Att springa vidare

Ove Haugen  

För ett och ett halvt år sedan följde jag ett träningsprogram i Runners World inför Lidingöloppet. Ett återkommande inslag i programmet var en trestegsrutin som jag utförde minutiöst. Först femton minuters uppjogg under vilka jag tog mig hemifrån, genom Slottsskogen, ut på cykelbanan söderut och fram till Marklandsgatans spårvagnshållplats. Sedan stegringslopp – fem gånger hundra meter – och slutligen intervaller av varierande längd och tempo.

Jag gick som sagt noggrant tillväga. På cykelbanan efter Marklandsgatan mätte jag upp en hundrameterssträcka där stegringsloppen skulle genomföras. I gräset bredvid den asfalterade banan stack jag ner små diskreta pinnar som markerade start och mål, och därmed hade jag en helt egen liten bana att återkomma till. Trodde jag.

Under ett av mina pass – det kan ha varit det fjärde eller det femte – såg jag till min förvåning att ”banan” var upptagen. Att möta andra som tränar på cykelbanan är inte ovanligt – under varje pass möter jag löpare, träningscyklister och rullskidåkare – men just det här var ett unikt tillfälle.

Jag menar, hur sannolikt är det att en annan löpare får för sig att träna stegringslopp på exakt den sträcka jag själv har mätt upp? Det är en lång cykelbana, det finns hur många kilometer som helst att välja på, men EXAKT PÅ MITT STÄLLE kutade hon!

Ja, för det var en hon, och hon var ung – jag skulle utan tvekan kunna ha varit hennes pappa – och hon såg ut att vara hemskt snabb och vältränad. Hennes långa, blonda hårtofs låg som ett horisontellt streck bakom henne när tempot ökade. Ett fartstreck, med andra ord.

Så vad gör gubben? Jo, han hade naturligtvis inget annat val än att jogga vidare tills hon var utom synhåll, för att där stega upp en ny sträcka.

Alternativet skulle ha varit att låtsas som det regnar och göra henne sällskap. ”Hej, du ska inte tro att jag försöker ragga eller nåt – det är faktiskt så att också jag brukar göra mina stegringslopp här … Ja, exakt här … Tror du mig inte? … Är det osannlikt? … Ja, det tyckte jag också, men … Gubbsjuk? Jag?”

Tur för mig att jag är en lyckligt stadgad och inte särskilt vidskeplig person. I annat fall skulle jag förmodligen ha betraktat händelsen som ett tecken från ovan och bett henne gifta sig med mig.

Nu är hon bara ett trevligt minne varje gång jag springer förbi stället. Det VAR osannolikt, men vad är å andra sidan inte det? Det är osannolikt att jag överhuvudtaget springer efter alla år av konsekvent kroppsförnekelse. Hela tiden drabbas jag av små och stora osannolikheter, men om jag fäste mig vid dem skulle jag snabbt bli en dåre som stirrade mot stjärnhimlen i stället för att fixa middag och hämta min dotter i skolan. Tricket är att observera dem och låta sig fascineras av dem. Sedan springer jag vidare.

running

Hyfsad löpteknik. Lite framåtlutad, nedslag på framfoten. Men jösses vad jobbigt att springa med en pinne i röven.

 Dela på Facebook