Hem Blogginlägg Annakarin Arveheden Asfaltssniglar i Bollnäs by Night

Asfaltssniglar i Bollnäs by Night

0

Alltså jag vill ju inte påstå att jag är gjord helt och hållet av socker. Det kan förresten inte rimligen vara mer än max 30% eftersom 70% är flytande materia – men låt oss säga 28% så har vi lite marginal för pulverpaddor och dillchips. Jag skulle inte heller säga att jag till största delen är byggd av genomruttet sekunda virke. Det knarrar bara litegrann i trakterna kring vänster knä emellanåt, men å andra sidan lär höftböjarna vara förstärkta med armeringsjärn av grövsta kaliber så det jämnar ut sig…

Hur som helst. Lite finsmakare i friluftslivsförutsättningarna kan man väl ändå få lov att vara? Lite mindre Kläder efter väder-präktig, lite mera solskensmotionär? Unna sig att se ett pga regn inställt långpass som också ett långpass (nämligen ett inställt ett, dårå) och dess ersättningspass på gymmet som en bonus?

Jag mutade mig själv med en skapligt fin silverlöparjacka för att tag sedan, att ha när det regnar. Men problemet med att försöka lura sig själv när man har hunnit bli så här gammal är att man gått på bluffen lite för många gånger redan. Man kan liksom sin egen repertoar av dåliga självövertalningsförsök.

Alltså väntar jag tills det slutat regna innan jag ger mig ut. I silverjackan. Utifall att. Det är jag och suicidsniglarna som befolkar gång- och cykelvägarna. Vi som krälar oss ut i efterblötan och segar oss fram på den nytvättade asfalten.

Lilla snigel, akta dig. De är lite för bra kamouflerade de där små rackarna. Hur kunde evolutionen veta hur asfalt skulle se ut, va va? Fördelen med sniglar är att de knappast rusar ut och överrumplar en mitt i vägen så att man kliver ihjäl dem innan man hunnit registrera att de är där.

 

För någon vecka sedan överraskningsskrek jag åt en lös hund igen, förresten. Jag trodde att jag var fullkomligt närvarande i min lilla solskenstur, men var tydligen alldeles för fokuserad på att jag strax skulle vika av från byvägen in i skogen där djuren bor (ni som hängt med mig ett tag vet att jag får maxpuls av minsta terränginslag och ser mördarbjörnar bakom varje rotvälta) för att notera att en skräckinjagande herrelös best med drägglande käftar och människomiddag i sikte plötsligt snurrade runt benen på mig.

Det där förvånade skräckropet man får fram är alldeles för pinsamt för att få finnas egentligen. Man bara: ooh! Iih! Hjellpp! Hur kraftlöst som helst. Hunden fattade ingenting heller, för den delen. Vid närmare betraktelse var det bara nån slags liten otecknad variant av Lady-hunden från Lady & Lufsen, men ändå. Jag väntade ut den. Länge. Då gick den hem, med onda ögat från undertecknad brännande i bakpälsen.

 

Inga självmordsbenägna sniglar på grusvägen runt Vågen, i alla fall.

 

Det var en hotfull himmel över Bollan när jag gav mig ut ikväll, med mörka moln och stora formationer av svarta fåglar som svepte över Öster på ett sätt som antydde att något dramatiskt skulle hända. Det gjorde det inte.

När det började bli mörkt på riktigt blev det en trevligare stämning. Och då smög de fram, uteserveringsentusiasterna, camparna och de unga gubbarna i keps som går väldigt sakta i bredd ute på Långnäs med varsin ölburk fastlimmad i näven, flankerade av medelålders tanter i den klassiska småstadskombon sportjacka och handväska. Folk rökte under parasollerna på O’Learys, hastade över torget, passerade ordningsvakterna utanför Cielo eller körde runt i bilar från en annan tid, med musik som matchar.

Flitens lampa. Någon på Stadshuset jobbar över?

 

Fotad på bar vilogärning. Jag kallar det kulturpaus.

 

Diana Anderssons Madonna vid Vågen. En nutida släkting till Haaken Gullesons senmedeltida träskulpturer i kyrkan snett över järnvägen. Jag gillar den här damen och kan inte sluta se henne som omgiven av ett guldtandat jättegap. Djurskräcksvetare, var så goda att tolka… :)

 

Imorgon: funktionär på cykellopp.

Vilken dag som helst: långpass.

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Exit mobile version
X
X