Asfaltens vänner

Ove Haugen  

Sommaren förbereder sig obönhörligt för en avgörande slutspurt. Löpare, bloggare och folk i allmänhet börjar återgå till de vardagliga rutinerna. Så även undertecknad. Dags att lägga nya planer för hur flitig man ska bli – som bloggare, som löpare, som människa i allmänhet.
Men först en uppsummering. Hur har sommaren varit? Fick jag ihop de planerade milen och (för att travestera en välkänd låt av Peter LeMarc) har jag gått hel ur det här?
Svaret på fråga ett är för min del nej.
Svaret på fråga två är för min del nej.

Mer detaljerade svar kommer senare, men låt mig först konstatera att jag inte är ensam om att spräcka planer, häldynor och drömmar, att jag inte är ensam om att vurpa och/eller drabbas av diverse åkommor precis när jag tänkt lägga in den sista avgörande stöten på vägen mot mitt livs form. Vi är många som har svävat i svindlande hatigheter nerför Änggårdsbergens backar och inte sett den lilla roten som ligger precis över stigen efter Axle mosse. Vi är många som tagit oss uppför stigen mot Trinde mosse och inte observerat den lilla lösa stenen precis innan man nått toppen. Vi är många som är så dumma i huvudet att vi inte fattar att stigen blir geggig och hal precis när det har regnat och att man därför bör sänka tempot. Och så vidare…

I går kom till exempel vännen och grannen Susanne hem till sin lägenhet och hittade ett handskrivet brev. Det var från någon som hade kutat i Änggårdsbergen:

 asfalt

Herregud! Vad var det här? Susanne var just på väg att avfärda det hela som ett skämt när hon fick syn på den bifogade träningströjan. Hon lade ut brevet på Facebook och hela hennes vänkrets av löpare gick naturligtvis i gång. Visst hade vi slagit oss, men … men … det här var liksom för dumt att ens argumentera mot.
Min egen reaktion blev att Asfaltens vänner satsade alldeles för blygsamt. Varför inte gå in för att få hela Lidingöloppsbanan asfalterad?

Sedan tänkte jag på alla gånger jag hade vurpat i terrängen och att det var just underlaget som var grejen. Att öva upp sina sinnen. Att träna sin följsamhet. Jag hade ju till och med sprungit i Änggården i mörker med en rätt så usel pannlampa och tyckt att det var en häftig upplevelse. En person på ett löparförum hade förläst sig på Carlos Castaneda – alla sjuttiotalsflummares förebild – och tyckte att jag rent av borde släcka pannlampan och sammansmälte helt med naturen. Där gick dock gränsen för mig, men asfalt…!?

Brevet visade sig hursomhelst vara ett skämt, ett lite bittert men för all del roligt skämt från en som hade vurpat en gång för mycket. Det avslutades så här:

 asfalt2

 Nåja, Jag hade ju i alla fall inte tänkt bli medlem, varken i Asfaltens vänner eller i Folkpartiet, men jag kände en stark identifikation med denna stackare vars inplanerade formtopp hade spruckit på grund av ännu en vurpa. Vem kan det vara? Är det kanhända stackaren Ulf, vars meriter är omskrivna i den här bloggen? Jag menar, ingen har ju lyckats stuka en fot så grundligt i Änggårdsbergen som han.

Ska vi möjligtvis lära oss något av Ulf (eller vem det nu är)? Något som inte handlar om att platta till verkligheten?
Bör vi kanske alltid tänka in en bugg i maskineriet, så som den persiske mattvävaren väver in ett fel i sin matta för att påminna sig om att han inte är fullkomlig? För att påminna sig om att han inte är Gud? Bör vi kanske alltid förutse det oförutsedda för att kunna hantera kommande bravader och fadäser i löparspåret?
Jag menar, vurpar du inte så kan du ju lita på att ett virus eller en liten bakterie smyger sig in när du minst av allt behöver det.

Jag återkommer om den där bakterien.
Tills dess: Snubbla vidare.

 

 Dela på Facebook