Hem Blogginlägg Stafettblogg Årspremiär – 38:41 med löpvagnen!

Årspremiär – 38:41 med löpvagnen!

8

Det finns några aspekter som man i större utsträckning än vanligt tvingas ta i beaktning när man springer 10km tävling med löpvagn. Startposition, uppförsbackar, vinden, mjölksyra i låren, underlaget. Och just det, de tjugofem kilo vagn och barn man pressar framför sig. I retrospekt känns sluttiden 38:41 ännu bättre än vad den gjorde vid målgången igår.

Starten för loppet, viktigt med bra position med vagn för att inte hamna "mitt i klungan". Foto: Marcus Bällgren
Starten för loppet, viktigt med bra position med vagn för att inte hamna ”mitt i klungan”. Foto: Marcus Bällgren

För er som vill veta hur 10km löpvagn ser ut nerklippt till 2:27 kan se GoProfilmen (satte denna på vagnen) från loppet här!

Lycklig målgång på loppet! Se GoPro-filmen här

”30 sekunder till start!”

Jag har nog aldrig känt mig så här avslappnad inför en start på 10km. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför. Målsättningen är hög, 38:59 med löpvagn och det är inte självklart på något plan att detta ska vara ”a walk in the park” att nå. Känslan inför är god, på gränsen till hybris, och min 2,5 åriga son är tokladdad. Sista 10min innan start är det enda han sagt om och om igen ”Ska vi springa tävling nu? Ska vi springa tävling nu? Ska vi springa tävling nu?”, ja ni förstår kontentan. Vi är fyra löpare och ett barn i vagn som ska leda ”38:59-klungan” och nu hörs signalen för start. Nu kör vi.

Försöker att alltid ge tummen upp till funktionärer och publik, även när det är jobbigt. Foto: Magnus Steen

Banan för loppet är en flack 5km bana som löper i två varv. Underlaget är helt i asfalt vilket ger mig goda förutsättningar med vagnen. Banan ligger bara 2km från mitt hem så träningsmöjligheterna inför har varit fantastiska. Jag har nött intervaller med och utan barnvagn på denna banan och kan varenda meter av den. Det stora orosmomentet inför loppet som dök upp samma morgon var som vanligt väderrelaterat. Det hade börjat blåsa upp en del vilket innebar en motvind i den flacka uppförsstigningen på banan, mellan 0-2km av banan (vilket även blir 5-7km av banan eftersom den går i varv). I vanliga fall räknas vinden som så pass lugn att den inte skulle påverka mycket på tid, mer mentalt. Men när du skjuter en 25kg löpvagn framför dig i uppförslut med suffletten nerfälld (jag har bearbetat min son i ett år att vi ska springa med den uppe utan gehör) så blir vagnen som ett tungt vindfång. Detta oroade mig en del, framförallt när vi skulle komma in på andra varvet. Jag hade rätt i min oro. Första två kilometrarna avverkas raskt och känslan är väldigt god när vi kommer ut på det flacka partiet mellan 2-3 kilometer innan banan börjar vika ner tillbaka mot starten. Här går banan flackt nerför och vinden ligger i ryggen. Känslan är ruskigt fräsch även om uppförspartierna i motvind gör att pulsen rusar något. Vår klunga håller ihop i 4 kilometer innan vi får naturliga avstånd till varandra och jag passerar 5km på 19:20, 10sekunder snabbare än tänkt. Planen dagen innan hade varit att hålla jämt tempo men vinden idag hade gjort att strategin ändrats till att ta in några sekunder inför uppförspartiet mellan 5-7km. Good call. När jag rundade Olympia och påbörjade stigningen upp mot kilometer 6 rusade pulsen och låren började kännas mosiga… Med rusande puls, högt flås och mosiga lår inser jag att här finns några aspekter av barnvagnslöpning som jag inte nämnt. Jag kallar detta ”Oförutsedda händelser och 1000-frågor”. Först ut är det oförutsedda händelser. Filten som min son ligger nerbäddad i börjar släppa. Jag gör en snabb räkning och inser att jag inte kommer att fixa att stanna och rätta till den utan jag måste ta bort den. Jag gör detta i farten och inser då att jag inte har plats för den stora yllefilten i facket på löpvagnen. I samma ögonblick får jag syn på André, en av funktionärerna som också är med i ”löpvagnsfamiljen”. Han ser snabbt problemet på avstånd och tar emot filten när jag i hög hastighet tar kurvan och langar honom filten. Riktig actionfilmssekvens. 200m senare hör jag högre och högre ljud från vagnen. Min son tittar upp på mig genom solluckan och ser mycket nöjd ut. Nästa utmaning, han är på ”snackehumör”. Väl uppe vid kilometer 7 och slutet på uppförspartiet och motvinden är jag rejält trött. Jag har försökt avvärja min sons 1000 frågor om ”Varför är du svettig”, ”springer vi tävling nu?”, ”vad är det för lyftkran” och ”när ser vi farmor (som hejade fram oss som funktionär)?”. Det har tagit rejält på krafterna och han har inte varit nöjd med svaren ”Jag springer, vi tar det sen”, ”ja”, ”jag vet inte” och ”Inte nu Elliot, pappa är jättetrött”.

Efter en snabb räkning inser jag att vi efter en kilometer på 4:06 nu har tappat det försprång vi sprungit in. Men sen plötsligt händer det. Vid kilometer 8 kommer andningen tillbaka och låren återställs för varje steg vi tar. Kilometer 9 avverkar vi på 3:48 och sista kilometern på 3:37. Vi närmar oss upploppet i hög fart och till publikens (och min sons) jubel lyfter jag upp vagnen på bakhjulen och springer över mållinjen på 38:41. Jag sätter mig ner och kryper fram till min son i vagnen. Han ser likgiltig ut men nöjd när jag charmar honom med att vi nu ska hämta vår medalj och ett kexchoklad (trots att det inte är lördag). Resterande delen av dagen spenderades hemma där vi sprang runt, runt, runt och lekte ”tävling med springvagnen”. Ett gott betyg.

Nu är den stora frågan, vad blir nästa mål?

/Simon

8 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Exit mobile version
X
X