Att knipa ett silver

Gunnar Durén  

fällningen

”Det brukar alltid vara nåt strul. Undrar vad det blir den här gången”, kvittrade vi på planet från Amsterdam till Lyon. 10 minuter efter Rhône Express-tågets avgång från Saint Exupéry-flygplatsen visste vi: stopp i trafiken av outgrundliga ”säkerhetsskäl” strandade oss i den anonyma förorten Meyzieu. Stationsföreståndaren kliade sig förvirrat i huvudet och pratade oavbrutet i sin telefon…. Men så småningom klarnade det. Vi packade ihop oss i en lokalbuss och efter lite sightseeing hittade vi en metrostation och kom fram till city i tid för middag.

Det märktes redan från början att årets veteran-VM i friidrott var ett ovanligt stort arrangemang, med drygt 8000 deltagare istället för de 3000-4000 som det oftast varit de senaste åren. Men arrangörsstaden Lyon levererade verkligen: skyltat till tävlingarna med både fast och rörlig reklam, ända från flygplatsen. Flerspråkiga funktionärer, klockren administration och fribiljetter till allmänna färdmedel. Och ett intensivt varmt sommarväder som kompensation för alla regniga motvindsdagar hemma i Sverige.

Efter två dagars acklimatisering och rekognosering av tävlingsanläggningarna var det så dags för tävling: M50 800 m. Vid försöken var det jättevarmt (37-38 grader) och jättenervöst. Rostig efter en sommar utan en enda bantävling. Ville gå vidare till semi med minsta möjliga trassel och tänkte ta det hyfsat lugnt. Men britten Rob Andrew, som strax före startskottet frågade om jag hade några planer, visade sig ha en egen plan och drog iväg på typ 30 sek första 200 m. Jag hängde med bakom, en bit på avstånd. Kändes jobbigt att försöka gå ifatt och segt i benen. Med upploppet kvar tryckte jag ändå ifrån tillräckligt för att vinna försöket. 2:09,20.

Hade sedan en dålig nattsömn präglad av missmodiga grubblerier. Skulle jag ens klara avancemang till final?! Tuff (felaktig) seedning hade placerat fyra heatsegrare, inklusive toppseedade britten David Heath, i min semi. Ännu hetare idag (42 grader i skuggan!!) och svårt att hitta rätt nivå för ”uppvärmning” när kroppen svettas av bara promenad. Det blev ett par långsamma varv runt konstgräsplanen och sedan några enstaka löpskolningsövningar och stegringslopp för att väcka liv i musklerna. Dessemellan satt jag under tak i ett av fotbollsbåsen tillsammans med österrikaren Göschl och suckade över den olidliga hettan. En räddare i nöden blev Karins idé med en fryst våt handduk. Underbart att trycka mot hals och nacke före loppet! Rymligt Call-room i form av gympasal med både utrymme för lite jogg/hopp samt toa i ett hörn. Tog på spikskorna i förväg, vilket gjorde att jag hann två stegringslopp på banan. Bara en per semi vidare på placering. Förstod att den platsen var vikt för Heath, så jag försökte hålla bra position i loppet, tillräckligt långt fram, men utan att hamna i trubbel. Bågstart igen med diverse trängsel och strul. På bortre lång avancerade jag dock enkelt i medvinden. Heath till täten och drog ifrån ytterligare på 2:a varvet. Jag hängde med tätklungan, men blev passerad och låg 5:a-6:a i sista kurvan. Hade dock bra spurt i benen och kunde passera två man på upploppet. Kanadensaren Sherar nådde jag dock inte. Ändå relativt bekvämt till final och med bättre känsla än i försöket.

Finalen pampigt inramad med högtidlig atmosfär, högt publiktryck och bra löparväder. Kände mig hyfsat avslappnad. Hade gjort min ”plikt” och tagit mig dit, men kände att jag hade mer att ge. Separata banor nu, till skillnad mot försök/semi. Delade dock bana i starten med britten Simon Anderson och kom lätt iväg som jag ville. Hade bra koll på fältet från bana 6 och gled smidigt in i rygg på Heath, strax under 30 sek. Långsammare andra 200-ing. Mitt i kurvan hörde jag ett frustrerat ”argh!” och ljudet av ett fall. Det visade sig senare vara tysken Oberliessen, som oturligt stått på näsan efter närkontakt med någon konkurrent. I utgången av kurvan kom Britten Andy Ridley upp framför mig. Strax före varvning passade Heath på att öka och gå iväg. Kände inte att jag hade kraften för dagen att haka på honom, så jag låg kvar bakom Ridley till 200 m kvar. Då stack jag. Hörde att någon var med bakom och i början av upploppet kom Sherar upp jämsides och drog ifrån något. Jag började stumna, men klamrade mig kvar knappt steget bakom. Så kämpade vi axel vid axel fram mot målet. På de sista 5 meterna tryckte jag till och lyckades fälla mig över mållinjen precis före Sherar ( 0,06 sek) och knipa silvret. Riktigt nöjd! Åt David Heath var inget att göra denna dag. Han vann med nästan 3 sekunder.

Loppet filmat av kanadensiske lagledaren Paul Osland:

https://www.youtube.com/watch?v=CDTX6OqwSao

Men nu är det dags att slipa formen igen, för den 29 augusti i Fågelboet i Beijing ska några av oss M50-löpare på 800m (och K50 på 400 m!) få chansen att visa upp att veteranfriidrott är något annat än en fritidssysselsättning för trötta åldringar. Se till att slå på SVT kl 11:45 svensk tid!

 Dela på Facebook