Återuppståndelse

0
23

Jag har nog aldrig varit mycket av en mästerskapslöpare. De flesta stora mästerskap jag har varit med på har varit medelmåttiga i bästa fall. Jag gör det ofta svårt för mig; nojjar flera veckor i förväg, ska veta alla motståndares tider och formkurvor, äta rätt och sova mycket. Inför det mästerskap som hitintills har gått bäst, terräng-EM i vintras, sket jag i allt sådant. Jag var jetlaggad, hade sovit dåligt, viste inte riktigt vilka som var med. Att jag sedan vaknade lite småförkyld tog bort pressen ännu mera. Jag tänkte mest kliva in och springa för erfarenheten med de förutsättningarna som jag hade samma morgon som loppet. Det blev helt klart en erfarenhet, med medalj på köpet.

Inför NCAA Regionls följde jag inte precis det lyckade upplägget inför terräng-EM. Tre skolfria veckor innan tävlingen gjorde att jag hade mycket tid att tänka på loppet och sätta press på mig själv. I verkligheten var jag inte sämre än någon annan, men i mina tankar hade jag byggt upp motståndarna i heatet som några giganter som bodde på en annan planet. När själva loppet kom var jag mest rädd för att misslyckas, vilket blev en självuppfyllande profetia. Med 4:02 blev det inga NCAA-finaler.

Redwoodträd längs en väg i Kalifornien.
Redwoodträd längs en väg i Kalifornien.

Efter det var det lite tungt. Jag åkte hem till Albuquerque med min syster och pappa som kom på besök, och det var nog bra att få lite annat än löpning och tänka på. Efter en bra träningsvecka åkte vi tillsammans till San Francisco och bilade längs kusten upp till Portland, Oregon, för tävling. Portland Track Festival har ett skönt koncept. Bara löpgrenar med många heat, många stjärnor och bra harar. Publiken är kunnig och kommer nära löparna under loppen. Det säljs öl (otänkbart i Sverige) och lite jippon ser till att publiken håller igång. Jag sprang i det andra heatet (finns på Flotrack för den med abonnemang) mot motstånd med liknande årsbästans som mitt, alltså låga 3.40. Farten skulle vara god, 1.56 första 800m, och jag bestämde mig för att gå ut hårdare än jag någonsin har gjort förut. Jag la mig i bakre delen av fältet och betade av första 800 på ca 1.58. Jag låg ganska bra med i klungan vid klockringning, men tappade lite på bortre lång. Sista 150m sprang jag bra och tog en sjätteplats på nya perset 3:42,10 (lite i skymundand, viktigt att också rapportera från Söder Runt och millopp på 31 minuter). Det kändes skönt efter att misslyckandet 2 veckor tidigare.

Det som jag speciellt tar med mig från tävlingen var att jag hade en ganska sund inställning till loppet. Jag visste att förutsättningarna (bila och sova i motell i flera dagar) inte var optimala och koncentrerade mig istället på min egen insats istället för vad mina motståndare gjort. Samma dag gjorde vi en utflykt till ett vattenfall. Normalt sett skulle jag ligga på hotellrummet hela dagen innan ett lopp och vara nervös, men nu kunde jag istället slappna av och tänka på annat.

Golden Gate Bridge i dimma. Här mötte jag och farsan en psykopat på cykel.
Golden Gate Bridge i dimma. Här mötte jag och farsan en psykopat på cykel.

Dagen efter körde vi länge och väl ner till San Francisco igen, där jag skulle flyga hem till Sverige. På tisdag kom jag så hem, och under onsdagen gick mest tid åt till att fixa ett expressvisum till Ryssland dit jag blivit uttagen att springa Lag-EM. Med pass och visum i hand gick så resan till Cheboksary under torsdagen (snabba ryck i löparvärlden). Efter en lååång dag landade vi så på en flygplats (läs landningsbana på en åker) tagen rakt ur Sovjet-tiden och vi möttes av ryska militärer i stora mössor. Första delen bekräftade mycket av den bild man har av Ryssland, ett modernt land i misär. Klasskillnaderna är slående. Väl inne i stadskärnan var det klart mer gemytligt dock. En fet staty av Lenin står på samma gata som vårt hotell, och längs floden Volga var det fint att jogga.

 

Ett flygfält i Ryssland. Hammaren och skäran är döljt bakom träden.
Ett flygfält i Ryssland. Hammaren och skäran är döljt bakom träden.

Imorgon hoppas jag kunna utmana om en topp-6 placering, oberoende av vilken typ av lopp det blir. Formen är god, jag får helt enkelt se hur kroppen har reagerat på allt detta resande! Mer om det.

På återläsning!

Föregående artikelVilka var snabbast i midsommaraftonens lopp?
Nästa artikelBöda Beach Run – nytt löparkoncept
Breaking four Namn: Elmar Engholm. Född: 1992. Bor: Stockholm Familj: Mamma, pappa och syster Jobb: Kredithandläggare och statistiker på S & A Sverige AB Klubb: Hässelby SK. Tränare: Ett exklusivt samarbete mellan Johan Engholm och Elmar Engholm Meriter: 20+ SM-medaljer på olika nivåer, flera internationella senior- och juniormästerskap samt NCAA mästerskap, 3:a med HSK i juniorklassen i Europacupen i terräng, brons i lag och 6:a individuellt i M22-klassen på EM i terräng och Finnkampsvinnare 2016 & 2017. Favoritsträcka: 1500 m Personliga rekord: 800 m: 1.48,19, 1500 m: 3.39,75, Engelsk mil: 3:58,74, 3000 m hinder: 8.37,44, 3000 m: 8:04,44. Vill med löpningen: Slå rekord, vinna mästerskap och ha kul. Ser fram emot: Finnkampens efterfest

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här