Är maratonlöpare självplågare?

Ove Haugen  

Johan Hakelius är en kul typ. Jag håller inte alltid med honom, men som spanare i radions P1 är han en stabil humörhöjare, och även hans kolumner i Aftonbladet brukar få mig att dra på smilbanden.
Så också den han skrev i somras efter Stockholm Marathon: ”Staden stängs inte av för att filatelister ska få möjlighet att ­byta tre skilling banco med varandra mitt i gatan”, påpekade han. ”Korgmålare kräver inte att all annan verksamhet ska upphöra en gång om året, så att allt cirklar kring dem.
Hel rätt – eller hur? Och dessutom roligt skrivet.. Sedan kan man ju krångla till det med att nämna att det finns något färre korgmålare och filatelister än det finns löpare, och att både korgmålning och filateli kräver NÅGOT mindre plats.
Och när han inte begriper varför löpningen ska göras till en allmän angelägenhet – det vill säga; påverka hans möjlighet att ta sig fram i stan – då frestas jag att lite försynt upprepa att 20 000 löpare är rätt så många löpare. Och att det handlar om några få timmar EN dag om året.
Tur för Hakelius att han inte bor i Göteborg, där drygt 60 000 personer är anmälda till Göteborgsvarvet 2013.

En bloggare i Göteborgs coolaste hipsterkretsar uttryckte för övrigt, i likhet med Hakelius, sin irritation över att löpningen framställs som en allmän angelegenhet. ”Varför får Göteborgsvarvet så stor publicitet?” undrade han.
Men Herregud! 60 000! 60 000 personer som i sin tur har kompisar och makar eller fruar och barn som engagerar sig. 60 000 som har flickvänner eller pojkvänner (eller bådadera – vad vet jag?) som messar resultatservice och samlas längs med banan för att ge sitt stöd.
Men att uppmärksamma klubbar som är så trendiga att endast två innerstadsbloggare med helskägg och traktorkeps har fattat galoppen är förstås av större publicistiskt värde…

Åter till Hakelius. När han såg årets maratonlöpare plågas i skitvädret undrade han vad som drev dem: ”Det vi har att göra med är moderna flagellanter. Självplågande processioner av samma slag som drog genom gatorna på 1300-talet för att blidka den Gud som släppt lös digerdöden. Vilken förtappelse de känner skuld för varierar – en del vintercyklar kanske för klimathotet, andra springer för att sona köttets lustar – men principen är densamma.”
Nja, i den mån jag springer för att sona en skuld så är det väl snarare den skuld jag känner gentemot min egen kropp. Jag menar, rent krasst kan den ju betraktas som ett transportmedel som ska ta mig igenom ett visst mått av tid och när motorn pajar blir det svårt att hitta en ny på Blocket. Vore min kropp en bil skulle jag ha kört omkring med den i ett halvt liv med undermåligt bränsle och struntat i att fläktremmen tjuter, samt att kopplingen luktar bränt. Det var dags för service, helt enkelt.

Vänta ett tag! skulle säkert Hakelius säga. En halvmil ett par gånger i veckan är säkert hälsosamt, men 42 kilometer!
Okej! Okej! Men jag tror fortfarande inte att det handlar om skuld. Snarare då, som Ann Heberlein skriver i sin bok Ett gott liv, om dödsångest: ”Människan är ständigt sysselsatt med att förneka döden, besvärja den – genom att föda barn, skaffa sig en älskare eller en motorcykel, springa…” Och så vidare.
Alltså inte dödsångest i den mening att man tror sysselsättningen i sig – älskaren, motorcykeln, springandet – förlänger livet. I vissa fall gör den det, men huvudpoängen är att den får mig att känna mig mer levande. Nu.
Jag tror banne mig att jag skulle fortsätta att springa även om någon forskare plötsligt kom på att löpningen förkortar vår medellivslängd!

Man ska ju dessutom träna sig mentalt också – eller hur? Livet är lidande, sa Buddha, och även om 42 kilometers kutande inte är direkt uppbyggligt för kroppen så är det troligen uppbyggligt att lära sig acceptera och hantera den smärta det innebär. Jag tror det gör mig bättre rustad för ett antal andra saker jag ägnar mig åt. Som att vara pappa. Som att skriva. Som att utstå ännu ett avsnitt av Fångarna på fortet bara för att familjen vill ha fredagsmys.

Men vad vet jag? Motiven är individuella och bilden nedan, som visar ståuppkomikerkollega Micke Larsson efter 38 kilometer av Stockholm Marathon, får mig att börja tro att Hakelius har rätt i alla fall. Micke verkar sona en STOR, TUNG skuld – en skuld så stor att den inte ens kan sägas vara personlig. Det är som om någon har retuscherat bort korset över hans axel.
För en sekund så tror jag alltså på skuldteorin, men sedan så faller ju blicken på kvinnan bakom honom, som inom kort har passerat Micke och kommer att defilera in i målområdet. Hon har sprungit 38 kilometer och ser fortfarande ut som om smärta och trötthet är begrepp hon lärde sig om i småskolan men har glömt eftersom de aldrig har relaterat till hennes eget liv. Hon ser ut som om ångest är en flod i Uzbekistan där hon aldrig kommer att vistas.
Och jag förstår henne lika lite som du. Hakelius, men en sak är jag tämligen säker på:
Om hon är en flagellant, då är jag påven Benedictus XVI.

 sthlmmara2012-38km

 Dela på Facebook