varandra för att hålla värmen. För varje minut ökade trängseln då tusentals löpare i färgglada sportkläder tog plats i sina startgrupper på University Avenue. En kvart kvar till start. Sista toalettbesöket var avklarat och nu återstod bara väntan på startskottet. Jag stod på randen till mitt livs längsta löprunda. Om några timmar skulle jag ha avverkat över fyra mil till fots. Mitt första maraton. Till min förvåning kände jag ingen nervositet utan snarare lugn och glad förväntan.
Fem månader hade gått sedan dagen i maj då jag anmälde mig. De tre senaste hade kantats av förberedelser. Visserligen hade jag inte följt maratonprogrammet till punkt och pricka men det hade gett mig löparminnen för livet: Mot soluppgången på stranden i Algarve. I morgondiset bland gröna kullar i norra Portugal. Längs med floden Seine i Paris. En ljum sommarkväll i Ystads Sandskog. En klar höstmorgon utmed Canal de Lachine i Montréal… Klart att jag hade upplevt sega löprundor också där benen känts blytunga och duggregnet fallit i pannan från en grådaskig himmel. När väckarklockan dessutom ringde strax innan fem på tävlingsdagen, för att jag skulle äta frukost utan att riskera håll, undrade jag tyst vad jag hade gett mig in på.
Nu stod jag dock på startlinjen, utrustad med vätskebälte, väl insprungna löparskor, powergels i fickan och GPS-klockan redo. Nu fanns ingen återvändo. Musik började pumpa ur dyra högtalare någonstans där framme och nu fick pojkvännen, som stod på andra sidan kravallstaketet, ta hand om vindjackan och fingervantarna. Startgruppen började röra sig framåt. Jag var i den tredje som hade fyra timmar som mål. Vi avancerade sakta men säkert i takt med musiken och speakerns röst. Nu var det bara meter kvar. Några overkliga ögonblick där jag liksom insåg vad som höll på att hända… Men innan jag hann protestera hade jag passerat startlinjen.
Jag hade ingen speciell strategi förutom att hitta min rytm och springa i en hastighet som kändes naturlig utan att bry mig så mycket om klockan. De två första kilometerna låg jag på mellan sex och fem och en halv minut per kilometer. Därefter hittade jag rytmen runt 5.10, vilket egentligen var för snabbt – men det kändes ju bra. Jag tog rygg på lite olika löpare, bland annat en liten kutryggig dam i 60-årsåldern med rosa vindjacka som sprang med förvånansvärd schvung i steget. Vid femkilometersmarkören på den breda långa Bathurst Street sprang en kvinna i fyrtioårsåldern i lila t-shirt ikapp mig och frågade om hastigheten. Hennes klocka krånglade. På det viset fick jag en löparkompis för några kilometer framåt. Hon hette Judy, var från Ottawa och sprang sitt andra maraton med ungefär samma mål som jag. Vi skiftades om att ligga några steg framför den andra tills en vätskekontroll runt tio kilometer då jag tappade bort henne för gott.
Den asfalterade banan sträckte sig nu lång och rak västerut, ut ur Toronto centrum längs sjön Lake Ontario. Den låg stilla och ljusgrå. Några kala träd vajade svagt längs strandkanten. Jag noterade att man inte kunde se var sjön slutade. Det påminde mig om de många gånger jag sprungit längs kustvägen mellan Ystad och Svarte. I det mötande körfältet kom nu tätgruppen av elitlöpare i hög fart och de fick spridda applåder från oss andra motionslöpare.
Efter 21 kilometer kändes benen fortfarande fräscha. När jag passerade distansmarkören låg jag på 1:53 ganska exakt. I folkmängden hade jag precis skymtat pojkvännen som hejade med kameran i högsta hugg vilket gav mig en skjuts framåt. Det gick dock en ilning genom kroppen då halvmaratonlöparna svängde av till vänster för målgång och jag tillsammans med en betydligt glesare grupp fortsatte för att springa lika långt till.
Öster om centrum sträckte sig banan genom industriområden, under broar, över broar, längs en cykelväg, genom bostadskvarter. Kilometerna betades av en efter en och jag upplevde att det flöt på ganska snabbt. Säkert var det mycket tack vare de täta vätskekontrollerna och publiken. Det är onekligen peppande då helt okända människor i olika åldrar ropar ditt namn utmed banan. När en liten flicka i 10-årsåldern ropade ”Go Anna! Go!” kunde jag inte göra annat än le. Vid 25 kilometer ropade någon: ”You’ve got a nice and steady pace there Anna!”. Många åskådare höll dessutom skyltar med uppmuntrande och roliga budskap: ”Run – as if you have stolen something/as if you have a zombie behind you” var en populär variant.”I’m in awe of you awesomeness” var ett annat peppande meddelande. ”Pain is temporary – Results last forever” var en sanning jag tog fasta på vid 30-kilometersmärket. Min favorit, lämpligt placerad vid 35 kilometer: ”Your feet hurt – because you’re kicking so much ass!”. Vid det här laget visste jag att min drömtid på 3:45 var inom räckhåll även om lårmusklerna började kännas stumma. Detta faktum, tillsammans med en tredje powergel, gav energi att fortsätta.
Eastern Avenue verkade oändlig men vid 39-kilometersmärket på bron över Don River belönades vi löpare i form av utsikten över Toronto skyline och det berömda CN tower. Målet var nära. Ofattbart men det var bara 3 kilometer kvar. Vid 40 kilometer slurpade jag i mig en sista powergel och tänkte att det inte ens var ett uppvärmningsvarv i Sandskogen kvar. Förvånad kände jag att jag hade kraft kvar att öka takten. En kvinna i publiken hojtade: ”Looking strong Anna!” och jag kände mig stark. Vi kom in på gatorna bland skyskraporna igen. Folkmassan tätnade. Jag hörde mitt namn upprepade gånger. Jag sprang och log. Kände mig glad över att kunna länga på steget utan att hålla tillbaka. Med 100 meter kvar och målområdet i sikte spurtade jag med glädje och stolthet i bröstet, sprang om några framförvarande löpare med adrenalinet pumpande. Ett segersprång och ett glädjetjut senare korsade jag mållinjen. Fortsatte småjogga lite och inte förrän jag hade medaljen om halsen och en värmefilt om axlarna upptäckte jag hur stela benen var. Som om de inte tillhörde mig utan en robot. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade just klarat mitt första maraton. På tiden 3:43:49.
