Årskrönikan, den sista delen!

0
7

Året fortsatte sedan med att jag tog det lite lugnt några dagar, firade min medalj och blev sedan uttagen att springa Nordic Challenge i Köpenhamn. Nordic Challenge är en nordisk landskamp på 10000m där två stycken får äran att springa för Sverige. Innan jag åkte till Köpenhamn hann jag även med att springa bra på tiomila i orientering, göra ett dåligt 3000m lopp och därefter även få se mig slagen på Vårruset i Norrköping.

Jag anlände trots allt med en rätt bra känsla till Köpenhamn och satte upp som mål att jag för första gången skulle springa under 35min, ficka därefter dra andra klungan länge, tills Norskorna tacka för draghjälpen och lät sprang ifrån mig. Jag blev mer trött, men sprang till slut in på en 5:e plats på nytt pers, men tyvärr inte under 35min. Louise såg dock till segern gick till Sverige!

Tog mig hem igen och hade nu tänkt att börja ladda ordentligt inför den väntande bansäsong. Tyvärr tog jag med mig ett ömmande knä hem och uppladdningen inför bansäsong fick bli lugn. Första banpasset så var knäet stabilt, dessvärre sträckte jag nu en fot istället. Inte mer än att det fortfarande gick att springa på, men tillräckligt för att inte uppskatta maxbelastning. Passade på att grundträna med mycket mängd och framförallt en av mina favoritträningar sommartid, mossintervaller. En period som jag tror i det långa perspektivet säkert var av godo, i det kortsiktiga perspektivet mindre och inställda bantävlingar lades tyvärr på hög, frustrationen och tålamodet var riktigt lågt.

En dag var foten tillräckligt bra för att träna bana igen, gjorde nu ett riktigt bra banpass och efteranmälde mig i samma sekund till 5000m på Sollentuna GP. Funderade sen över hur jag tänkte där egentligen, mitt bra banpass hade ju bara innefattat sammanlagt 3000m och då hade jag till och med fått ta några pauser i det hela. Med facit i hand så hade all träning ute i den fina mossen ändå sett till att jag orkade hela vägen och kunde ganska glad lämna Sollentuna med nytt pers.

Strax därefter var det dags och bege sig till det fina grannlandet i väster på träningsläger. Norge har aldrig gjort någon besviken förut och var i år lika bra som alltid. Vi tränade bra, njöt av det hela och laddade sen om och åkte till Karlstad GP och sprang 3000m. Ingen toppensuccé där och gjorde sen ytterligare ett försök på 3000m i Uppsala, men lyckades inte nu heller…

Nu inleddes stadsloppsperioden och först ut var Kalmarmilen och där skulle som namnet antyder en mil avklaras. Några dagar innan insåg jag att en mil hade jag ju inte sprungit sen Köpenhamn och det var ju väldigt länge sen. Nu var jag återigen aningen tveksam till om jag verkligen skulle orka det här, ångesten dök upp rakt från höger, men efter att ha laddat med en kopp kaffe och en halv snickers i solen i Kalmar så ställde jag mig på startlinjen och sprang snabbare än nånsin förut, vann och tog mig för första gången in under 35min.

Åkte utan någon som helst ångest till Katrineholm och glömde nu bort att ladda med Snickers och kaffe. Hade lite tur i att motståndet inte var lika bra som Kalmar och kunde trots betydligt mindre energi inkassera en seger till.

Nästa stopp blev Norrköping och nyheten bland årets stadslopp. Det utlovades ett riktigt festligt lopp och det tyckte jag allt att det blev. Banan gick snabbt utför i början och jag trodde efter 5km att jag lätt skulle slå tiden från Kalmar. När jag springer är jag inte alltid så smart och går det utför i början så går det ju oftast uppför så småningom också. Insåg ju dock faktum i detta tids nog. Nu är ju kanske trots allt inte tiden de viktigaste i sig, så länge som den är på anständig nivå och snabbare än övriga i startfältet. Nu uppfylldes de kraven och jag kunde sådär nöjd, glad och lycklig ta med mig ytterligare en segerkrans hem.

Helgen efter var det så till slut dags för det som jag då laddat för hela sommaren. SM på Stockholm stadion. Först ut var 10000m, loppet som kanske fick flest rubriker om att Isabellah lyckades varva hela fältet. Tycker trots allt att det var mindre intressant, utan det som var av vikt var att jag trots allt var den sista som hon varvade och jag kunde springa hem årets andra SM-medalj och nu av den ädlare valören silver.

På SM sprang jag även 5000m. Nu var jag dock ganska trött både fysiskt och lite mentalt efter 10000m loppet och utan att någon blev förvånad så blev jag såklart, så vanligt förekommande, 5:a.

Efter SM blev jag uttagen att få springa 10000m på Finnkampen. Om jag nu veckan innan gjorde mitt livs lopp på SM, så orkade jag tyvärr inte göra om den saken igen. Var riktigt segt redan från start och fick dra andra klungan både länge och väl, sen tacka de för draghjälpen och spurtade ifrån mig. Trots allt en av årets största och roligaste upplevelser!

Nu när jag kom hem var jag så trött, så trött, men snart vänta ju en avslutande terrängsäsong och det var nu dags att åter börja lära sig att springa uppför och utför.

Som formtoppning inför Lidingö stod jag på startlinjen till Solsidan runt. Dessvärre var det inte bara inbillning att formen gått brant utför efter Finnkampen, utan jag gör nu årets klart långsammaste millopp. Som tur är så är ingen annan i bättre form och jag kan trots allt vinna och inkassera årets kanske festligaste pris i form av hummer och champagne.

Dessvärre får jag efter loppet riktigt ont i en fot (jag har nu tappat räkningen hur många gånger detta har hänt i år, men här börjar det kännas som en vana..). Detta resulterar i att jag tyvärr får ställa in Lidingö. Helgen efter står jag dock på startlinjen igen, i orientering denna gång. Där någonstans vid sista kontrollen får foten till slut nog och tackar för sig, rejält denna gång och stressfrakturen är tyvärr ett faktum och tävlingssäsongen tar där slut.

Ett tråkigt avslut på en riktigt bra säsong och där mycket gick så fantastiskt bra, men inte allting och nu önskar jag mig kanske framförallt att mina fötter ska ha ett riktigt bra 2013…

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här