Ännu ett år över förväntan

Gunnar Durén  

Vid förra årsskiftet debuterade jag i M50. Utanför Norden gäller dock födelsedagen, så M50-debuten internationellt blev på Veteran-VM i oktober. Inför säsongen gjorde jag en grov årsplanering av träning, tävling och delmål på vägen dit. Med facit i hand har allt gått som på räls. Men ett tag i våras var jag rejält orolig.

julafton

Foto: Karin Johansson

Efter att ha avslutat inomhussäsongen med sköna 1.59,99 i Globen, flöt våren på med mängder av bra pass. Minns särskilt 8 x 200 meter på Sollentunavallen den 15 maj. Lätt medvind på upploppsrakan och Joel på banan innanför. Fint flyt i steget och bra fart rakt igenom, 26-28 sek. Där och då längtade jag verkligen efter säsongspremiären ute på SAYO i juni. Den 21 maj körde jag 300-metersintervaller på Kristinebergs IP, återigen med sonen som sparring. Det gick rätt bra och ganska fort, men musklerna fick jobba rätt tufft på de hårda gamla banorna och de skarpa kurvorna. På den 6:e intervallen kände jag hur det liksom nöp lite i vänster baklår och jag saktade instinktivt ner före kurvan och avbröt passet. Det stramade lite på nerjoggen efteråt, men inte tillräckligt för att jag skulle ta rätt beslut, d v s att vila. En lätt jogg dagen därpå kändes OK. Sprang sedan Milspårets 5 km nästa dag. Hade där sällskap fram till strax efter 1 km. Sedan var det bara jag och ledarcykeln, vilket var en skön och ovan upplevelse. Men vid 4 km nöp det på samma ställe i vänster baklår. Fåfängan gjorde dock att jag bet ihop och fullföljde. Ville ju gärna vinna… Men det visade sig vara en dyrköpt seger. Jag hade ont i låret och kunde knappt jogga ner. Hade jag nu definitivt förstört min bansäsong?! Efter ett par dagars löpvila började jag successivt återgå till löpträning. Maxlöpning var dock inte att tänka på: varje gång jag försökte, kände jag samma nypande känsla smyga sig på i baklåret. Till slut fick jag inse att det enda rätta var att skjuta upp banpremiären och kortintervallerna tills låret blivit helt bra. Det låter ju självklart, men ibland behöver man hjälp att inse det uppenbara…(Tack Karin!)

Banpremiären låg ändå inte så långt borta: den 18 juni var det dags för 2000 meter vid Långlöparnas kväll på Stadion. Men så sent som kvällen innan var jag osäker på benet. Några stegringslopp i tänkt tävlingsfart fick mig ändå att tro att det var möjligt. Även vid uppvärmningen inför själva loppet tvekade jag. Håller det eller kommer jag att slå upp skadan när jag trycker på? Till slut bestämde jag mig ändå för att springa. Kanske hjälpte det mig att springa mer disciplinerat. Höll stabila passertider som pekade på en sluttid några sekunder under 6 minuter. Sista varvet gick jag på så hårt jag vågade och spurtade i mål på fina 5.54,31 – nytt svenskt M50-rekord och framför allt totalpers. Inte illa för att vara en halvskadad 50-åring (nåja, jag hade inte fyllt ännu). Detta lopp var kanske ett av de viktigaste för mig, trots att det var en ”vanlig” tävling och att jag ”bara” kom fyra. Den gav mig nytt självförtroende och träningsro, trots att bansäsongen blivit delvis spolierad av mitt skadade baklår. En annan lärdom är att jag ska se långsiktigt på mina mål, prioritera rätt och kunna avstå från mindre viktiga tävlingar till förmån för viktigare mål längre fram.

Så här i bokslutstider kan jag ändå konstatera att 2013 varit mitt kanske bästa år hittills.

– VVM-guld på 800m på nytt svenskt M50-rekord: 2.02,12

– VSM-guld inomhus på 400m, 800m, 1500m och 3000m och mästerskapsrekord på alla fyra distanserna

– VSM-guld utomhus på 400m och 1500m. MR på båda.

– 11 gånger har jag slagit nya svenska rekord, varav 3 också nordiska:

inomhus:

2.39,30 på 1000m

4.13,45 på 1500m

2.03,71 och sedan 1.59,99 (på XL-galan i Globen) på 800m. Grymt att lyckas med sub-2 inomhus!

utomhus:

400m: 55,44

600m: 1.29,18

800m: 2.02,69 och sedan 2.02,12

2000m: 5.54,31

3000m: 9.06,13

10 km landsväg: 34:18

Faktum är att jag satt svenskt M50-rekord minst en gång på alla kontrollmätta distanser jag tävlat på under 2013 (mellan 400m och 10 km). Och faktiskt är jag obesegrad i M50 i år. I världen.

Så vad gäller då som mål för 2014? Ja, jag får väl ta intryck av höjdhopparna (ni vet den där grenen där man håller på tills alla har misslyckats) och våga höja ribban ett snäpp: i år ska jag försöka slå ett åldersvärldsrekord. Vi får se hur det går under 2014. För att klara det är det nödvändigt att jag drar lärdom av mina misstag under 2013 och håller mig hel under förberedelserna. Men det är en smal och slingrig väg till ett världsrekord och kanske behöver man köra i diket i alla fall en gång på vägen dit för att testa sina gränser? Men en gång får räcka.

 Dela på Facebook