Klockan är 11, dags att stänga ner PPT-presentationen som ska visas på mötet i eftermiddag, och ställa om fokus. För innan mötet börjar ska 20 kilometer avverkas i 3.45-tempo.
Det är fruktansvärt jobbigt, ett pass att bäva för, men ack så givande. Snön ligger djup och termometern visar minus 10, så det är återigen löpband som gäller. Vintern 2009–2010 innehöll många kalla dagar och mycket snö. Det var därför inte helt optimalt att ladda på hemmaplan inför ett maratonlopp i början av april, med målet att kvala in till sommarens friidrotts-EM.
Men med tre små barn, varav det yngsta nyss hade fyllt ett år, och ett heltidsjobb så visste jag att det var under dessa premisser jag antagit EM-utmaningen.
Så, jag reser mig från kontorsstolen och beger mig ner till löpbandet några hundra meter från jobbet. Personalen i KTH-hallen nickar igenkännande när jag tar mig upp på hyllan där löpbanden står.
Det taktfasta trummandet drar i gång. Bandet rullar lite snabbare och lite längre än för den genomsnittlige besökaren.
Åter på jobbet, det gick! Jag höll både fysiskt och mentalt, och sista fartpasset innan Rotterdam Marathon kan läggas till handlingarna.
”Och du har förstås varit och tränat på lunchen som vanligt, jag borde också…”, hörs det från en kollega.
Alltid är det någon som man ger dåligt samvete för att man tränar, fast man själv snarast har dåligt samvete för att man inte klarar av att stå emot ens under de dagar då det egentligen inte finns tid.
Nu handlade det ju knappast om träning för ökat välbefinnande. Ångesten hade funnits där i flera dagar. Och även om passet förmodligen låg på gränsen till vad som är nyttigt att utsätta sin kropp för, väljer jag att vara neutral i mitt svar: ”Ja, det var skönt att hinna träna lite innan mötet.”
Trots att jag är helt slut och knappt orkar lyfta en penna känner jag ändå att jag är den som har mest energi att ge under eftermiddagens möte.
”Hur trött man än blir får man alltid tillbaka energi på det mentala planet”
Det är ju det som är så fantastiskt med fysisk aktivitet – hur trött man än blir fysiskt får man alltid tillbaka energi på det mentala planet. Att stå på löpband är visserligen föga inspirerande, men ett löppass ute i det fria blir man lycklig av – oavsett om det genomförs i värmande vårsol, svalkande sommarregn, glödande höstfärger eller på knarrande snö.
Löpning är dessutom enkelt och kan utövas överallt. Just lättillgängligheten har varit min räddning när tjänsteresor stått på agendan samtidigt som jag haft träningsupplägg att följa inför stundande tävlingar.
Jag minns då jag blev inbokad på en resa till Brasilien med hemkomst fem dagar före Stockholm Marathon, där siktet var inställt på SM-medalj. Knappast ett optimalt upplägg och min tränare Pekka Anderman var inte helt nöjd. Men mitt i 20-miljonersstaden São Paulo finns en stor park, Ibirapueraparken, så det var bara att boka hotell i närheten.
Några nätter spenderades också på flygplatshotellet, som erbjöd en kilometerlång sträcka mellan hotellet och en militärbas. Jag sprang fram och tillbaka 25 gånger. Förmodligen var det nära att vakten vid basen slog larm!
Att man är långt hemifrån är ingen ursäkt för att låta bli att träna. Det lyckades jag även få en kollega att inse under den resan.
Löpningen finns alltid runt hörnet och tillhandahåller oftast välbefinnande och vyer som man annars kanske hade missat.
Anna von Schenck
Ålder: 41 år
Bor: Nacka
Klubb: Hässelby SK
Personliga rekord: 5 000 m: 16.22; 10 000 m: 34.15; halvmaraton: 1.14; maraton 2.37
Mål: Att genomföra ett swimrun
