Varit en lång tid nu sedan jag lyckades skriva ihop något. Var också en lång stund jag var utslagen, utslagen av hög puls. Försökte jogga i 6minuters fart och nådde upp mot tröskelpuls. Insåg att något inte var helt perfekt, lite orolig feberlöpningen i Valencia kanske satt sig på hjärtat, men det EKG proverna varnade bara för låg vilopuls, som då egentligen var väldigt hög. Tog lite blodprover ihop med EKG tagningen och de visade märkliga sköldkörtelvärden. Jag kände mig hyfsat pigg och glad, men kunde helt enkelt inte träna. Tiden gick och jag blev större och större, en dag insåg jag att gränsen för vad som var okej var uppnådd, men växte lite till och hade till slut gått upp lite drygt 10kg på en månad. Inte optimalt, men det fanns fler saker som var o-optimala.
I början av januari drog vi på familjesemester till spanska solkusten i nästan 4 veckor. Jag tyckte ändå vilopulsen började sjunka och jag kunde börja lufsa lite. Lufsandet övergick en dag till jogg och till slut kände jag mig så pass okej pulsmässigt att jag kunde börja springa. Min coach la ett mycket försiktigt program och vi började arbeta upp milen, först 8mil/veckan för att sedan stegra det mot normal dos. Frustrerande att ha så bra träningsförutsättningar men ändå egentligen ta det mest lugnt. Mycket leka i lekpark blev och egentligen bara en riktig bergstur. Näst sista dagen satte jag av tidig morgon och kunde springa upp på toppen strax söder om Nerja, ”El Cielo”. En underbara känsla att känna att det ändå fanns där. Har man tränat i många år är man rätt puckad om man tror någon månad missad träning kommer göra någon längre försämring.
När vi sedan kom hem var det februari. Nya prover på vårdcentralen som då visade att mina sköldkörtelvärden var på väg mot normala. Jag var frisk igen, viruset som gäckade sköldkörteln var dött och jag kunde börja träna inför 2017. Jag var lycklig, coach tyckte vi kunde börja träna på riktigt. Jag känner väldigt stor revanschlust efter att ha prickat in sjukdomar eller andra defekter vid varje tävling 2016. Jag vet att jag var i riktigt bra form stora delar av säsongen, troligen den bästa form jag haft och coach och jag fortsätter på inslagna vägen. Steg för steg tas i träningen och de senaste två veckorna har mer eller mindre varit normala antalet pass. Vissa pass har inte full längd än, men det finns fortfarande tid att jobba in det, ingen stress än alls. Av de där 10kg övervikt är 6 kg mer eller mindre borta och det finns hopp om att kroppsformen är bra inför vårens maralopp. För ett maralopp ska det bli och denna gång tänker jag inte bli sjuk utan försöka springa på en tid som ligger i det intervall där jag vill vara och inte kravla runt med skam i kroppen som i debuten.
Fokus just nu ligger på ett pass intervaller på tisdagarna, ett lite längre pass ”polish fartlek” på torsdagarna och ett långpass på lördagarna. Alla rätt okej pass och jag känner att för varje gång jag kör passen blir jag lite bättre. Är nästan pigg i benen varje dag och saker fungerar helt enkelt som de ska. Min gamla tunga mängdträning med sega ben har jag lagt bakom mig och nu försöker vi vara pigga och fina hela tiden. Tränar helt enkelt väldigt mycket mindre timmar än jag gjort förut. Dels för att det tar mindre tid och dels för det troligen gör mig bättre.
Mars blir en månad med lite annorlunda upplägg då jag och barnen ska hänga lite mer. Jag och jobbet ska hänga betydligt mindre. Om detta blir bra eller något för träningen är en annan sak, men jag är tämligen säker på att i år är jag bra, eller kommer åtminstone vara det i slutet av april.
